Den grävande journalistiken har hamnat på undantag. Den är klämd av både resursbrist och sviktande kompetens i grävandets metoder. Samtidigt är behovet av granskning av makten större än någonsin, nu när faktaresistens, nättroll och kommentarstrådar på nätet löper amok med det som är sant och relevant.

Ungefär så var budskapet i en artikel på DN debatt härförleden (10/9). Det är lätt att hålla med författarna i deras oro, och ingen vettig människa ifrågasätter väl vikten av granskande journalistik. Men ändå skakar jag på huvudet. Hallå, tänker jag, är ni helt omedvetna om alla de fall där vi från forskarhåll har ropat och ropat, bara för att till slut tvingas inse att vi befinner oss i en öken?

Min egen erfarenhet gäller främst olika miljö- och jordbruksrelaterade frågor. Många gånger har fakta legat serverade på fat för vilken journalist som helst att ta tag i, men inget har ändå hänt. Här kommer ett axplock av sådant som media inte har rapporterat om (med undantag av enstaka ledarredaktioner), trots utförliga genomgångar av bland andra mig i debattartiklar i DN eller SvD, och trots, kan man tycka, ett påtagligt nyhetsvärde:

- Ekologiskt jordbruk är inte generellt sett bättre för vare sig miljö eller hälsa, konstaterade Livsmedelsverket.

- Coop fälldes på samtliga punkter i Patent- och marknadsdomstolen för sin film ”Ekoeffekten”, där de hävdade motsatsen.

- Gentekniskt förädlade grödor (GMO-grödor) utgör inte generellt något problem för vare sig miljö eller hälsa, konstaterade EU-kommissionen i en sammanfattning av forskningsläget.

- Miljömärkningsorganet Svanen var således ute och cyklade när de hävdade att ”GMO-frihet” är ett relevant hållbarhetskriterium.

- Greenpeace gjorde en liknande velocipedfärd när de hävdade att det Gyllene riset bör förbjudas. 110 nobelpristagare påpekade detta i ett ytterst skarpt brev till bland annat FN.

- Nej, självmordsfrekvensen bland indiska bomullsodlare har inte ökat efter introduktionen av insektsresistent GMO-bomull. Den hyllade indiska aktivisten Vandana Shiva blåljuger.

Tanken ligger förstås nära till hands att dessa ämnen är tabu i journalistkåren därför att de strider mot åsiktskorridoren på jordbruksområdet. Enligt denna är ju ekologiskt jordbruk bra och GMO dåligt. Jens Sundström vid SLU och jag har undersökt frågan närmare.

Vi analyserade nyhetsartiklar om ekologiskt jordbruk i DN och SvD från åren 2014–2017 med avseende på två frågor. Den första var huruvida det i texten fanns någon problematiserande formulering eller något resonemang som informerade läsaren om problemen med ekojordbruket. Exempel på sådana tänkbara aspekter är att det vetenskapsbaserade jordbruket i flera avseenden är mera miljövänligt än det ekologiska, eller att ekojordbruket kräver mycket större arealer för en given produktion.

Den andra frågan var vilka personer som kontaktades av den aktuella journalisten för att kommentera artikelns innehåll och budskap. Vi skiljde mellan två kategorier. Den ena var personer utan egna specifika bindningar till det ekologiska jordbruket. Hit räknade vi representanter för statliga myndigheter och allmänna intresseföreningar, till exempel LRF, liksom universitetsforskare. Den andra kategorin var personer med intressen i ekojordbruket och dess produkter. Hit räknades dels hela miljörörelsen, inklusive Miljöpartiet, dels hela kedjan av ekonomiska intressenter – från enskilda jordbrukare som odlar ekologiskt, över ekojordbrukets ekonomiska intresseförening Krav, till livsmedelshandeln.

Läs även: Med halvsanningen som vapen

Resultatet var klockrent – sett ur perspektivet ökenvandring för sanning och relevans. På fråga ett var resultatet att 87 procent av nyhetsartiklarna enbart gav en ekopositiv vinkel, medan 13 procent gav en balanserad syn. Vad gäller vår andra fråga byggde 24 procent av artiklarna på en balanserad uppsättning intervjupersoner, till exempel forskare eller representanter för jordbrukets föreningsrörelse vid sidan av ekojordbrukets intressenter. I de resterande 76 procenten av artiklarna fick enbart intressenterna komma till tals. Vanligast var företrädare för livsmedelshandeln, följt av ekojordbrukets ekonomiska intresseorganisation Krav, samt ekologiska odlare.

Näringslivets medieinstitut har sedan gjort en liknande analys av rapporteringen i radio och tv och fått liknande resultat. Så när det gäller ekologiskt jordbruk är det nog inte bara brist på resurser för grävande journalistik som är problemet. Det handlar även om en ovilja att söka sanningen, även när den är så lättåtkomlig att det inte behövs något grävande alls. Det kan bara handla om vem man väljer att ringa.

Läs även: Ekojordbruk i medial medvind