Sverige erbjöds ett forskningsprogram om munskydds effektivitet, som hade kunnat rädda många liv och som senare kallats den viktigaste forskningen om pandemin vid sidan om vaccinforskningen. Men Anders Tegnell verkar inte ha förstått vad förslaget handlade om, utan hänvisade till Socialstyrelsen, som svarade att ”donationer handläggs av Röda Korset”.
Sveriges coronastrategi har sålts in som ”mer vetenskaplig” och ”mindre känslostyrd” än andra länders. Anders Tegnell sammanfattade det hela tämligen väl redan den 16 mars 2020:
– Jag har lyssnat på vad britterna säger och de säger precis som vi gör i Sverige. Det är två länder som sticker ut i att vi, tycker vi i alla fall, håller en lite mer vetenskaplig linje i detta. Balansen mellan politik och vetenskap hos oss är lite annorlunda än i en del andra länder.
I denna text kommer en enskild aspekt av denna så kallade vetenskaplighet att diskuteras, och ett avslöjande att göras. Vi tar oss tillbaka till våren 2020 och påminner oss om det rådande omvärldsläget:
Det är redan nu nästan svårt att föreställa sig det, men i coronapandemins gryningstid fanns ingen internationell konsensus om munskyddens effektivitet. I den mån konsensus fanns, var den snarast att munskyddsanvändning utanför sjukvården var meningslös. I april 2020 ansåg WHO att munskydden borde reserveras personal inom hälso- och sjukvård, eftersom de annars kunde utgöra en falsk känsla av trygghet. Även amerikanska CDC var skeptiskt till allmän munskyddsanvändning initialt. Att så var fallet är egentligen inte särskilt underligt. En vetenskapsgenomgång av ansedda Cochrane, innefattande allt publicerat fram till första april 2020, landade i att det var oklart om munskydd fungerar för att hindra spridning av respiratoriska virus.
Det var inte så att det helt saknades vetenskapliga studier på området. Däremot saknades det studier gjorda under rätt förutsättningar. Det är nämligen så att det finns två aspekter av munskyddsanvändning: skyddet för munskyddsbäraren att smittas respektive skyddet mot att smitta andra. Det senare kallas på fackspråk ”source control” och är betydligt mer svårstuderat. Att studera skyddet bäraren åtnjuter låter sig till exempel göras genom att jämföra hur pass mycket vårdpersonal drabbas av influensasmitta med och utan munskydd. Man kan även välja ut ett antal individer i till exempel en stad och låta vissa av dem bära munskydd i offentliga miljöer och andra inte, och sedan jämföra smittan i de begränsade grupperna. En av Tegnell uppskattad dansk studie var designad på detta sett, och visade en positiv men ej statistiskt signifikant effekt av munskydd. För att jämföra hur pass mycket andra skyddas måste man däremot jämföra hela lokalsamhällen mot varandra. För detta krävs dels stor epidemisk spridning så att många lokalsamhällen är drabbade samtidigt, dels att man på något sätt kan mäta förekomsten av smitta i samhället. Dessa förutsättningar har saknats fram till nyligen. PCR och antikroppsmätningar har trots allt inte alltför många decennier på nacken och pandemier kommer inte oftare än någon gång per decennium.
Likväl började snabbt allt mer bevis för munskyddens effektivitet att samlas. Det var förvisso inga randomiserade samhällsgenomgripande studier, utan mer indirekt bevisning. Men eftersom kostnaderna för munskydd är ringa räckte det för att få centrala aktörer att ändra uppfattning. CDC bytte fot redan i april 2020 och WHO rekommenderade munskydd till allmänheten den 5 Juni 2020. Vid det laget hade allt fler länder redan infört munskyddskrav på allmänna platser med trängsel, och Sveriges munskyddsbefriade befolkning hade kommit att inta en allt mer unik position.
Samtidigt hade en osannolik valfrändskap börjat ta form. Ekonomiprofessorn Ahmed Mushfiq Mobarak vid Yale University är specialiserad på utvecklingsekonomier, och i pandemins stormiga begynnelse anade han oråd. Strikt social distansering i fattiga utvecklingsländer skulle kunna orsaka mer skada än nytta, dels beroende på dessa ekonomiska systems sårbarhet (det finns ingen stor digitaliserad tjänstesektor som kan arbeta hemifrån i till exempel Uganda) och dels beroende på att dessa länders befolkningsstruktur gjorde dem mindre utsatta för viruset. I april 2020 framförde han dessa synpunkter i en debattartikel i Foreign Policy. Med anledning av detta kom han grovhugget att uppfattas som åsiktsfrände med Anders Tegnell, och placerades på samma lagsida som denne i en paneldebatt.
Under en Zoom-intervju förklarade Dr. Mobarak för oss att hans bedömning var avgränsad till just utvecklingsländer – i västvärlden var fortfarande strikt social distans rätt väg att gå, enligt hans bedömning. Han planerade dock att dra nytta av den tillfälliga sammankopplingen med Tegnell. Dr. Mobarak ville nämligen bryta ny mark och göra historiens första samhällsgenomgripande munskyddsexperiment. Projektet planerades initialt att förläggas till Bangladesh, men när det stod klart att utbredd munskyddsanvändning redan var ett faktum där, föll ögonen på det allt mer säregna Sverige.
