Annie Lööf anser sig ha betalat ett högt pris för sitt politiska engagemang. Må så vara. Men låt oss också tala något om det pris andra fått betala och kommer att få fortsätta betala för den politik som Lööf bär en stor del av ansvaret för.
Annie Lööf gör ännu ett ärevarv i den politiska arena hon har så svårt att lämna. Anledningen är hennes nya biografi, den andra i ordningen, Också Annie.
Böcker ska krängas och Lööf vandrar med glatt humör mellan teve-sofforna. Att läsa, lyssna igenom och titta på varje intervju hon medverkat i den senaste tiden skulle förmodligen kräva en arbetsdag eller mer. En slutsats kan i alla fall dras: Lööf saknar rampljuset. Det är heller inget hon sticker under stol med. Intervjuad i P1-morgon berättar den tidigare Centerledaren om hur hon stod hemma och vek tvätt när Ukrainas president Volodymyr Zelenskij i augusti besökte Sverige och alla partiledare tog selfies tillsammans med honom.
– Då kände jag sådär att, ah, där hade ju jag kunnat vara med.
Annie Lööf får betraktas som ett politiskt underbarn. Riksdagsledamot vid 23. Vid 28 partiledare och statsråd i alliansregeringen. Det egna politiska varumärket byggde Lööf skickligt och med framgång, inte minst genom att göra motståndet mot Sverigedemokraterna till sitt och partiets allt överskuggande mål. Att ståndaktigt ha vägrat varje form av politiskt samröre med SD är en av de saker under åren i politiken hon är allra stoltast över och främst vill bli ihågkommen för. Lööf är stolt över sin anständighet, sin höga moral, sitt “värderingsdrivna ledarskap” som hon gärna talar om. Det fick konsekvenser för henne. Men långtifrån bara för henne.
Ett ämne som återkommer, rentav dominerar många av intervjuerna, är den utsatthet som drabbar många offentliga personer. Hat och hot som Lööf har fått mer än sin beskärda del av. Mest känt är kanske att hon toppade den psykiskt sjuke Almedalsmördaren Theodor Engströms dödslista.
Sverige har blivit ett hårdare, kallare, våldsammare land under åren Lööf spelat en framträdande roll i svensk politik. Det märks på många olika sätt.
Enligt justitieminister Gunnar Strömmer (M) har omkring 30 000 individer någon form av koppling till Sveriges kriminella gäng.
Gängen har metastaserat, som den cancer de är, och finns numera spridda över hela Sverige. Skjutningar och sprängningar, för några år sedan fenomen som hörde de tre storstadsregionerna till, förekommer nu också i snart sagt alla små och medelstora städer.
Det finns kriminella klaner och gäng som i praktiken kontrollerar delar av det som brukar kallas särskilt utsatta områden. Där avkrävs butiksägare och andra småföretagare beskyddarpengar. Statens våldsmonopol som förvaltas av polisen är om inte förlorat så starkt utmanat.
Socialarbetare och andra tjänstemän hotas. Den grova organiserade brottsligheten har infiltrerat näringsliv och myndigheter, även politiken. Den grova organiserade brottsligheten regerar över ett skuggsamhälle bestående av tiotusentals människor som uppehåller sig illegalt i Sverige. Etniska och religiösa motsättningar växer, vilket koranupploppen illustrerar.
Läs även: Skogkär: Annie Lööf har ingenting lärt
Under Annie Lööfs 17 år i riksdag och regering ökade antalet utrikes födda med drygt en miljon. Att det finns en koppling mellan å ena sidan denna massinvandring och å andra sidan den grova kriminaliteten, gängen, klanerna och skuggsamhället, går inte att komma runt. Det räcker att se namnen på dem som mördar och mördas i gängens vendettor, se tidningarnas återkommande exposéer över vilka som styr gängen, se vilka etniska grupper som dominerar bland de intagna på landets fängelser.
Och de kriminella gängen är här för att stanna. De kan bekämpas, de kan pressas tillbaka – i alla fall periodvis – men de kommer aldrig att ryckas upp med rötterna.
För att det blivit så, för att Sverige i dag ser ut som det gör, för att Sverige blivit ett farligare, hårdare och kallare land, för detta bär Annie Lööf ett stort politiskt ansvar.
Hon var statsråd i Fredrik Reinfeldts (M) regering under tre år. När Reinfeldt i slutet av valrörelsen 2014 uppmanade svenska folket att öppna sina hjärtan, hade Lööfs hjärta sedan länge stått på vid gavel.
“Sverige är en humanitär stormakt. Vi är inte oss själva nog, vi har importerat både kungar och kåldolmar, skriftspråk och företagsledare, vi är byggda på solidaritet och öppenhet. Och när 1,6 promille av världens flyktingar knackar på Sveriges dörr, då ska vi göra som vi gör hemma i Gnosjöregionen. Då ska vi se till att öppna våra hjärtan”, sade Lööf i SVT:s partiledardebatt inför valet 2014.
Efter valnederlaget detta år såg Lööf och de övriga alliansledarna genom Decemberöverenskommelsen till att Stefan Löfven (S) med Miljöpartiets benägna bistånd kunde köra Alliansens destruktiva migrationspolitik ända in i kaklet. Med vid det här laget känt resultat.
Priset för den politik som Lööf var en av de ledande arkitekterna bakom betalas inte av henne. Det betalas av alla som bor i Sverige. Av kommande generationer. Inte minst betalas det av invandrare, de invandrare Lööf ville så väl, som bor i alla de områden som är särskilt utsatta för de kriminella gängen. De områden där narkotikaförsäljning pågår öppet, där skottsalvorna ekar, bomber detonerar, blodet färgar gatorna och polisens blåvita avspärrningstejp fladdrar i vinden. De områden där den som sätter sig upp mot gängen, den som vågar vittna, prata med polisen, gör det med livet som insats.
Den verkligheten har aldrig varit Annie Lööfs. Den verkligheten kommer aldrig att bli hennes.
Men den hör utan tvekan hemma i ett bokslut över Annie Lööfs politiska karriär.
Läs även: Skogkär: Jesus, Judas och Annie Lööf
