Äganderätten hotas alltmer, trots att den är en grundbult för vårt välstånd i dagens Sverige. Därför är skyddet av äganderätten till den svenska skogen särskilt viktig. Skogssektorn står för cirka 10 procent av varuexporten, men eftersom skogsindustrin förädlar inhemska råvaror med hjälp av inhemsk energi och arbetskraft, får nettoexporten från skogen en mycket större betydelse för handelsbalansen och därmed landets ekonomi, än alla andra exportbranscher.

Läs även: Pourmokhtari (L): Hög tillväxt i skogsbruket nödvändigt för Sverige

I boken Attacken mot äganderätten – gäller inte grundlagen i skogen? En betraktelse från Bergslagen som publicerades 2018, visas Sveriges varuexport 2016 i miljarder kronor, fördelat på varugrupper. Skogsvaror svarade då för + 91 miljarder netto i landets handelsbalans. Mineralvaror för + 28, kemivaror för + 12 och verkstadsvaror för + 8 miljarder kronor. Skogsvarornas andel av det positiva handelsbalansnettot, för exporten av våra viktigaste industrivaror, var alltså 65,5 procent.

Det är därför djupt oroande att utvecklingen i den svenska skogen, där äganderätten sakta men säkert inskränks, fortsätter åt helt fel håll. Tillämpningen av den juridiska skvadern Artskyddsförordningen, och den i många stycken olyckligt utformade Miljöbalken, öppnar för detta ökande hot mot landets och landsbygdens viktigaste näringsgren och landets ekonomi.

Artskyddsförordningen skapades av tjänstemän på Miljödepartementet genom en sammanslagning av två skilda EU-direktiv, Art- och habitatdirektivet och Fågeldirektivet, som utan sedvanlig juridisk granskning och remissbehandling stoppades in under Miljöbalken och därmed uppnådde status som svensk lag.

Nu meddelar statliga Skogsstyrelsen att den inte längre hinner med att handlägga alla avverkningsanmälningar i tid. Något som givetvis framförallt drabbar skogsägare, som nu tvingas vänta ännu längre på att få myndighetens tillstånd att avverka sin egen skog. Orsaken sägs vara att man nu alltmer måste granska anmälningarna manuellt, enligt ett ansöknings- och tillståndsförfarande inom Miljöbalkens ramverk.

Skogsbruk bedöms utgöra pågående verksamhet, som kräver ansökan om statens tillstånd till avverkning. Genom att den utvidgade talerätten utnyttjas flitigare och genom att hänvisa till artskyddet, överklagas ett ökande antal avverkningstillstånd. Vilket leder till att avverkningar skjuts upp eller stoppas. Skogsägarnas möjlighet att försörja sig och utöva sin för landet utomordentligt viktiga verksamhet drabbas därigenom allt hårdare.

En fullkomligt absurd situation har uppstått, där skogsägaren vid uteblivet tillstånd riskerar att få stå för alla kostnader för att själva försöka få rätt och till sist kan tvingas stämma staten – allt för att få bruka sin egendom! Hur viljan att investera i skog kommer att utvecklas och hur banker och andra finansiärer kommer att se på skogsmark som säkerhet, står tyvärr skrivet i stjärnorna. Det vi nu ser i det fria Sverige är ett sätt att behandla enskilda, som starkt påminner om de övergrepp vi endast förväntar oss finna i totalitära stater under diktatoriska regimer.

Detta uppenbara maktmissbruk fortgår och utvecklas ständigt till men för den grundlagsskyddade ägande- och brukanderätten av den svenska skogen, och dess över 300 000 ägare. Miljöbalkens närmast utvecklingsfientliga regler har vi redan sett orsaka mycket allvarliga hot mot vår inhemska cementproduktion och vårt fortsatta byggande. Det handlar om lagregler som måste avskaffas eller revideras om vi skall kunna behålla vår plats bland västvärldens mest utvecklade länder.

Land skall med lag byggas var kung Karl den XV:s valspråk. DUO-appen tycks vara sättet att idag fatta majoritetsbeslut i interaktiva Sverige. Skämt åsido, en bra början vore däremot, att alltid rätta sig efter grundlagens sätt att se på äganderätten, så som den framställs i Regeringsformens kapitel 2, §15 (med min fetstilsmarkering):

Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Läs även: Dan Korn: Skogsvårdsstyrelsen gör skogsbrukare till brottslingar

Blott påstådda hackmärken efter den på norra halvklotet livskraftiga men i norra Sverige något ovanligare tretåiga hackspetten, en hackspett ingen hade sett i byn Konäs vid Kallsjön i Jämtland, pausade ett planerat generationsskifte och en avverkning i en sedan flera generationer välskött skog.

Detta är bara ett av många skräckexempel på hur nuvarande lagstiftning kan missbrukas. Det finns tyvärr flera, såsom förekomsten av tjäderspel och lavskrikor i utkanten av deras respektive utbredningsområden i Sverige, som orsakat stor frustration och stora rättegångskostnader i onödan.

Förståelsen verkar inte vara stor hos våra lagstiftare för nödvändigheten att utforma lagarna så att de inte kan missbrukas av diverse aktivister, på ett sätt som förstör grunden för samhällets välstånd och utveckling. Röstjagandet och strävan efter att alltid vara först i spåret lämnar ofta plats för skadliga tolkningar av lagar och förordningar. Tolkningar, som mer grundas på allehanda populistiskt gångbara utopier och orealistiska drömmar om andra samhällssystem, än på omsorgen om vår välfärdsstat och individens grundlagsskyddade rättigheter.

En genomgripande revidering av Miljöbalkens och Artskyddsförordningens idag vidöppna dörrar för maktmissbruk och attacker mot ägande- och brukanderätten till skogen, borde ha högsta prioritet för ansvarskännande rikspolitiker. För att citera mina vänner bland lagkunniga: ”Fara är i dröjsmål!”

Läs även: Törnvall: Säg nej till EU:s planer för svensk skogsindustri