Aktuelltredaktionen informerar 26 april att den nya försvarsbudgeten, som det råder stor politisk enighet om, blir dyr och innebär ökade försvarskostnader om 52,8 miljarder fram till 2030. Även S, MP och V vill, för en gångs skull, veta varifrån pengarna ska tas, hur allt ska betalas.

Läs även: Göranson: Mer integration än någon bett om

I ett videoinslag säger Peter Hultkvist (S) att det är en brist att det inte finns en överenskommelse om finansiering för detta omfattande förslag. Speakern i inslaget instämmer: ”Så nu är frågan, var hämtar man 50 miljarder kronor?”

Två ledamöter i försvarsberedningen, Mikael Oscarsson (KD) och Morgan Johansson (S) debatterar detta i Aktuelltstudion.

Johansson vill införa en särskild beredskapsskatt så att man inte riskerar att de ökade kostnaderna för försvaret går ut över andra områden som sjukvården, skolan, äldreomsorgen, barnomsorgen. Han säger också:

– Man kan inte bara leva på utgifter, man måste även ha inkomster. Och det är klart att om vi nu sätter ut att vi ska ha de här enormt stora utgifterna framåt till 2030, då tycker jag att det här är en ansvarsfråga för beredningen att vi också pekar ut en inriktning så att det inte går ut över sjukvården och skolan.

Oscarsson svarar att ökningen kommer att finansieras genom prioriteringar och budgetöverskott och anser att försvaret måste kunna ingå i statens utgifter utan att extra skatter införs. Han undrar även om S vill införa en extra skolskatt för att klara problemen i skolan. Denna debatt handlar alltså om totalt 52,8 miljarder på sex år, vilket utgör 8,8 miljarder per år.

Jag kan inte låta bli att göra jämförelsen med ett annat politikområde där också stor politisk enighet tidigare rått; asyl- och invandringspolitiken. Där förekom inga som helst diskussioner om kostnaderna för Sveriges exceptionellt stora mottagande per capita. Istället utlovades bara att höga men okända utgifter skulle leda till stora vinster, på sikt. Migrationspolitiken fick gå på öppen och löpande räkning.

Hur det gick med denna glädjekalkyl som aldrig redovisades, eftersom det inte var något annat än en glädjekalkyl, råder det delade meningar om.

Läs även: Koraszewski: Lyxföreställningar och massrörelsernas hatlängtan

SD, som sedan sitt inträde i riksdagen 2010 och tills nyligen varit ensamma i sitt motstånd mot den rådande migrationspolitiken, sammanställde den akademiska forskning som skett i Sverige på området i en rapport som presenterades i augusti 2022 (”Invandringen och de offentliga finanserna - 15 år senare”).

I denna kan man läsa att kostnaderna för invandringen 2007-2021 beräknas uppgå till i genomsnitt mellan 93, 114 och 131 miljarder per år, beroende på period och antalet asylsökande inom valda delar av intervallet. Detta är beräkningar, några exakta siffror finns inte att tillgå.

Klart står emellertid att nettokostnaderna för migrationen har uppgått till som lägst 93 miljarder per år sedan 2007, utan några föregående diskussioner om varifrån pengarna skulle tas eller om detta kunde tänkas inverka menligt på vård, skola och omsorg eller andra statliga åtaganden.

Då gick det inte bara bra utan var påbjudet att leva bara på utgifter samt en from förhoppning om en eventuell vinst lite längre fram.

Migrationspolitiken har fram till maktskiftet främst baserats på tesen om alla människors lika värde, vilket gav i princip alla människor i världen rätt att söka sig en lugn och fredlig tillvaro i Sverige.

Jag frågar mig om inte samma grundtes, om alla människors lika värde, även kan appliceras på våra ökande försvarskostnader. Och om inte så undrar jag varför.

Läs även: Brinkemo: De brännande samhällsfrågornas förvillare