Centerpartiet vill minsann ”ge ukrainska flyktingar en chans till integration i Sverige”. De ska ”erbjudas en möjlighet att lära sig språket, kunna jobba och komma in i samhället”.

Med andra ord: allt det som svensk integrationspolitik i stor utsträckning misslyckats med de senaste decennierna tänker sig Centern att svensk intgrationspolitik ska lyckas med när det gäller ukrainare.

“Centerpartiet vill att Sverige snabbt utvecklar en integrationsprocess som innefattar rätt till språkundervisning, etableringsinsatser och samhällsintroduktion om Sveriges lagar, regler och värderingar”, står det att läsa på partiets hemsida.

Miljöpartiet tänker så klart inte vara sämre. Enligt språkröret Märta Stenevi ska hennes parti under denna vecka lägga fram ett utskottsinitiativ i riksdagen som innebär att flyktingar från Ukraina, som omfattas av EU:s speciella massflyktsdirektiv, ska jämställas med vanliga asylsökande som fått uppehållstillstånd av skyddsskäl.

Om så de ukrainare som nu kommer till Sverige skulle återvända redan om ett halvår, kommer de enligt Stenevi att “ha mycket bättre förutsättningar” för den saken om de haft en “stabil tillvaro” under tiden i Sverige.

“Om det är något vi vet så är det att när vi försöker dumsnåla på människor så kostar det i nästa led”, säger Stenevi till DN.

På vilket sätt några månaders svenska integrationsinsatser skulle göra ukrainare bättre förberedda att återuppbygga sitt krigshärjade land är högst oklart. Men det hör väl till att som politiker i dag grovt överskatta sin egen betydelse och förmåga, likaså vad som kan åstadkommas med hjälp av en aldrig så omfattande social ingenjörskonst.

Den integrationspolitik bland andra C och MP bär ansvaret för kännetecknas av att invandrare kan leva i decennier i Sverige utan att försörja sig själv, utan att lära sig språket och utan att ta till sig svenska värderingar eller ens skaffa sig grundläggande förståelse för hur det svenska samhället fungerar.

Sextiotalet ”utsatta områden”, med mer eller mindre utbredda parallella samhällsstrukturer, bland annat i form av egen rättsskipning, är kvittot på den politik partier som C och MP drivit under decennier. Sverige har i dag en brottslighet så hänsynslös att den enligt vad regerande Socialdemokraterna själva medger “hotar hela samhällsgemenskapen”.

Jobbmisslyckandet är enormt. Arbetslösheten låg förra året på nästan 20 procent bland utrikes födda mot drygt 5 procent för inrikes födda. Nästan hälften av de som är inskrivna som arbetslösa, är födda utanför Sverige. En rapport förra året från Entreprenörsskapsforum visar att bland individer födda utanför Västvärlden är endast 27 procent självförsörjande.

Detta är ett axplock av vad svensk integrationspolitik – inte åstadkommit – men väl varit helt oförmögen att förhindra.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins

Nej, Sverige har inte “dumsnålat” när det gäller integration. Det är inte där förklaringen till Sveriges integrationshaveri ligger, vilket Stenevi vill få det till. Sverige har om något ”dumslösat”. Att det ser ut som det gör beror på två saker: volymer och kultur.

Det är inte invandrare från Norden, Europa eller länder som USA eller Australien som har svårt att anpassa sig i Sverige och hitta försörjning här. Det är invandrare från länder utanför vår egen kulturkrets. Invandrare från länder vars samhällssystem, på det kollektiva såväl som det individuella planet, ligger längst ifrån det svenska. Och ju fler som kommer från sådana länder, desto svårre blir det att få till en fungerande integration. Att det fungerar så borde inte överraska någon.

Integration är främst beroende av invandrarens vilja och förutsättningar för att integreras, inte välvilliga politikers och tjänstemäns vilja att integrera.

Ukraina är ett land i Europa. Det ligger Sverige jämförelsevis nära kulturellt. Utbildningsnivån är god. Av den anledningen finns det anledning att tro att flyktingar från Ukraina, i de fall de stannar i Sverige, också har goda möjligheter att bli välintegrerade medborgare.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Fortfarande är det högst oklart hur många från Ukraina som kommer att söka sig hit. Migrationsverket har i sina prognoser talat om ett värsta-scenario på 200 000 personer fram till halvårsskiftet. Andra spekulerar vilt om ännu fler, kanske upp till det dubbla.

Om Sverige kan erbjuda Ukrainaflyktingarna tak över huvudet, grundläggande trygghet, samhällsservice, undervisning för barnen och möjlighet till egen försörjning är det stort nog. Och möjligheten att få ett jobb lär bero mer på deras befintliga kunskaper och kompetens än den svenska de hinner lära sig och de svenska värderingar de hinner ta till sig under kort tid här.

Hur kriget i Ukraina avlöper, hur långvarigt det blir, hur förutsättningarna för återuppbyggnad ser ut, och hur de miljoner som lämnat Ukraina, bland annat för Sverige, ser på att återvända den dagen det blir möjligt, är det ingen som vet.

Företrädare för Ukrainas regering, som Danmarksambassadören Mykhailo Vydoinyk, vill inget hellre än att deras medborgare ska komma tillbaka.

“Börja inte med integration. Om ukrainare integreras här, vem ska då återuppbygga mitt land?”, sade Vydoinyk i en intervju.

Det är en bra fråga och en berättigad vädjan. Men det mod och den vilja ukrainare visat i försvaret av sitt land talar för att de flesta inget hellre vill än att återvända för att delta i den återuppbyggnad som förhoppningsvis inte är alltför avlägsen.

Att på olika sätt bidra till att detta blir möjligt så snart det är möjligt är det viktigaste Sverige kan göra.