En växande gängkriminalitet med droghandel, grova vapenbrott och mord på personer i konkurrerande grupperingar präglar idag tillvaron i många av landets större städer. Hittills har morden och mordförsöken mest riktats mot personer med kopplingar till kriminell verksamhet, men en ökande andel oskyldiga människor drabbas också av det galopperande skjutandet.

Läs även: Vargjakten blev mindre än förväntat

Även mindre orter drabbas nu av gängens kamp om den lukrativa drogmarknaden. Polisen, som står främst i ledet för att bekämpa den farliga utvecklingen, säger sig ha alltför knappa resurser. Men man har ändå en god kännedom om vilka det är som driver och tillhör de aktuella kriminella organisationerna. Ett allvarligt problem är att lagens åldersgräns för strafflöshet inte är anpassad till gällande verklighet där allt yngre personer utnyttjas av gängen, som utförare av beställda mord och som kurirer för transport av droger och vapen. En motorväg in i kriminaliteten, för de yngsta.

För att kunna vända denna mycket farliga utveckling, måste polisen givetvis prioritera de knappa resurser de säger sig ha, och lägga dem på rätt saker. Jag har under lång tid skrivit om det mycket kostsamma rättshaveriet i det obefogat drivna så kallade Hedinfallet. Stora resurser har också, med lika liten framgång, lagts ned av Åklagarmyndighetens och Polismyndighetens specialavdelningar på ett antal andra till jakt och jägare kopplade ärenden. Utredningar som trots sina ytterst svaga bevislägen ändå tillåtits fortsätta kosta skjortan och dra ut på tiden över ett antal år, i väntan på slutliga avgöranden.

Dessa omfattande utredningar och överdrivna insatser har dessutom alltför ofta, liksom sagans troll, visat sig illa tåla dagens ljus. De pekar dock på en förändring av myndigheternas syn på jägare och deras vapeninnehav. Vad ligger bakom denna attitydförändring? Jägarna torde väl ändå vara, bland landets mest laglydiga och kontrollerade medborgare?

Skulle polisen göra bedömningen att en vapenägare på grund av sitt leverne, sin vapenförvaring, sin hälsa eller av andra skäl, inte längre kan anses vara lämplig att inneha sitt vapentillstånd, är risken mycket stor att detta återkallas. En äldre man hade exempelvis utan att anmäla detta, flyttat med sig sina jaktvapen till ett annat av sina bostadshus på samma gård, då det han bott i tidigare hade blivit för dåligt. Det nya huset hade dock en annan postadress. Hans jaktvapen omhändertogs, då de inte förvarades på rätt angiven adress.

Det verkar också bli allt vanligare att ringa polisen så snart man hört skott smälla. Det finns flera exempel på detta, sannolikt ett resultat av en ökad nervositet och misstänksamhet orsakad av den stora ökningen av illegala skjutningar i städerna och deras omgivningar. På landsbygden reagerar man inte särskilt på övningsskytte. Det hör till att man övar inför jakten, på skjutbanor, i grusgropar eller på andra säkra platser där man har rätt till detta.

Flera opinionsundersökningar, som gjorts under 2000-talet pekar på att acceptansen för jakt hos allmänheten ökar, den ligger nu runt 85 procent. Samtidigt verkar myndighetsklimatet för landets nästan 300 000 registrerade jägare ha hårdnat. Vad eller vem, som ligger bakom denna försämring är oklart. Är jaktvapen vanligt förekommande vid grov brottslighet, är väl en relevant fråga?

Läs även: Gästkrönika: Jaktbrottens absurda hantering i rättsväsendet

Enligt en ledare i SvD den 14 mars 2017 Jakten på laglydiga jägare signerad Ivar Arpi, undersökte forskaren Björn Hagelin samtliga vapen, som påträffades i samband med grov brottslighet under åren 2000 - 2010. Endast två vapen per år, hade då civilt legalt ursprung. Även Brottsförebyggande rådet har konstaterat att legala vapen är mycket sällsynta i samband med grova brott. Erik Lakomaa har kommit fram till samma slutsats i sin forskning.

