Den moderna antisemitismen kan ofta räkna med brett stöd ifrån etablissemanget. Ledarsidans kolumnist Johan Sundeen berättar varför.
Den massmedialt uppburne polisen Nadim Ghazale har som bekant tidigare uttryckt sig inte bara med en osedvanlig råhet om meningsmotståndare utan också uttalat sig direkt antisemitiskt. Värre än att en polis opererar på Twitter med vokabulär på en aggressiv tonårings nivå är att Ghazale backas upp av etablissemanget; alltifrån polischefer i Borås till justitieministern har gett honom sitt stöd.
Om vilket annat land skulle en offentlig person kunna uttrycka sig som Ghazale har gjort om Israel utan att bli persona non grata? Antisemitism hör till de pris som får betalas för den mångkulturella skenutopins upprätthållande. Vid demonstrationer på gator och torg i dagens Sverige liknas judar vid grisar och apor. Israels militära operationer och Västbankspolitik anses ursäkta det mesta. Antisemitismens position i svensk offentlighet hänger emellertid inte bara ihop med den stora invandringen från Mellanöstern och mångkulturalismen utan har bäring också på andra tongivande idéströmningar under den senaste 50-årsperioden.
Efter att ha varit portförbjuden sedan 1945 återkom antisemitismen till Sverige i mitten av 1960-talet. Förloppet har dokumenterats av idéhistorikern Henrik Bachner. Det var marxistiska ytterkantsgrupper och svensk kristen vänster som svarade för återintroduktionen. Om deras agg skrev Per Ahlmark med flera i boken Det hatade Israel 1970. De antisemitiska aggressionerna uttrycktes i mitten av 1960-talet och framåt mindre i form av hat mot individuella judar och desto mer mot det judiska kollektivet i nationen Israels form. Det vill säga precis den typ av synsätt som Ghazale har givit röst åt.
På Israel överförs sedan mitten av 1960-talet klassiska antisemitiska föreställningar. Det judiska kollektivet, eller sionisterna som den kristna vänstern hellre uttrycker saken, sägs kontrollera massmedierna och hindra folket från att upplysas om att Israel är en rasistisk, imperialistisk, ja rent av nazistisk stat.
Läs även: Den kristna 68-vänsterns våldsbudskap
I forskningsrapporten När teologi blev 68-ideologi (Claphaminstitutet) har jag kartlagt och analyserat hur en Israelfientlig opinion vinner insteg inom Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet (i dag Equmeniakyrkan). Drivande är den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (Socialdemokrater för tro och solidaritet), i synnerhet dess Uppsalaavdelning. Etikern Carl-Henric Grenholm uttalade på tidigt 1970-tal sitt instämmande i den palestinska rörelsens strävan att utplåna – ”helt krossa” – den judiska staten.
Under galgen och med diverse krumbukter har Grenholm i en debatt med undertecknad och publicisten Johan Westerholm i tidningen Världen idag till slut medgett att han uttryckte sig omdömeslöst. Heder åt den som ångrar sig, men orden togs tillbaka först efter det att jag ur universitetsmagasinens djup hade hämtat fram fotobevis på vad professorn en gång skrivit. Grenholm hade innan dess hotat att stämma såväl mig som Westerholm för förtal. Som tydligt framgår av Bachners avhandling var de famösa orden i tidningen Broderskap 1971 inte ett enstaka olycksfall i arbetet.
Under mina 30 år som skribent vid dagstidningar, tankesmedjor och som forskare har jag aldrig tidigare varit med om att hotas av anmälningar om förtal eller blivit utsatt för påtryckningar att inte frilägga historiens sanningar. Varför sker detta?
En förklaring är att det är känsligt för Svenska kyrkan när Israelkritikens antisemitiska kärna friläggs. Flera av de grunduppfattningar som läggs fast på tidigt 1970-tal av vänsterextrema teologer behärskar fortfarande samfundets agendasättande elit. Det finns skäl att tala om Det hatade Israel 2.0, ett faktum som inte minst teologerna Annika Borg och Johanna Andersson har ägnat stor uppmärksamhet åt. I dag ser vi hur den före detta statskyrkan samarbetar med antisemitiskt belastade Islamic Relief och ger stöd åt den i många länder antisemitstämplade bojkottrörelsen BDS (köp inte av judarna).
Nadim Ghazale må ha en ovanligt ovårdad tunga men han befinner sig i ett stort, om just inte gott, sällskap.
Läs även: Därför är så många svenska journalister Palestinaaktivister