Det har inte saknats kritik mot polisens organisation från forskarhåll de senaste åren – organisationen har kallats ”post-sovjetisk”. Men forskning som inte bekräftar polisledningens egna narrativ om polisens förträfflighet ignoreras konsekvent. Gång på gång bekräftas det när rikspolischef Anders Thornberg och andra höga polischefer uttalar sig med nytt svammel, skriver Peter Springare.
I P1 morgon i radion i tisdags kunde man höra rikspolischefen Anders Thornberg återigen höja sin stämma i den konstanta kakafonin av svammel. Om orsakerna till den eskalerade brottsligheten och om varför svensk polis så totalt tappat greppet. Jag är så trött på detta nu.
Det blir bara mer och mer pinsamt och ta del av detta och gör också att man blir förbannad. Samma mantran och floskler rapas upp gång på gång ur dessa kliniskt tillmejslade strupar, tillhörande både höga polischefer, ansvariga politiker, självpåtagna ”polisexperter” och andra mer eller mindre faktaresistenta debattörer. Lägg därtill polisförbundets ordförande som också hon, likt en papegoja, upprepar samma konsensusberättelse.
Dessa uttjatade mantran blir inte mer legitima för det. Det finns inte plats i denna krönika att recensera vidare om de mantran som upprepas. Jag kommer i stället att i en kommande krönika beskriva några viktiga orsaker som har gynnat den destruktiva utvecklingen av den grova kriminaliteten i vårt land. Låt oss här istället ta en titt på polisledningens syn på forskning och kunskap.
Läs även: Rikspolischefen: För mycket fokus på polisens arbete
Låt mig citera mig själv ur ett blogginlägg jag skrev redan i början av 2013:
Tyvärr tror jag inte att den förestående reformeringen till en enda polismyndighet, kommer att förändra något i positiv riktning. Snarare kommer produktiviteten att minska ytterligare. Min uppfattning är att det krävs betydligt mer långtgående insatser. Införandet av en polismyndighet kommer inte att skingra de tunga mörka moln som vilar över svensk polis. Det som krävs är en radikal förändring som tränger längst in i fundamentet av vår organisation, sättet vi arbetar på och in bland de personer som idag styr och ställer. Det var inte närpolisreformen i sig som orsakade den stora skada som vi ser idag, utan det var de chefer som gång på gång fattade oövertänkta beslut i viktiga verksamhetsfrågor. Dessa chefer som gjorde karriär, ivrigt understödda av polisförbundet, och som idag sitter på poster som operativa chefer, polismästare och intendenter.
Läs även: Polisen: Brottsligheten gräver sig allt djupare
Docenten i sociologi, Michael Björk vid Göteborgs universitet, författade i början av 2014 en forskningsrapport om utredningsverksamheten i Västra Götaland. Björk skjuter in sig mycket på avarten NPM (New Public Management), som så starkt genomsyrar polisens verksamhet negativt – och framför allt ledarskapet som sprungit ur denna filosofi. Polisen genomsyras av ”post-sovjetiska ledningsprinciper”, skrev han bland annat. Han konstaterar också att inte bara polisen är drabbad av farsoten NPM, utan även sjukvård, socialtjänst, skolor och universitet.
Min uppfattning är att svensk polis har blivit väldigt bra genom åren på att selektera bort när det kommer till forskningsrapporter om polisens tillkortakommanden, och rapporter som pekar på direkta orsaker till att polisen ständigt befinner sig på ett allt mer sluttande plan. Polismyndigheten är totalt faktaresistent. Det viktiga är inte att förutsättningslöst ta till sig forskning eller kritik. I stället gäller att forskningen ska sammanstråla med det narrativ om polisens förträfflighet som byggts upp och cementerats. Forskning som inte uppfyller detta önskemål bryr man sig inte om, utan behandlar dessa rapporter och dess kritik som luft.
Läs även: Professor: Polisen fejkar och skönmålar – påminner om totalitära regimer
Avslutningsvis ett citat från rapporten av Michael Björk, apropå den huvudlösa debatten som pågår om en akademisering av polisens grundutbildning.
Jag ska på en gång säga att jag är skeptisk till denna förnuftsentusiasm. För det första är polisen ingen akademisk inrättning. Polisen är en maktorganisation med uppdrag att tömma samhället på privat våld. Guidad av sin misstro ska polisen se till att en skötsam majoritet får leva i fred och frihet, samtidigt som en kriminell minoritet konfronteras och låses in. För det andra har kunskapsbaserade ideal gifts samman med organisationsprinciper som är okänsliga för frontlinjens behov. Med principer som undertrycker fallenheten för det oförutsägbara.
I övrigt ber jag att få återkomma. Jag ämnar i en kommande krönika i ett antal punkter beskriva åtgärder som måste vidtas för att hejda den nu eskalerande brottsligheten.
Och det handlar definitivt inte om skärpt lagstiftning, utvidgade straffskalor, och så vidare. Inte heller om fler poliser.