Inget pekar därför på att jägare eller deras legala vapen kan lastas för den idag starkt ökande vapenbrottsligheten i landet. Den vilar på helt annan grund och utövas av kriminella, oftast med insmugglade vapen från krigen på Balkan eller från de forna öststaterna. Brottslingarna använder mycket sällan legalt registrerade jaktvapen i sin olagliga samhällshotande verksamhet. Men dessa personer är ju självklart betydligt svårare att identifiera och kontrollera, än laglydiga registrerade vapenägare.

Nils-Olov Gärdin, gruppchef hos Polisen i Jämtland och Västernorrland. berättade den 25 april i år i Jägareförbundets nättidning Svenskjakt.se om riksdagens ytterligare anslag om 50 miljoner till polisen, som öronmärktes för att möjliggöra kortare handläggningstider för vapenlicenser:

– Vi har anställt fler människor för att arbeta bort köerna på vapenlicenser. Vi arbetar också nationellt så om det är långa köer i en viss region går vi in och hjälper till där, säger Nils-Olov Gärdin.

När beslutet om extra pengar till polisen kom befarades också, skriver tidningen, att fler kontroller skulle göras av vapenägares vapenförvaring. Detta är dock en uppgift polisen alltid har, De 50 miljonerna skulle inte gå till detta, vilket de inte heller har gjort.

– Att vi inte har så många väntande i kö för vapenlicens gör att vi kan ägna mer tid åt att kontrollera vapenförvaringen hos jägare och sportskyttar, men hittills har det nästan inte varit några problem med förvaringen alls, avslutar Nils-Olov Gärdin.

Min egen vapenförvaring har nyligen, för första gången under mina snart sextio år, som jägare och ägare av jaktvapen, kontrollerats av polisen. Kontrollerna skall enligt uppgift utföras årligen, vilket det givetvis saknas resurser för. Kontrollbesöket skedde i mitt hem, efter att jag ”slumpmässigt utvalts” av mitt Polisområde Region Bergslagen i Örebro och underrättats om den kommande kontrollen i ett brev, en månad innan den skulle ske.

När jag berättade om kontrollen för mina vänner, väckte den en viss muntration och flera hänvisningar gjordes till mitt mångåriga, ofta kritiska skrivande, om polisens märkliga handläggning av flera påstådda jaktbrott och deras behandling i rättsväsendet. En koppling jag visserligen fann möjlig, då även jag hatar slumpen, men ändå tyckte var alltför osannolik.

Jag har givetvis inget emot att lagstadgade kontroller av vapenförvaringen utförs. Jag ifrågasätter dock värdet av så långt i förväg aviserade kontroller. Men även, att sådana verkligen kan vara motiverade att lägga knappa resurser på idag, när media dagligen rapporterar om mord och skjutningar, utförda av mer eller mindre välkända missdådare, med illegala oregistrerade vapen.

De resurser som sägs ha blivit frigjorda efter att Polismyndigheten fått 50 miljoner extra till att beta av de tidigare stora så kallade balanserna av obehandlade vapenlicensansökningar, kanske kunde användas bättre än att brukas till hembesök hos legala vapenägare?

Men så säger nog alla som upplever sig bli kontrollerade lite i onödan. Att polisen har rätt och även skyldighet att utföra kontrollerna, är odiskutabelt. Prioriteringen av resursernas användning bör dock, tillsammans med det onödiga slöseriet i flera uppmärksammade polisärenden om jakt och jägare under senare år, uppmärksammas och ifrågasättas. Liksom mycket annat som skaver inom vårt idag svårt överbelastade rättsväsende.

Läs även: Gästkrönika: Hedinfallet och frågan om likhet inför lagen