För så sent som tio till femton år sedan brukade det starkaste argumentet för att upprätthålla en mångfald, av varandra oberoende, aktörer inom medievärlden handla om värdet av att låta en bred uppsättning röster höras.

I vårt eget tidevarv – den av wokeismen impregnerade eran – är detta resonemang obsolet. För det första är de etablerade medierna likriktade i en sådan utsträckning att homogenitet, inte mångfald, har blivit kännetecknet för medielandskapet (så kallad alternativmedia undantagen). Ta till exempel de stora dagstidningarnas kultursidor; stereotypa intill förväxlingsriskens grad som de är. Mångfald kan sålunda möjligen återupprättas, inte längre upprätthållas.

För det andra finns det i dag ett annat överordnat argument för värdet av ytterligare medieaktörer – ett som handlar om att säkerställa yttrandefrihet och skydd mot aktivistiska åsiktsmobbars drev. Nya aktörer med en mot konformismkulturen uttalat avvikande agenda – typ Bulletin – kan tillskrivas särskild betydelse genom att trotsa likriktningens påbud i allmänhet och välkomna förvisade skribenter åter till offentligheten i synnerhet. Bulletin har gett ett nytt hem åt skribenter som blivit deplattfomerade; utslängda från etablerade medier, berövade sina inkomster och positioner.

Precis som medievärlden behöver sina bulletiner – radikalt annorlunda alternativ – har universitets- och högskolesektorn behov av sina. Deplattformering är en civilisationshotande tendens som ger sig till känna inte bara inom mediernas utan också akademins värld.

Den danska lektorn och författaren Marianne Stidsen beskriver i en läsvärd krönika (Academic Right Watch, 6/8) aktivisternas ”välkända verkningsmedel”: De vill, skriver hon, skrämmas, manipulera och pressa igenom sin agenda med illegitima medel. Det handlar om att hetsa, chikanera och mobba ut röster som inte agerar i enlighet med wokekulturens anständighetsportokoll; ett skolgårdsbeteende för vuxna med andra ord.

Kulturtidskriften Axess chefredaktör PJ Anders Linder tog hösten 2020 initiativ till en diskussion om behovet av ett eller ett par svenska universitet som profilerar sig inte på jämställdhet och hållbarhet, utan fyller en särskild roll genom att systematiskt stå upp för ”ett öppet, tillåtande och emellanåt konfliktskapande intellektuellt klimat” (Så kan Lund bli Sveriges Chicago, Axess 26/10 2020.) Bakgrunden till Linders förslag är rapporter och undersökningar om den allt trängre åsiktskorridoren i det akademiska USA och – som kontrast – en vid University of Chicago antagen deklaration som sätter yttrandefrihetens värden i högsätet.

Även om woke- och cancelkulturens verkningar inte har varit lika långtgående i de nordiska staterna som i anglosaxiska länder på båda sidan av Atlanten har både Stidsens Danmark och Linders Sverige en rad välkända exempel på deplattformerade, eller på grund av sina vetenskapliga och/eller politiska uppfattningar systematiskt motarbetade, forskare.

För att bryta en av många oppositionella akademiker upplevd hegemoni inom universitetsvärlden och säkerställa offentliga rum för yttrandefrihet och rätten att formulera uppfattningar som enligt aktivisternas ofördragsamma världsbild är kränkande, behövs det nya, systemkritiska universitet.

Vid sådana alternativa akademiska institutioner skulle en docent i litteraturvetenskap kunna bli professor trots att vederbörande har skrivit kritiska böcker om identitetspolitik och postmodernism. En universitetslektor skulle utan fruktan för inkvisitoriska processer kunna redogöra för bruket av föråldrad vokabulär i gamla uppslagsverk. En kurs om motupplysningens tänkare skulle kunna arrangeras utan att militanta krav restes på inkvoterade kvinnliga läroboksförfattare. En neurofysiolog skulle utan risk för konsekvenser kunna tala om biologiska könsskillnader. En psykolog skulle riskfritt kunna utmana studenternas uppfattningar om maskulinitet och femininet. Och så vidare.

Åtminstone ett universitet skulle, kort sagt, fullt ut kunna vara universitet, och inte en arena bland andra för aktivistisk världsförbättring.

Projektet måste för att vara trovärdigt stå helt fritt från politisk styrning; inte tillhöra statens sfär. Vilket företag, vilken mecenat, vilken stiftelse är moget och modigt nog att anta utmaningen? För att anspela på den första raden i en av Johan Olof Wallins otaliga psalmer: ”Var är den finansiär som överallt vi söker?”

Läs även: Altstadt: Vänsterns skrämseltaktik riskerar att radikalisera SD-väljare

Läs även: Blomberg: En flagga värd att försvara