Den femte maj 2020 skriver Dr. Mobarak till Anders Tegnell och berättar om sin idé. Han förklarar hur ingenjörer vid det världsledande universitetet Stanford håller på att ta fram en design för täta munskydd som kan massproduceras i Bangladesh, och hur han i sitt team har samhällsvetare som är vana att organisera stora experimentella studier. Kunskapen som skulle kunna utvinnas härur skulle vara av värde för WHO:s nya riktlinjer och världens alla länder.
Följande dag skickar Dr. Mobarak ett sex sidor långt forskningsförlag till Anders Tegnell, där han i detalj beskriver hur studien är tänkt att vara upplagd. Han redovisar antaganden som gör gällande att universell munskyddsanvändning kan rädda tusentals svenska liv och miljontals liv globalt. Han kopplar in sin kollega professor Martina Björkman Nyqvist vid Handelshögskolan, som är intresserad av att delta. De diskuterar om huruvida en doktorand kan knytas till projektet och spånar om hur finansieringen ska gå till - vågar de hoppas på att Folkhälsomyndigheten ska bistå dem?
Tegnells svar är karakteristiskt korthugget: ”Fråga Socialstyrelsen som har hand om materialfrågor” (min översättning), skriver han och vidarebefordrar mailet till Socialstyrelsens registrator för krisberedskap.
Från Socialstyrelsens registrator kommer i sin tur en märklig och suspekt standardiserad textremsa i retur: ”(...) donationer handläggs av Röda Korset”.
Tegnell verkar alltså över huvud taget inte ha läst och begripit innebörden av vad han har fått översänt och vidarebefordrar det till en helt ovidkommande instans.
Läs även: Gudmundson: Regeringens senfärdighet kostade tusentals liv
Det hela förefaller ha lämnat ett tragikomiskt intryck hos Dr. Mobarak, som dock är noga med att poängtera att han inte tror att Tegnell har agerat illvilligt eller medvetet negligerande. Även om han har förståelse för Tegnells säkerligen mycket stressade situation, anser han dock att en man i vetenskapens tjänst bör kunna känna igen ett forskningsförslag när han ser det. Inte minst när det gäller en studie som var såpass viktig som den här kom att bli.
Studien kom nämligen till slut att genomföras i Bangladesh, med den modifierade ansatsen att studera hur pass mycket ökad munskyddsanvändning sänker samhällsspridningen. Ökad maskanvändning sänkte det totala antalet smittade med elva procent och med hela 35 procent i gruppen 60 år och äldre. Enligt studiens beräkningar innebär detta att munskydd räddar liv mycket kostnadseffektivt. Studien har av forskarsamfundet beskrivits som ”gold standard” och som munskyddens seger i den största prövningen hittills. Sannolikt innebär den ett veritabelt paradigmskifte i hur respiratoriska virusutbrott kommer att hanteras framöver. Studien har av The Atlantic beskrivits som ”den kanske viktigaste forskningen under pandemin utöver vaccinforskningen”.
Dr. Mobarak poängterar att denna kunskap hade varit angelägen inte bara för Sveriges del, utan för hela världen, i ett så tidigt skede som möjligt. De fattigare delarna av världen förunnas varken vår vaccintillgång eller möjlighet att stänga ner den sociala mobiliteten. Munskydd har dock alla länder råd med. Den faktiska evidensen var alltså enormt efterfrågad. I Bangladesh såg man, som en direkt konsekvens av studien, omedelbart till att distribuera 80 miljoner munskydd.
I takt med munskyddens vetenskapliga seger tycks Sverige allt mer drabbat av närminnesproblem. När jag för några veckor sedan frågade honom om forskningsförslaget, uppgav Anders Tegnell att han inte kände till något sådant.
Socialminister Lena Hallengren tycks i samma anda ha glömt att hon påstått att munskydd inte är en del av den svenska kulturen, och hävdar sedan en tid att regeringen alltid tyckt att munskydd ska användas. Folkhälsomyndigheten är lika duktig på att låtsas att den inte bytt uppfattning och inskärper på presskonferens efter presskonferens att munskydd setts som en självklarhet från början. Att det dröjde till den 23 december 2020 innan rekommendationer om universell munskyddsanvändning i vård och omsorg kom till stånd, är i dag inget man känns vid. Detta hyckleri känner nog många redan till.
Läs även: Ansvar måste utkrävas
Vad färre känner till är att Sverige, trots sina vetenskapliga pretentioner, missade chansen att bidra med något som hela världen desperat efterfrågade. Vårt land försatt en unik möjlighet, till synes av ingen annan anledning än att vår statsepidemiolog inte klarade av att läsa och förstå innehållet i sin mejlkorg. Sannolikt rör det sig dock inte enbart om slarv hos en enskild, utan om en mer utbredd inställning. Sverige har legat efter med sekvensering, antikroppsmätningar och annat viktigt vetenskapligt underlag. Landet som i många frågor bröstar sig med att vara ett föredöme har gett ett påfallande svagt bidrag till den epidemiologiska kunskapsbanken, vilket försvagar vårt annars så känsliga varumärke som kunskapsnation.
För några veckor sedan såg vi Tegnells karakteristiska smil fångat på bild bland smutsgula hus i ett soldränkt Mogadishu. I ett kejserligt ögonblick anades vår beryktade folkhälsonationalism uppnå febriga imperiedrömmar.
Men, bör vi fråga oss, vad säger den karga rationalitet om hur Sverige enklast kunde hindrat liv från att förspillas i andra länder? Kan en somalisk kopia av svenska Folkhälsomyndigheten rädda så många liv som kunde räddats i hela världen, om munskyddens effektivitet bara bevisats i tid?
