Sju av tio svenskar anser att det är ett bra förslag att införa mycket hårdare fängelsestraff. Fyra av tio tycker till och med att det är ett mycket bra förslag. Endast 13 procent anser att det är en dålig idé.

Det visar en färsk rapport från statsvetarna vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Av en annan ny rapport med samma ursprung framgår att brottslighet är den politiska sakfråga svenska väljare anser är viktigast. Det är första gången detta inträffar sedan regelbundna mätningar inleddes i slutet av 1970-talet.

Till detta kan läggas att det i det internationella marknadsundersökningsföretaget Ipsos senaste rapport på temat What Worries The World framgår att drygt hälften av svenskarna, 55 procent, oroar sig för brottslighet och våld. Endast i två av de undersökta länderna, Mexiko (61 procent) och Chile (57 procent) är människor mer bekymrade över kriminaliteten och hur den påverkar dem i vardagen.

Snart åtta år med Socialdemokraterna vid makten och Morgan Johansson (S) som justitieminister har satt sina spår. Dock inte i form av sjunkande brottslighet och ökad trygghet. Tvärtom.

Johansson och hans partivänner hänvisar ständigt till att regeringen skärpt över 70 straff och kriminaliserat ytterligare ett trettiotal handlingar, men väljarna tycks varken vara imponerade eller nöjda. Det har väljarna heller ingen anledning att vara.

Sannolikt har allmänheten efter hand genomskådat den socialdemokratiska retoriken. Att skärpa straffen gör föga nytta så länge domstolarna fortsätter att döma ut lägsta möjliga straff. Och det kan domstolarna göra med gott samvete och med lagboken som ryggstöd.

Att straffskärpningar så ofta får så lite genomslag beror inte minst på att det i brottsbalkens kapitel 30, paragraf 4, slås fast att fängelse i det längsta ska undvikas:

“Vid val av påföljd ska rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.”

Med hänvisning till bland annat denna paragraf sammanfattar Högsta Domstolen rättsläget på följande sätt:

“Det torde numera vara en allmän uppfattning att frihetsstraff ofta verkar nedbrytande på den dömde och över huvud taget har övervägande negativa effekter för dem som straffas.”

I svensk rättstradition är och förblir omsorgen om den kriminelle betydligt större och klart mer uttalad än omsorgen om alla som fallit – eller riskerar att falla – offer för våldsverkare som tillåts gå lösa.

Det parti som vill se en verklig förändring i domstolarnas straffmätning börjar lämpligen med att stryka denna paragraf ur brottsbalken.

Läs även: Skogkär: Det farligaste gänget sitter i Rosenbad

En annan förutsättning för att skärpta straff ska ha någon påtaglig effekt är att förövarna identifieras, åtalas och fälls. Så sker i alltför liten utsträckning när det gäller de grova brotten.

Personuppklaringen, ett brott där en misstänkt gärningsman identifierats, är låg och i många fall sjunkande. Både som andel och i antal minskade personuppklaringen från 2020 till 2021. Totalt 13 procent av brotten personuppklarades förra året. För de kanske allvarligaste brotten, de mot liv och hälsa, var andelen ännu mindre, 11 procent.

Särskilt svårt har polisen att klara upp dödsskjutningar i kriminella miljöer. En majoritet av gärningsmännen går fria. Tre fjärdedelar av utredningarna leder inte till fällande dom.

Att vara tuff mot brottslighet men också mot brottslighetens orsaker är en kär talepunkt som de svenska socialdemokraterna lånat från den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair och hans New Labour.

Att hänvisa till förebyggande åtgärder för att motverka brott ses i Sverige sedan länge som fint och sofistikerat, ett humanismens adelsmärke. Att vilja förpassa de grövsta brottslingarna bakom lås och bom för lång tid, ses däremot som fult och ett utslag av primitivt hämndbegär.

Men de som vill se satsningar på förebyggande åtgärder vill i praktiken ha mer av samma politik och samma insatser som fört Sverige till den punkt där oron för brottslighet och våld är högre här än i Sydafrika. För inte så många år sedan skulle den som förutspådde en sådan utveckling ha blivit utskrattad.

Inlåsning har åtminstone en påvisbar effekt: den som sitter i fängelse har svårt att begå nya brott. Det tycks en allt större andel av väljarna ha insett.

Här borde finnas förutsättningar för en kompromiss som alla i bästa svenska samförståndsanda kan acceptera.

Gärna förebyggande åtgärder, men innan det visar sig att dessa faktiskt fungerar så är det hårda tag och inlåsning som gäller för livssstilskriminella och alla som gör sig skyldiga till allvarlig brottslighet.

Och när idealisternas drömmar om att förebygga bort brottslighet väl blivit verklighet så behövs varken hårda tag eller inlåsning längre.

Se det som ett anspråkslöst förslag.

Läs även: Skogkär: För Morgan Johansson (S) finns inget ansvar som är hans