De senaste decenniernas känsliga frågor kring det allt grövre offentliga våldet, hederskultur och migrationens konsekvenser, har ganska genomgående tragglats genom stadierna förnekelse, relativisering och förvillelse i det offentliga samtalet, skriver Per Brinkemo.
Efter ett tag kunde man se mönstret. När någon lyfte ett problem och beskrev något i landet som inte fungerade som sig bör skedde följande:
Ett par olika strategier sjösattes som ofta samspelade. Särskilt när det kom till invandringsrelaterade frågor som av någon anledning och till vilket pris som helst inte skulle erkännas.
Ofta förnekades först problemet. Sedan kapades problemformuleringen, ofta med samma ord som beskrev den ursprungliga tagningen, men den placerades i en radikalt annan situation som skapade förvirring. En annan variant var att hävda: ”Det är inget nytt, så har det alltid varit.”
Några exempel:
När varnande röster höjdes om den ökande segregationen kontrade flera, som Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt, med: ”En av samhällets mest segregerade grupper är de rikaste. I hög grad isolerar de sig från omgivningen.” Som om det var problemet. Men det var effektivt om man vill få människor förvillade.
Hederskulturen som fenomen förnekades totalt i början av 00-talet av tongivande samhällsröster som Jan Guillou och Liza Marklund för att sedan relativiseras av andra genom påståendet att den också existerar och är stark inom – frikyrkorörelsen.
Frikyrkorörelsen!?
Vad hade frikyrkan och hedersmord på unga flickor med varandra alls att göra?
Frikyrkorörelsen var det första sammanhang, redan i mitten av 1800-talet, som gav rösträtt åt drängar, pigor, arbetare och fattiga, enligt principen: En medlem – en röst. Ofta sträng moral, ja, men inte en hederskultur. Men det var sannolikt effektivt, speciellt för en sekulär publik att dra fram om man syftade till att förvilla.
När Paulina Neuding lyfte den allt mer ohållbara situationen med förortsgäng som stökade, gömde knark och var hotfulla på landets bibliotek, reagerade kulturskribenten Anna Hellgren i Expressen:
… visst förekommer det att förortsbibliotek plågas av unga, stökiga och/eller hotfulla män som kan antas ha migrantbakgrund, men ett större problem stavas missbruk, psykisk sjukdom och – högerextremism.
En bibliotekarie trädde in på debattarenan och relativiserade:
Alla kan inte kunna alla koder, tänkta eller explicita beteenden som ligger outtalade som ett kitt mellan vana biblioteksbesökare. Vi välkomnar dem. Och vi bygger relationer till våra besökare i alla åldrar. Det är nyckeln till att också kunna prata om vad som är ett schysst beteende när en nu befinner sig i just biblioteket. Alla ska kunna finnas i ett bibliotek.
Va!? Välkomnar hon högerextremister som inte kan alla koder om hur man beter sig på biblioteken?
Ja, ni fattar, hur förvirrande, förvillande allt har varit.
Oron för det allt grövre våldet som det slogs larm om för långt mer än tio år sedan bemöttes så klart också av förnekande. Jerzy Sarnecki framhöll så sent som i januari 2023 att brottsligheten inte ökat i Sverige: ”Den har inte blivit grövre heller. Scenariot om något slags systemkollaps som man rätt ofta framför när det gäller Sverige är inte korrekt. Så ser det inte ut”.
Och när gemene man undrade över det ökande antalet ”masslagsmål” på gator och torg kom genast hänvisningar till drängslagsmål vid dansbanorna på 1800-talet då svartsjuka män slogs om en kvinnas gunst, alternativt till huliganer från rivaliserande fotbollssupportrar som gör upp om tid och plats för att dänga på varandra.
Inget nytt under solen, alltså. På så vis såddes tvivlet om att man kanske var för alarmistisk.
Nästan varje offentlig debatt det senaste dryga decenniet har förr eller senare blivit en konflikt om vilka ord som är korrekta att använda. Som när chefsåklagaren Lise Tamm 2017 mitt under den pågående gängkonflikten mellan Shottaz och Dödspatrullen beskrev Rinkeby som ”nästan en krigzon.” Det året sköts sammanlagt 42 personer ihjäl och 140 skadades i de totalt 320 skjutningarna i Sverige. Vilket liv det blev! För att inte tala om när hon sa att vi kanske kunde lära av Colombia eller andra konflikthärdar hur man avväpnar våldsamma grupperingar.
Var hon egentligen riktigt klok? Krig är inte rätt ord. Och vad skulle vi, Sverige, ha att lära av Colombia? Vad skulle det göra med ”Sverigebilden?”
Läs även: Sjölander: Hur många kronor är ett människoliv värt?
Självklart blev det en högljudd debatt när det började talas om ”no go-zoner” efter polisens rapport från 2015; Utsatta områden – sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser. Sådana ord skulle inte användas, tyckte Anders Lindberg på Aftonbladet: ”No go-zon” ger intryck av att det handlar om ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen. Men detta är ju inte sant.” Och så lade han till: ”Var och en kan åka till någon av de 53 utpekade områdena och själv se att det går utmärkt att vara där.” Inte en reaktion på eller ett ord om vad som stod i rapporten:
– ”I de särskilt utsatta områdena kan ett polisingripande leda till våldsamma upplopp med bilbränder och stenkastning som följd. Därför tvingas polisen ibland att avvakta med att ingripa.”
– ”Polispatruller arbetar periodvis med en extra patrull för att undvika att polisbilar utsätts för skadegörelse…”
– ”De kriminella har i många hänseenden tagit över det offentliga rummet vilket innebär att de sätter upp regler som ska följas… Många skjutningar sker under dagtid i tätbebyggt område… …upploppsliknande situationer som bland annat kan leda till stenkastning, omfattande skadegörelse och bilbränder”
När Johan Lundberg och jag kom ut med antologin ”Klanen” blev den recenserad i Aftonbladet:
De flesta texterna kretsar kring frågan: Är klansamhället ett hot mot staten och individers lika rättighet inför lagen? Ja, för klansamhället utgörs av invandrare eller asylsökande, som inte har några erfarenheter från sina hemländer av en sekulär, liberal och demokratisk rättsstat. Författarna skriver i en typisk vi-mot-dem-manér: ´Vi har kulturchauvinistiskt antagit att andra människor i detta avseende inte skiljer sig nämnvärt från oss.´ Det är med ett stort obehag jag tar mig igenom boken.
Med andra ord underkände recensenten på Sveriges största tidning enorma forskningsfält; socialantropologi, etnologi, historia, rättshistorisk forskning, evolutionspsykologi, et cetera, och sådde tvivel om skribenternas bakomliggande motiv.
Det måste väl ligga någonting i kritiken, kan jag tänka mig att många tänkte.
Det har inte varit lätt för gemene man att hänga med i debatten de senaste decennierna. Hela tiden disparat och motsägelsefull med anklagelser hit och dit om felaktiga motiv. Vilket underkännande av det offentliga debattklimatet.
Själv har jag under perioder brottats med tvivel på mina sinnen och min kognitiva förmåga, undrat över hur människor kan leva i samma land men se och tolka verkligheten så radikalt olika. Men så börjar mönstren av dimridåernas strategi utkristallisera sig och man inser: Antingen saknas förmågan eller också vill man inte se verkligheten sådan som den är. Då kan man lika gärna förvilla.
Läs även: Gustavsson: Angiverisamhälle – Ja tack!
