Nyligen presenterade statistiska centralbyrån SCB nya data över den förväntade befolkningsutvecklingen i Sverige. Befolkningen förväntas öka framför allt i Stockholms län, fram tills 2040, och minska i flera av de glesbefolkade länen.

Hur ser det ut på ännu längre sikt? Jag tittade på myndighetens beräkningar för utvecklingen ett halvt sekel fram. Om det blir som SCB förutspår kommer Sverige år 2070 ha en kraftig ökning av befolkningen i arbetsför ålder i de tre storstadslänen, medan storleken på arbetskraften minskar i flera andra län.

Nu tror jag i och för sig, som jag skrev i en tidigare krönika, att vår livslängd och antal friska levnadsår kommer att förändras under kommande tid. Fler kan vara friska och produktiva under en längre del av sina liv. Men det innebär inte att samhället ändras i grunden. Rimligtvis kommer det fortfarande vara personer som vi idag betrakta som i arbetsför ålder, som gör mycket av arbetet också framöver.

Läs även: Föryngring 1: En åldrande befolkning är en tillgång

I och med att högre utbildning i högre utsträckning blir ett krav på arbetsmarknaden, kan vi förvänta oss att personer i åldrarna 25 till 64 år står för mycket av det produktiva arbetet i framtiden. Det är också i denna breda åldersgrupp som familjer bildas och nya företags startas.

För att få en inblick i hur Sverige förväntas förändras, har jag därför tittat på hur SCB estimerar att befolkningen i denna åldersgrupp kommer att förändras de kommande 50 åren. Det är inte en heltäckande analys, men den säger ändå något om de samhällsförändringar som vi kan vänta oss.

Om vi tittar på figuren nedan ser vi tydligt att nästan all tillväxt av befolkningen i arbetsför ålder förväntas ske i de tre storstadslänen. Antalet 25 till 64-åringar förväntas växa med knappt 281 000 i Stockholms län, drygt 116 000 i Västra Götalands län och 107 000 i Skåne län. I de tre storstadslänen sker 75 procent av den förväntade tillväxten av invånare i arbetsför ålder. Samtidigt minskar den arbetsföra befolkningen i Västernorrlands, Norrbottens, Gävleborgs, Värmlands, Kalmar och Blekinge län.

Vi har vant oss vid att de glesbefolkade delarna av Sverige faller efter mer och mer för varje år. Så kanske är dessa siffror inget som förvånar. Men är denna utveckling positiv i ett långsiktigt perspektiv?

Läs även: Nima Sanandaji: Så många lever på bidrag i Hjällbo

För några år sedan skrev jag boken Krympande och växande städer?, om framgångsrecepten för urban och regional utveckling runtom i landet. Bokens centrala slutsats är att de glesbefolkade delarna av Sverige har många styrkor, såsom naturresurser, billig mark, ren luft och rent vatten, och närhet till naturen.

Storstäderna har sina egna styrkor, såsom en hög koncentration befolkning, många högutbildade, en god tillgång till högskolor och internationella flygplatser som möjliggör turism och affärsresor.

Varför är då så mycket av tillväxten fokuserad till de tre storstadslänen? Svaret är att medan Sverige har relativt goda villkor för tech-företag och tjänsteföretag, hämmas industriella satsningar genomgående. Det finns ett stort intresse för att investera i de glest befolkade delarna av landet. Här finns skog och mineraler, samt goda möjligheter till tillverkning. Svenska och internationella företag vill bygga nya fabriker och serverhallar och öppna nya gruvor.

Man kan säga att intresset handlar om en grön industriell renässans. Serverhallarna i Sverige kan vara klimatsmarta, eftersom de kyls naturligt av det svenska klimatet och använder Sveriges rena el. Gruvorna ska bland annat gräva upp de mineraler som krävs för att tillverka framtidens nya batterier, som möjliggör övergången från fossila bränslen till elektriska bilar.

Men trots att även miljön kan tjäna på en industriell renässans i Sverige, så sätter politiken stopp. Det är så komplicerat och svårt att få miljötillstånd och byggtillstånd, att många har gett upp hoppet om att lyckas göra nya satsningar. Dessutom saknas elen som krävs för nya fabriker, gruvor och serverhallar.

Vad som sätter stopp för utvecklingen i de mer glesbefolkade delarna av Sverige är näringspolitiken. I grunden är den låga befolkningstätheten och tillgången på naturresurser en konkurrensfördel, på en planet som blir alltmer tätbefolkad.

Sverige skulle kunna ha en annorlunda utveckling, med tillväxt både i storstadslänen och resten av landet. Men då krävs bättre villkor för framväxten av fabriker, gruvor, skogsbruk, jakt, fiskodling och de många andra näringar som glesbefolkade regioner kan växa med.

Bättre flygförbindelser är en viktig del i pusslet, så att de geografiska avstånden blir enklare att hantera och turister lockas. Men i stället för att förbättras har flygförbindelserna försvagats.

Sverige har fått en näringspolitik som handlar mindre och mindre om naturresurser och tillverkning. Fabriker byggs och gruvor öppnas i andra länder än i miljövänliga Sverige, eftersom politiken utgör ett hinder. Att arbetskraften förväntas öka i storstadslänen, men knappt i resten av landet, är resultatet av den förda politiken.

Kom dock ihåg att stagnerande utveckling på landsbygden inte är någon naturlag. Med en annan näringspolitik kan vi ha tillväxt i hela Sverige. Vi har en rik ingenjörstradition och möjligheterna i de glesbefolkade regionerna är stora.