Debatten i Sverige om den allt våldsammare kriminaliteten är så urbota dum att man blir helt matt. Numera talas det om stenar.

”Vi är beredda att vända på alla stenar.” Vilka stenar? Berätta!

Läs även: Gustavsson: Utvisa kriminella för invandrarnas och integrationens skull

Varför kom Magdalena Andersson på det nu, inför en valrörelse som på ett fullkomligt förfärligt vis ackompanjeras av dagliga rapporter om skjutningar, knivdåd och mord? Att å ena sidan höra om att stenarna ska vändas på när de som saken gäller i realtid skjuter ihjäl varandra… hur absurt är inte det?

Det enda det indikerar är ändå att det finns ”stenar”, alltså orsaker till brottsligheten, som ingen av någon anledning vänt på tidigare.

Varför då!?
Feghet?

Kriminologer och andra samhällsvetare som har som jobb att vända på alla stenar svarar allt oftare uppgivet på frågan om varför just Sverige är det land i Europa som befinner sig i toppen av skjutningar och briserande bomber: ”Vi vet inte, forskningen kan inte svara på det”.

Nähä.
Vad ska vi med er till då? kan jag i mörka stunder tänka.

”Vi vet inte”, är sagt av människor som har betalt för att förstå och förklara, finansierade med skattemedel. Vänta nu, har jag hemfallit åt populism? Menar jag att det verkligen går att hitta ”det där” svaret som en gång för alla förklarar kriminalitet i allmänhet och våldsutvecklingen i Sverige i synnerhet? Sjävklart inte.

Människan och samhället är alldeles för komplexa storheter för att kunna fogas in i och reduceras till enskilda och enkla förklaringsmodeller.

Men…

Jag tror inte jag är ensam om att ha tagit del av, dels i form av litteratur, dels i intervjuer, budskap där man anar en forskarvärld som är ängslig, märkligt fastlåst i ett paradigm som man inte vågar ta sig ur. I alltför stor omfattning följer man maktens direktiv om vilka perspektiv som ska lyftas trots att akademien ska stå fri från politisk, ideologisk eller annan styrning.

Samtidigt, vi lever i ett polariserat land med påtryckningskampanjer från både den ena och andra sidan. Som enskild forskare är det inte enkelt att gå mot strömmen. Det finns alltför många exempel på individer som när de ändå gjort det, mött våldsamt motstånd från kollegor i form av ryktesspridning och förtal, och på så vis hindrats i sina karriärer.

Om forskarvärlden har någon förklaringsmodell så är det den socioekonomiska, som helt konkurrerat ut kompletterande perspektiv. Men kan vi inte en gång för alla slå fast åtminstone följande: man blir inte gängmedlem för att man är uppväxt i socioekonomiskt svaga områden. Fattigdom kan vara en riskfaktor men är inte orsaken i sig lika lite som att man blir kriminell för att man kommer från ett annat land.

Utländska rötter kan också vara en riskfaktor, men inte orsaken i sig. Detsamma gäller mäns våld mot kvinnor. Man blir inte kvinnomisshandlare för att man är man. Manligt kön är en riskfaktor, men inte orsaken i sig, lika lite som att man är predestinerad att gifta bort sina barn med tvång för att man är uppväxt i en klankultur. Det är en riskfaktor, men inte en naturlag.

Läs även: Lindberg: Så länge invandringen är hög kommer skjutningarna att öka

Det finns verkligen områden som är underbeforskade. Genetik är ett sådant. Amir Sariaslan har försökt ta reda på vad det är som gör att någon begår våldsbrott. Hans resultat var banbrytande, men ingen ville lyssna på dem. Han lämnade Sverige, flyttade till England och Oxford University och bytte forskningsspår.

Kultur är ett annat som jag har ägnat många år åt. Jag tror inte att det är det enda perspektivet, men viktigare än de flesta anar om än i stort negligerat av forskarvärlden. Skiftet från en kultur till en annan är en svår process att genomgå. Att byta land och språk, hamna i ett samhälle med helt andra värderingar och en annan samhällelig organisationsordning och seder, är omvälvande och utsätter den enskilde individen för en identitetskris som riskerar att skapa en stark känsla av vilsenhet.

Jag har tidigare skrivit om den mest inflytelserike kriminologen, Jerzy Sarnecki. I sin avhandling på 1970-talet var han inne på vad omvälvande skiften i strukturer och värderingar innebär. Han lanserade en tes om varför ungdomsbrottsligheten ökade i Sverige från 1950-talet och framåt.

Han skrev om hur familjestrukturerna förändrades i rasande takt när Sverige gick från ett mer traditionellt samhälle in i moderniteten. I det framväxande samhället behövdes inte längre den unga generationen i produktionen hemmavid. Den överlämnades till det offentliga utbildningssystemet som utövade betydligt mindre social kontroll än familjen hemma på gården en gång hade gjort. Ett outforskat frihetens fält låg framför de unga som de nu hade att navigera i utan äldre generationers tydliga vägledning och livserfarenhet.

Det var en nyvunnen frihet, men latent låg också en frihet till destruktiva beteenden.

Blev alla kriminella? Nej. Man blir inte kriminell för att man genomlever stora sociala, politiska, kulturella och ekonomiska förändringar. Men det kan vara en riskfaktor.

Nu kommer någon att hävda att de gängkriminella är födda i Sverige, alltså håller inte argumentationen och parallellen till Sarneckis forskning. Men glöm inte att de är barn till föräldrar som betalat migrationens pris och som sannolikt uppfostrar dem på det sätt som de själva blev i hemlandet. Hemma: traditionella värderingar. I skolan: progressiva med elevinflytande och ifrågasättande. Två system som lätt leder till förvirring.

Läs även: Ahmed: När en skjuten kvinna blir en ”ordningsstörning”

Men man blir inte kriminell för att man uppfostras med dubbla budskap. Men det kan vara en riskfaktor.

Och en anledning till att verkligen lyfta på denna och andra, alla, stenar.