Det slitna uttrycket ”Krig avgör inte vem som har rätt – bara vem som finns kvar”, gör sig påmint i dessa tider av fullskaligt krig i Östeuropa, vad president Putin än vill kalla sitt galna tilltag mot den fria staten Ukraina. Önskemålet om en säkerhetskordong av skyddande länder runt Ryssland har funnits ända sedan tsar Peter den stores dagar.

Läs även: Putins talesperson rasar: Anklagar Turkiet och Ukraina för avtalsbrott

Det är nog även rädslan för Ukrainas målsättning att närma sig EU och Nato som driver agerandet från ett alltmer politiskt och ekonomiskt isolerat Ryssland. Lusten att återuppväcka nostalgiska minnen av en svunnen tid som en av världens verkliga stormakter, finns säkert också med i bakgrunden som ytterligare en del av förklaringen till det ryska ledargarnityrets fatala misstag med kriget i Ukraina. De kan dock idag konstatera att nostalgin inte längre är vad den brukade vara.

Nyheterna lagom till midsommar om att ledaren för den ryska legoarmén Wagnergruppen nu hade fått nog av konflikten med den ryska militärledningen och skickat sina trupper mot Moskva, skakade om firandet runt midsommarstången på många håll i Sverige. Att det spred skräck även i de högsta kretsarna i Moskva var lika uppenbart. Varken president Vladimir Putin eller hans försvarsminister Sergej Sjojgu syntes till i de första nyhetssändningarna. Den förre utnyttjade senare sin television till att, tydligt skakad, framföra mycket starka fördömanden av vad han kallade förräderiet och myteriet.

Inte blev förvirringen mindre när det blev känt att Belarus omstridde ledare Aleksandr Lukasjenko hade hoppat in som någon sorts medlare och avstyrt vidare avancemang av Wagnergruppens trupper, som då enligt uppgift befann sig endast 20 mil från Moskva.

Det påstods att Wagnergruppens ledare och ägare, den flera gånger fängelsedömde krögaren från Sankt Petersburg Jevgenij Prigozjin, nu skulle tillförsäkras åtalsfrihet i sitt nya hemland Belarus. Senare togs detta löfte tillbaka, utredningen av anklagelserna mot honom skulle fortsätta, sades det. De soldater inom gruppen som inte hade deltagit i kuppförsöket den 23–24 juni skulle erbjudas anställning inom den ryska armén, föras över till Belaus eller tillåtas lämna Wagnergruppen och resa hem.

Att Prigozjins osannolika karriär i Vladimir Putins skugga nu är över, liksom att Wagnergruppens grymma aktioner i Ukraina rimligen är slut, är en inte alltför djärv gissning. Men osvuret är alltid bäst när det gäller Ryssland. Att affären allvarligt har skadat bilden av Vladimir Putin som en stark president och ledare är klart. Liksom att frågan om hans efterträdare nu pockar på allt större uppmärksamhet.

Även om många av Putins skarpaste kritiker fängslats eller dödats finns det nog ändå efter detta haveri för presidentens trovärdighet och förmåga att leda landet många kloka och balanserade ryssar, som idag ifrågasätter Putin och det vettiga med hans anfallskrig mot Ukraina. Upproret i Wagnergruppen är sannolikt bara början till slutet för den 23 år långa Putin-eran. Den stora frågan är vem och vad som kommer efter honom vid rodret på denna nu allvarligt läckande skuta?

Läs även: Gustavsson: Putinlögnerna om Natos expansion

I det svenska politiska fågelbadet handlar det just nu om koranbränning, och yttrandefrihetsfrågor är för all del viktiga. Men annars har det mitt under brinnande krig i vår närhet och en fortsatt ökande mordvåg bland unga människor i gängmiljö, mest handlat om så centrala frågor som exempelvis svenskarnas ökande köttkonsumtion. Eller ett eventuellt stopp för politiska partiers lotterier där de (S)-ägda, med sina mycket kostsamma och svåravslutade abonnemang, har skickat tusentals fattigpensionärer till kronofogden.

Ett förbud som ledande socialdemokrater har mage att kalla ett hot mot demokratin. Samt givetvis också om vår skyldighet att följa EU:s dekret om att bekämpa invasiva främmande arters intrång i Sverige. Som exempelvis jättelokan, parkslidet, de amerikanska lupinerna, jättebalsaminen och mårdhunden. Dock inte den betydligt skadligare ryska gråvargen.

Vår svenska specialitet, att internt ägna oss åt veritabla cykelställsfrågor, fortsätter tyvärr närmast opåverkad av alla dramatiska händelser i omvärlden. Politikerjippot Almedalsveckan, semester och rötmånad råder – Sverige, var god dröj.

Men vi svenskar ryggar väl ändå inte för att ta krafttag när det verkligen gäller? Nejdå, när Italiens diktator Benito Mussolini anföll Abessinien (dagens Etiopien) 1935 med en överlägsen krigsmakt och rikligt användande av bombflyg och stridsgas, införde världens då ledande länder ett antal sanktioner mot Italien. Svenskarna slutade enligt uppgift att äta italiensk sallad.

Att vi nu tar ansvar för att hjälpa nödställda människor, kvinnor och barn, från Ukraina är givetvis inte mer än rätt. Att även dessa stackars flyktingar från krig och elände, som inget hellre vill än att kunna fungera så bra som möjligt i Sverige, ändå inte har haft rätt till en önskad fri undervisning i svenska för invandrare, är en politisk och byråkratisk skamfläck, i den av S utropade ”humanitära stormakten” Sverige.

Jag kan bara hoppas att det ryska anfallskriget i Ukraina snart kan föras till ett för Ukrainas folk acceptabelt slut och att EU och övriga länder i väst inte tröttas av de stora kostnader och uppoffringar som kriget för med sig. Vi får aldrig glömma att de vapen och övrig utrustning som vi förser landets stridskrafter med ändå måste avfyras och användas av de människor som kämpar och dör för sitt eget lands, och indirekt, för våra länders frihet från ett omvittnat brutalt ryskt förtryck.

Att vi i Nato-frågan fortfarande låter oss utpressas av en egensinnig turkisk president känns allt mindre intressant att orda om. Att lugnt invänta Turkiets och Ungerns bifall i frågan innebär inte att vi under tiden står längre ifrån Natos beskydd än vi gjort hela tiden sedan det Kalla kriget började 1948.

Det vore bara så skönt att kunna tala helt öppet om hur situationen i Nordeuropa ser ut, utan att längre behöva dölja sanningen av hänsyn till Finlands situation visavi det alltid lika aggressiva Ryssland.

Läs även: Gustavsson: Konservativa måste göra upp med putinismen