En klok person konstaterade en gång att det endast finns två saker här i livet som ingen undkommer: skatter och döden. I Sverige skulle dessa punkter kunna kompletteras med public service; radio och teve i allmänhetens tjänst, som det också heter. Det går förvisso att vägra se och lyssna, men betala för tjänsterna måste alla, oavsett om de nyttjas eller ej.

Nu har regeringen tillsatt en utredning som ska se över framtiden för public service, de tre bolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Men den som eventuellt hoppas på omvälvande förändringar när det gäller public service roll och inriktning gör klokt i att skruva ned förväntningarna. Här ligger ingen revolution i luften.

Något annat var heller inte att vänta. Medierna är viktiga maktspelare och på landets stabilt vänsterlutande redaktioner har de fyra Tidöpartierna få sympatier att hämta. Varje antydan om exempelvis hårdare kontroll av att public service lever upp till kraven på saklighet och opartiskhet skulle mötas av ett offentligt ramaskri och anklagelser om att Sverige går samma väg som Ungern, eller varför inte Turkiet, där journalister fängslas i parti och minut.

Utredningen har fått namnet Långsiktiga villkor för ett hållfast och oberoende public service. Det är en parlamentarisk utredning, vilket innebär att samtliga riksdagspartier ska utse en representant. På fredagen presenterade kulturminister Parisa Liljestrand (M) den person som fått den delikata uppgiften att leda arbetet. Det visade sig vara Göran Hägglund, tidigare ordförande i Kristdemokraterna. Ett hedrande och oerhört intressant uppdrag, underströk Hägglund, numera styrelseproffs med mera. Själv är han en varm anhängare av public service, som enligt honom är en viktig samlingsplats som skapar gemensamma refrensramar, ger faktabaserad kunskap, bidrar till folkbildningen och skapar en grund för de demokratiska diskussioner som förs.

Hägglund gav därmed uttryck för det klassiska lägereldsteoremet, tanken att vissa populära program, särskilt i SVT, fungerar som en värmande brasa hela nationen samlas kring.

“Melodifestivalen är även svensk tradition, likt Kalle Anka på julafton. Därför har programmet en självklar plats i public service-utbudet. Det har en mångfald, en bredd och en sammanhållande kraft i samhället”, som SVT skriver på sin hemsida.

Utan lättuggad underhållning som lockar miljonpublik skulle allmänhetens vilja att betala för public service seriösa utbud av nyheter och samhällsbevakning sakta men säkert eroderas. Så låter det också återkommande när public service-företagens chefsgarnityr ska försvara sina miljardbudgetar.

Läs även: Skogkär: Så vilseledde SVT om Ebba Busch och korankravallerna

Av regeringens direktiv till utredningen framgår att det nuvarande finansieringssystemet genom en public service-avgift ska vara kvar. Att de fyra Tidöpartierna dock inte är helt eniga framgår av de emellanåt dubbla budskapen.

“Kärnan i public service-uppdraget bör […] inriktas på de samhällsbehov som marknadsaktörerna inte kan tillgodose”, står det. Det är en formulering som åtminstone öppnar för möjligheten av ett annat public service, en smalare men vassare medieaktör. Men samma stycke avslutas: “Ett mångsidigt utbud är viktigt för att public service ska vara en angelägenhet för hela befolkningen.”

SVT:s vd Hanna Stjärne anade oråd och var snabbt ute och kommenterade kommittédirektiven. Hon manar till vaksamhet så att man “inte får ett mer elitistiskt och marginaliserat public service som bara tillfredsställer vissa behov”.

Ett smalare men spetsigare public service skulle ge mindre budget, färre anställda, kort sagt en betydligt mindre organisation. Mindre att chefa över för färre programdirektörer. Mindre prestige. Men det skulle knappast vara en förlust för allmänheten, för tittarna. Melodifestivalen och Kalle Ankas julhälsningar finns det säkert kommersiella kanaler som kan tänka sig att ta över. Varför det skulle ha en negativ påverkan på sammanhållningen i samhället är svårt att förstå.

Förtroendet för public service är högt – vilket bolagens chefer mer än gärna framhåller – men inte i alla läger. Det finns en påtaglig slagsida beroende på publikens egen politiska hemvist. Undersökningar visar att en tredjedel eller mer av tittare och lyssnare som själva står till höger politiskt anser att nyhetsbevakningen i SVT och SR lutar vänster, inte sällan rejält åt vänster. Däremot bedömer tittare och lyssnare som står till vänster politiskt att SVT och SR är rättvisa och balanserade i sin rapportering.

Hur public service ska återvinna förtroendet i de grupper där det minskat ska bli “en väldigt intressant fråga att ägna sig åt i kommittén”, konstaterade Göran Hägglund mot slutet av pressträffen.

Det kan säkert bli livliga diskussioner om den saken. Men att tro att dessa diskussioner också skulle utmynna i skarpa förslag om hur saklighet och opartiskhet bättre kan garanteras är nog att att ställa förväntningarna alltför högt.

Läs även: Skogkär: Det är till vänster SVT och SR söker sina sanningar