Euforin vet inga gränser. Höga polischefer och ministrar runt om i Sverige hoppar jämfota av glädje och gör vågen av lycka. Är det då inte befogat? Finns det ingen anledning att för en gångs skull vara lite positiv över polisiära framgångar? Inte bara gnälla och framföra negativa kommentarer och omdömen.

Jodå, om man bara jublar och är euforisk över rätt företeelser. Jag vill varna för att den stora entusiasmen över det internationella polissamarbetet kommer att riskera att bli missriktad. Jag är rädd för att höga polischefer och ministrar kommer att dra felaktiga växlar på resultatet och betydelsen av polistillslagen i Sverige. Att de kommer att göra det på ett sätt som skymmer den i allra högsta grad så viktiga debatten om rättsväsendets – och då främst polismyndighetens – stora svårigheter.

Att den stora och framgångsrika polisoperationen, med så många länder inblandade, saknar motstycke och förmodligen aldrig förekommit tidigare, är jag den första att skriva under på. Att man också kunde koordinera så många tillslag, gripanden och beslag av narkotika, pengar vapen etcetera, är ju helt fantastiskt. Detta är i sig något unikt.

Men där slutar också det unika. Helt kort: Det som skett här är att FBI i USA med hjälp av bland andra DEA använt sig av en gammal beprövad brottsutredningsmetod, nämligen bevisprovokation, kanske gränsande till brottsprovokation.

FBI har lurat in kriminella i en fälla. Kriminella som törstat efter en säker plattform för upprätthållandet av sina kriminella kontakter, har själva sökt sig till en plattform skapad och kontrollerad av FBI.

Läs även: FBI lurade gängkriminella med krypterad app – 155 gripna i Sverige

Andra länder runt om i världen har sedan kunnat få en gratisbiljett rakt in i kriminalitetens epicentrum. Framför allt Polismyndigheten i Sverige har sedan åkt med i baksätet och kunnat skåda ett traditionellt, hållbart kriminalpolisarbete, med fokus på bekämpning av brott. För svensk del har det sedan varit som att skjuta en straffspark i fotboll utan målvakt.

De gripanden som gjorts i Sverige och de husrannsakningar och beslag som gjorts här är på intet sätt ett resultat av någon nyvunnen svensk förmåga att attackera kriminella eller kriminaliteten. Detta är viktigt att komma ihåg.

Resultatet då? Man pratar till exempel om beslag av sex ton kokain. Fem ton marijuana/hasch, bilar, vapen och kontanter. Nej, jag tycker att resultatet, rent objektivt sett, inte är något att göra vare sig vågen eller high five inför. Med vetskapen att resultatet inbegriper att ett stort antal länder i Europa, dessutom USA och Australien inräknade, tillsammans skrapat ihop detta resultat efter minst nio månaders kvalificerad brottsspaning – och då med möjlighet att sitta som en fluga på väggen och lyssna inne hos ett stort antal kriminella – så är detta inte speciellt bra.

För att ge lite perspektiv så togs 2018 181 ton kokain i beslag i Europa. En någorlunda skattning i de flesta narkotikarapporter om hur stor andel av omsatt narkotika på gatan som beslagtas, så nämns cirka tio procent. Detta gör att man kan skatta den omsatta konsumtionen i Europa på årsbasis till cirka 1 810 ton.

Bara Tullverket i Sverige tog 2018 nära 500 kilo kokain i beslag, vilket skulle bli en total svensk konsumtion av kokain om fem ton. När det gäller marijuana/hasch och omsättningen av dessa preparat för den totala konsumtionen kan vi lågt räkna minst tiodubbla mängderna.

Läs även: Peter Springare om polischeferna, tidningarna och hyckleriet

När det gäller de som gripits är det också på sin plats att noga analysera vilken typ av roller och betydelse dessa individer har inom de olika kriminella strukturerna. Det finns mycket som talar för, precis som under en lång följd av år bakåt i tiden att de viktigaste topparna och organisatörerna inom de olika organiserade kriminella nätverken inte överhuvudtaget kommunicerar via mobiler. Inte heller över internet när de planerar, utför eller leder brottsliga operationer.

Jag avslutar med en förhoppning om att svensk polis, av den här operationen, lärt sig att brottsbekämpning måste ha sin grund i konkret kärnverksamhet som vilar på både en kompetent kriminalpolisverksamhet och kompetent ordningspolisverksamhet. Inte fokus på sociala insatsexperiment, kontraproduktiva samverkansprojekt eller utveckling av utbildning av hybridpoliser.

Peter Springare är tidigare polis, numera politiker och krönikör för Bulletin