Jag har den senaste tiden roat mig med en slags ”spaning”, kring hur resonemangen går i debatten om Åklagarmyndighetens och domstolarnas oförmåga, när det gäller att åtala ”rätt” respektive att döma ”rätt”. Det jag då kommit fram till är att kunskaperna i vissa delar, framför allt hos polis och åklagare när det gäller exempelvis rubriceringsfrågor, bevisvärdering och uppsåtsbedömningar, blivit allt sämre de senaste åren och lämnar en hel del i övrigt att önska. Även hos tingsrätter och hovrätt kan det ibland vara lite si och så när det kommer till basala kunskaper i olika juridiska frågor. Det finns fler exempel som bekräftar dessa olika tillkortakommanden, vilket jag kommer att redogöra för i min nästa krönika.

I det stora hela hanterar och bedömer dock våra domstolar det material som inkommer på ett bra sätt. Det som ligger till grund för bedömningar i skuldfrågor, påföljder etcetera bygger på det som levereras från polisens förundersökningar via åklagarnas stämningsansökningar. Domstolarna arbetar strikt efter den lagstiftning som finns i exempelvis brottsbalken och rättegångsbalken och den utarbetade praxis, som sedan tidigare befästs inom juridiken. Något som polis och åklagare i allt större utsträckning tycks hoppa över eller gå genvägar kring.

Läs även: Peter Springare: Polisen måste sättas under förmyndarskap tills vidare

Det går inte att skapa en diamant av gråsten, hur mycket gråsten man än vräker in. Lite så känner jag att rättsväsendets utredande verksamheter producerar idag och som åklagare tvingas leverera till domstolen. Mycket gråsten och väldigt lite diamantmineral. Detta i sin tur ligger också många gånger till grund för onyanserad kritik mot domstolarna, som inte sällan kommer från olika opinionsbildare och poliser. Det kan vara kritik mot domar, påföljder eller uteblivna domar och anses av kritikerna bero på brist på spelförståelse, okunskap eller flathet. Men det finns aldrig ett uns av självkritik eller kommentarer till den egna myndighetens tillkortakommanden.

Läs även: Nima Sanandaji: Politiker, våga sätta upp mål för minskad kriminalitet!

Jag ser på sikt en fara i att domstolar kan komma att påverkas negativt i sitt sätt att döma, till följd av den många gånger onyanserade och direkt felaktiga kritiken som framförs i den allmänna debatten. Det kommer att gå inflation i att hela tiden ändra lagstiftningar och skärpa påföljdssystem. Självklart tycker även jag att det finns en del saker i lagstiftningen som man bör ändra eller skärpa till. Exempelvis tillgång till betydligt generösare möjligheter till kameraövervakning, möjligheter till brottsprovokationer, avskaffande av påföljdsrabatter/ungdomsrabatter. Däremot är jag inte speciellt övertygad om att straffskärpningar till höger och vänster skulle ha någon större effekt på den grova organiserade brottsligheten eller rekryteringen dit. Exempel finns också på att detta inte har den effekt man tror eller hoppas på.

En annan slutsats jag dragit, är att detta sluggande till höger och vänster om lagstiftningsfrågor, fler poliser och tillgång till nya ”verktyg”, på något konstigt sätt hänger ihop med polismyndighetens senaste omorganisationer som varit direkt kontraproduktiva. Till följd av dessa omorganisationer har den brottsutredande verksamheten inom Polismyndigheten totalt förintats. Det finns helt enkelt inte ett spår kvar av det som en gång var kriminalpolisverksamhet.

Det är bara att titta på den statistik som finns för de senaste 15 åren, vad gäller polisens förmåga att brottsutreda och skaffa underlag till att lagföra kriminella och ge brottsoffer upprättelse. Det är katastrofala siffror. Polismyndigheten prioriterar inte längre dessa frågor alls. Sedan får höga polischefer eller politiker säga vad de vill. På grund av den systematiska nedmonteringen av kriminalverksamheten och satsningen i stället på underrättelseverksamhet (i den form den sker idag), brottsförebyggande, samverkan, dialog och olika sociala insatsexperiment, går det inte längre att rädda utredningsverksamheten med fler poliser och skärpta lagar och påföljdssystem. Incitamenten finns ju inte längre där. Om vi inte har strukturer i polisorganisationen eller kompetent personal för att jobba med kriminalpolisverksamhet kan vi heller inte tillgodogöra oss allt detta. Kort sagt, det blir ingen verkstad.

Läs även: Storbritannien: Boris Johnson vill ta krafttag mot kriminaliteten

Så min ”spaning” landar i det som jag en längre tid förespråkat, att så fort det bara går lyfta ut den brottsutredande verksamheten ur polismyndigheten till en brottsutredningsmyndighet. Där jobbar kompetenta brottsutredare tillsammans med kompetenta åklagare under en och samma hatt. På samma sätt som man gjorde för att få grepp på den skenande ekonomiska brottsligheten genom att inrätta ekobrottsmyndigheten. Vi måste vara ödmjuka och vidsynta nog och erkänna att polismyndigheten inte har vare sig ledarskapet, organisationsstrukturen eller kompetensen att mota den eskalerande kriminalitet som vi ser breda ut sig i dag.

Peter Springare