Statsvetaren Sten Widmalm tillhör de röster som oförtrutet i det offentliga rummet försvarar den akademiska friheten. Politiska direktiv i klimataktivistisk och feministisk anda utgör exempel på intrång i universitetens självbestämmande. Men forsknings-, lärar-, meriterings- och yttrandefriheten vid akademin kringgås och kränks inte bara utifrån utan också inifrån. Det är Widmalms poäng i det senaste numret (3/2022) av kulturtidskriften Axess.

Rektorer, HR-avdelningar och representanter för lärarkollegier återfinns alla bland dem som har ägnat sig åt att brännmärka akademiker som har kommit i konflikt med vänsteraktivistiska studenter. Kollegiala organ, exemplifierar Widmalm vidare, har också tvingat enskilda lärare att undervisa utifrån givna, ideologiskt laddade, teoretiska perspektiv.

Läs även: Sundeen: Fyra fundamentala friheter för Västerlandets kultursfär

Det inre hotets kultur återfinns inte bara vid högskolor och universitet. Låt oss titta på några andra exempel. Partipolitikens makt över Svenska kyrkan har diskuterats frekvent. Betydligt mindre uppmärksammad är politiseringen inifrån. Allt sedan 1968 har åtskilliga präster och biskopar bytt ut klassisk kristendom mot föreställningen om religionen som en social utopi, för att tala med religionsfilosofen Tage Lindbom. Kyrkans rike blev av denna världen, detta till skillnad från vad Jesus säger om sitt rike. Politik blev viktigare än andlighet. Man kommer lätt att tänka på Selma Lagerlöfs idéroman Antikrists mirakler.

Ett annat exempel på inre hot – högaktuellt i förortskravallernas blodiga dagar – rör såväl journalistiken som ordningsmakten. I ett läge där inte bara respekten för polisverksamhet och medmänniskor i uniform, utan även för grundlagar och fri- och rättigheter på det mest brutala sätt har trampats i smutsen riktas förslag mot det öppna samhällets värden från såväl en till Expressen knuten skribent som en massmedialt uppburen polisinspektör. Förutom att förslagen på hädelselagar innebär ett tillmötesgående av våldsutövande element, utgör de grundskott mot den polisiära och massmediala professionens viktigaste uppdrag: att upprätthålla frihetens och folkstyrets fundament – våra fri- och rättigheter.

Ett fjärde exempel på att det inte alltid i första hand är politiker som hotar samhällsbärande institutioners friheter och etiska grundvalar kan hämtas från bibliotekssektorn. En rad kritiska utlåtanden har författats av Justitieombudsmannen mot folkbibliotek, vilka med hänvisningar till bland annat hemmasnickrade värdegrunder har gjort grundlagsvidriga bortval av litteratur på politiskt-ideologiska grunder.

Vad som förenar dessa fall från olika sektorer är att professionsföreträdare inifrån undergräver de värden som verksamheten syftar till att förverkliga. Akademiker som är emot Humboldts friheter, präster som har bytt teologi mot ideologi, journalister som startar kampanjer mot nyttjande av det fria ordet, poliser som inte respekterar uppdraget att skydda yttrande- och religionsfrihet samt bibliotekarier som nekar låntagare rätt att läsa efterfrågade böcker är fem exempel på maximen att det inre hotet ofta är det största hotet.

Läs även: Sundeen: Talibanism av svensk modell

Svensk biblioteksförenings avgående ordförande Johanna Hansson har skrivit: ”En återkommande diskussion under de senaste åren har handlat om medarbetaren som aktivist: regeringstjänstemän som varnar för ett visst parti eller biblioteksmedarbetare som gallrar böcker som strider mot deras värdegrund. Jag menar att all form av aktivism i grunden är skadlig för en offentlig verksamhet eftersom den riskerar att sätta den demokratiska styrningen ur spel. Den kan minska förtroende för en verksamhet genom att särintressen mer eller mindre godtyckligt sätts framför allmänintresset. Ens egna värderingar bör inte bilda utgångspunkter för ens agerande på arbetet.”

Citatet utgör ett exempel på värnandet av en professionsetisk framför en ideologibestämd yrkesidentitet och -praktik. Johanna Hanssons kloka ord borde tillgodogöras inte bara inom biblioteksväsendet, utan också i kyrkor samt inom polisen, massmedierna och vid universiteten.