Hur kommer det sig att människor lämnar Sverige för det som i den pro-palestinska propagandan och svenska medier brukar beskrivas som “världens största utomhusfängelse”, det vill säga Gaza?

En enklav där befolkningen dessutom – enligt samma propaganda – sedan decennier påstås vara utsatt för ett utdraget folkmord? Och vad får föräldrar att ta med sig sina små barn till en sådan plats? Svenska myndigheter har sedan tio år tillbaka avrått från alla resor till Gaza med hänvisning till säkerhetsläget. Alla.

Hur kommer det sig att människor som fått en fristad i Sverige genom att påstå sig vara på flykt undan krig och förtryck frivilligt reser till ett område som kontrolleras av islamistiska terrorgrupper som Hamas och Islamiska Jihad? En plats där total rättslöshet råder. Där väpnade strider när som helst kan bryta ut på nytt. Och där de själva då kommer att fungera som terroristernas mänskliga sköld.

När Hamas genomförde sin massaker i Israel den 7 oktober befann sig omkring 500 personer med svenskt medborgarskap eller uppehållstillstånd i Gaza. Det är i alla fall så många som sedan dess gett sig tillkänna för det svenska utrikesdepartementet, UD.

Enligt nyhetsbyrån TT har runt 230 av dessa den senaste tiden tagit sig ut från Gaza via gränsövergången mot Egypten vid Rafah.

Läs även: Skogkär: Äntligen närmar sig slutet för medborgarskap utan krav

Personer som omdömeslöst trotsat UD:s rekommendationer och ändå rest till Gaza klagar sedan högljutt över att hjälpen från svenska myndigheter varit för dålig. Det är magstarkt.

“Människor dör, svenska barn dör, men regeringen bryr sig inte”, påstår Abdulwahed Mansour. Han kom till Sverige som asylsökande i början av 2000-talet och blev svensk medborgare. För fyra år sedan flyttade han tillbaka till Gaza tillsammans med fru och fem barn – nu 8, 10, 12, 13 och 16 år gamla – alla födda i Sverige.

För fyra år sedan flyttade Shareef Abu Watfa med sin hustru och två döttrar från Lund till Gaza. Där har han jobbat som advokat.

“Det är miserabelt och väldigt, väldigt dåligt”, säger han till SVT om UD:s insatser.

Saed Altatari från Göteborg kritiserar UD för att varken ha funnits på ambassaden i Kairo – vilket låter väldigt märkligt med tanke på att det är just en ambassad – eller på flygplatsen, och över huvud taget varit svåra att komma i kontakt med.

“De har behandlat oss dåligt, jag är besviken på att det har tagit tills nu att få komma hem”, sade Altatari när han häromdagen landade på Landvetters flygplats tillsammans med fru och tre barn.

Eget ansvar? Det tycks i alla fall av intervjuerna att döma vara ett okänt begrepp i Gazafararnas värld.

”Tyvärr är detta inte unikt för Palestina. Att personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl reser till sina hemländer väcker frågor”, understryker migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) i en skriftlig kommentar till TT.

Onekligen. Och dessa frågor bör svenska myndigheter kräva svar på.

Hur många av dem som befinner sig eller har befunnit sig i Gaza som har svenskt medborgarskap respektive svenskt uppehållstillstånd, vill UD inte uppge. Men Migrationsverket borde granska varje namn på listan för att se om uppehållstillstånd beviljats på felaktiga grunder – eller om skyddsskäl inte längre föreligger. Att så är fallet när någon flyttar tillbaka till det land vederbörande påstår sig ha flytt från är uppenbart.

Även med tanke på rikets säkerhet och det allvarliga terrorhot som Sverige står inför finns det anledning att granska vilka som befunnit sig i Gaza och varför. Att stödet för terrorgruppen Hamas är utbrett bland palestinier i Sverige har väl knappast undgått någon med tanke på vad som utspelat sig på svenska gator och torg sedan den 7 oktober.

I dag kan uppehållstillstånd bara upphävas i mycket speciella fall. Regeringen vill att återkallelse ska kunna ske i större utsträckning än nu och har tillsatt en utredning om detta.

Att så många rest, och till och med flyttat, från Sverige till en plats som Gaza understryker också behovet av att kunna återkalla medborgarskap. Detta kräver att grundlagen ändras, vilket är en process som kommer att ta åtskilliga år. Men än så länge är inte ens en utredning tillsatt.

Om trovärdigheten hos asylsystemet ska kunna upprätthållas – eller snarare återupprättas – går det inte att se mellan fingrarna med uppenbart missbruk.

Läs även: Annika Borg: Därför är så många svenska journalister Palestinaaktivister