Med drygt tre år kvar till nästa val överfalles vi av opinionsundersökningar om den nya regeringens sjunkande popularitet, inte minst i public service. Dessa tycks gå hand i hand med rödgröna attacker på regeringen och det är inte utan att man blir en smula misstänksam, skriver Björn Törnvall.
Det går nästan inte att slå på public service-tv:n numera utan att utsättas för en nyutkommen rapport från något opinionsundersökande institut, flertalet om hur de nuvarande regeringspartiernas förtroende har rasat i väljaropinionen. Varför då och varför nu, undrar jag? Vårt senaste val till riksdagen var ju i september 2022. Det resulterade i en ny regering, som förhoppningsvis ska styra riket under de närmaste åren, fram till nästa val i september 2026?
Läs även: Hjort: Tror Socialdemokraterna att vi har glömt?
Är de nuvarande makthavarna så osäkra på vad väljarna tycker om deras politik att de vill ta tempen på opinionen på detta sätt? Nej, naturligtvis inte, intresset att mata oss med dessa idag rätt onödiga siffror ligger givetvis hos oppositionen och deras trogna vapendragare bland journalisterna på SR och SvT.
I rapporten Partisympatier hos svenska journalister 2019 – en kortrapport skriver rapportförfattaren Björn Lantz i introduktionen:
Historiskt sett har undersökningar visat att V och MP är de två partier som är överrepresenterade bland svenska journalister, och det har återkommande varit M som har varit underrepresenterade (Asp, 2012). Med andra ord har journalistkåren i politiska termer inte varit särskilt representativ för den svenska allmänheten. Särskilt stark verkar denna effekt ha varit i public service, d.v.s. SR och SVT. Eftersom journalister i hög grad arbetar med att skapa mediebilden av Sverige är det fråga om en yrkesgrupp med påtaglig makt i samhället.
Föga förvånande går åsikterna om huruvida de svenska public service-journalisternas egna partisympatier påverkar deras arbete starkt isär. Det framhålls gärna att journalisters partipolitiska preferenser inte säger något om hur arbetet utförs, om det kan sägas vara politiskt vinklat eller objektivt.
Detta är givetvis korrekt, men att det finns en stor skillnad mellan public service-medias journalisters politiska preferenser och de svenska väljarnas, i det senaste riksdagsvalet redovisade sådana, är odiskutabelt.
Enligt Lantz ”kortrapport” är MP och V båda överrepresenterade, M och SD är underrepresenterade medan S och L låg relativt lika med valresultatet. Lantz sammanfattar sin rapport bland annat med att:
I linje med Kent Asps tidigare undersökningar (se t.ex. Asp, 2012) är det tydligen fortfarande så att svenska journalister tenderar att luta mer mot vänster på en höger-vänster-skala.
Jag nöjer mig med att konstatera att enligt opinionsinstitutens nya undersökningar har den svenska väljarkåren idag störst förtroende för S och Magdalena Andersson. Ett förtroende som verkar stiga i takt med att hennes och tidigare regeringskamraters kritik mot den nuvarande regeringen ökar i media.
Läs även: Edwardsson: Transfrågan och kuraget att säga nej
De rödgröna siktar helt skamlöst in sin kritik på att den nuvarande regeringen inte lägger alla den tidigare regeringens, under två mandatperioder begångna ödesdigra misstag, fort nog tillrätta. Låt mig ge ett exempel av många, på detta bedrövliga sätt att undandra sig ansvar för fattade beslut.
Våra tidigare makthavares beslut att av ideologiska skäl fördärva ett av Europas bäst fungerande energisystem var ett tankemässigt totalhaveri. Det vet alla vi som idag tvingas betala skyhöga elräkningar, med höjd energiskatt och moms till och med på skatten.
Att de ansvariga numera med facit i hand inte alls vill kännas vid sitt ansvar för detta totalhaveri, utan skyller på ”marknaden” och tyskarnas aningslösa idé att ge nyckeln till sin energiförsörjning till Vladimir Putin. Man har till och med försökt etablera uttrycket ”Putinpriser” för sitt eget misslyckande.
Detta väl kända och klassiska beteende från S, att alltid skylla sina egna misstag på andra, verkar den svenska valmanskåren ändå aningslöst köpa som grisen i säcken. Om vi nu får tro de senaste opinionssiffrorna, som vi matas med i media.
Sannolikt har vi här svaret på de inledande frågorna, om varför och i vems intresse dessa helt onödiga opinionsundersökningar görs och noggrant redovisas i media idag, ännu sex månader efter ett genomfört riksdagsval.
Vad resultaten säger om valmanskårens förmåga att genomskåda den trista S-märkta propagandan lämnar jag helst därhän.
