Var på en diskussionsglad middag när en av gästerna plötsligt höll en lång monolog om den franske presidenten Macron som han kopplade till olika tänkare. Han räknade upp filosofers namn och titlar på böcker och i ett nu förstod jag vad han ville säga – ingenting.

Läs även: Gustavsson: Sverige behöver en värdegrundsbarometer

I själva verket var det ganska uppenbart att han bara ville stoltsera med sin beläsenhet och få oss andra att bli imponerade.

Det han sa tillförde inget till samtalet. Det vara bara ekande ord, tomma, sagda i ett sammanhang där de inte gick att föra in i vad vi nyss pratat om.

Det krävs ett visst mått av självförtroende att våga se igenom sådant. Rent hypotetiskt skulle det ju kunna vara så att jag inte förstått resonemanget. En sådan dörr måste, bör alltid, hållas öppen. Men jag tror att den där dörren är öppen för ofta eftersom få saker är så skräckinjagande som att framstå som okunnig och korkad. Man nickar instämmande, säger; ”intressant” fast man i själva verket inte förstått någonting. Därtill vill man ju inte genera den som just pratat. Situationen kan ju bli pinsam.

Vad är det som gör att vissa personers resonemang känns mättade, klara och betydelsefulla på riktigt medan andras bara består av ord i en strid ström, innehållslösa. Ibland kan samma ord användas men medan den ena förklarar något tycks den andres vara en uppvisning av torr faktakunskap.

Nu är du allt elak, tänker någon. Den senare kanske bara har svårt att uttrycka sig, är inte lika retoriskt driven som den förste. Jo, så kan det förstås vara men det där brukar man kunna höra igenom.

En annan invändning är att man måste få lov att provprata sig framåt. Det instämmer jag verkligen i. Inte minst i privata sammanhang. Men det sällskap jag satt i bestod av sådana som anses intellektuella med tillgång till offentligheten. Och det är just det stora antalet offentliga texters ofta tomma fraser som jag syftar på. Hur ofta läser jag inte exempelvis en kulturtext i en tidning som bara lämnar mig med frågan: Vad ska jag med det här till?

Ett varningstecken kan vara texter som nämner en massa kända namn trots att de inte tillför själva sakinnehållet någonting. Det är bara name dropping (finns inget bra ord på svenska, sorry).

Jag vet inte hur många fackböcker jag läst som bara är en uppräkning av fakta. Sådana böcker kan ha en funktion, men de kräver att läsaren lyckas avkoda informationen, placera in den i en ”egen berättelse” som förklarar det man försöker förstå.

En käpphäst jag har är att ingen kunskap är verklig kunskap om den inte sätts i relation till något annat. Man måste förstå kontexten, varför kunskapen är efterfrågad och framförd. Det kan se olika ut från tid till annan. Men kunskapen måste sättas i ett sammanhang och helst bör man alltså jämföra med något annat.

Läs även: Sjölander: Gulskjortorna anfaller medan eliterna sysslar med annat

Låt mig ta ett exempel. Mycket av det jag skriver om handlar om klansamhället. Varför då?

Svaret är inte mer avancerat än att jag stötte på människor som till skillnad från mig inte hade växt upp i en stat. I stället hade de en gigantiskt utvidgad familj, en släkt, en klan som de fick skydd, säkerhet, identitet, trygghet och konfliktlösningsmetoder genom.

Jag ville lära mig vad det är och vad det kan få för konsekvenser om man kommer till ett statsamhälle som Sverige. Därefter upptäckte jag att klanen som organisation har funnits överallt på jorden och fortfarande är levande på långt fler platser än folk i allmänhet tror. Det hade jag inte haft en aning om tidigare.

Då föddes åtminstone två frågor: Hur kunde ett land som Sverige få till en stat som vi generellt litar på? Och varför är det så svårt att få till liknande projekt, rimligt fungerande liberala, demokratiska medborgarstater i Mellanöstern, Somalia, Afghanistan, Kongo, på en rad platser på jorden? Frågorna var viktiga och krävde ett svar eftersom så många människor från klanstrukturer kommit till Sverige.

Det är alltså inom denna berättelse, det sammanhang som mitt skrivande rör sig kring. Det är när man jämför staten med klansamhället som man får syn på staten och kan sätta ord på vad svensken är uppväxt i för sammanhang.

De flesta skriver inte böcker och i tidningar, tack gode Gud. De har riktiga jobb. De bygger vägar, hus, broar, vårdar sjuka, är gruvarbetare, släcker bränder och programmerar datorer. Tack vare alla dessa människor snurrar hjulet i samhället.

De är knappast obegåvade, men deras tid upptas oftast inte med att analysera på ett metaplan vad de gör och vilka liv de lever. Inte heller med att analysera politiken eller fördjupa sig i den svenska historiens alla skeenden som lett fram till dagens Sverige. Hur skulle de mäkta med det när jobbet och familjen kräver så mycket tid och engagemang? Ändå finns det sådana människor, vilket är imponerande i sig. Men de flesta gör vad de gör, vilket vi alla ska vara tacksamma för. De har överlämnat debatten och analyserna till dem som av olika skäl hamnat i det teoretiska facket.

Som exempel på att de flesta inte analyserar vad de gör måste jag berätta om den före detta formel 1-föraren Reine Wisell som jag träffade på 1990-talet. Han tillhörde på 1970-talet världseliten inom racersporten om än inte den allra, allra yttersta. Hans något yngre landsman och vän, Ronnie Peterson, var däremot en av de allra bästa i världen. Jag råkade hamna på en resa runt Östersjön tillsammans med Reine Wisell. Jag frågade honom: Varför var Ronnie bättre än du?

Han satt tyst, vek pannan i djupa veck och svarade till slut: ”Han körde snabbare.” ”Jo, det förstår jag, men varför?” sa jag. Jag frågade om han hade ett bättre bilstall, hade tillgång till bättre motorer, däck och serviceteam eller om det var något annat som gjorde honom så bra. Nej, det var inte det. Ronnie körde helt enkelt snabbare, framhärdade han. Men jag nöjde mig inte med svaret.

Till slut sa han: ”Ronnie var lite mindre rädd för att dö, han bromsade någon hundradels sekund senare inför kurvorna och tog dem därför lite snabbare.”

Plötsligt satte han ord på något som sannolikt varit en ”tyst” kunskap. Ungefär på samma sätt som när svenskar ofta inte kan sätta ord på vad svensk kultur är eftersom behovet av att sätta ord på livet man lever inte är särskilt nödvändigt.

Det är först på senare år som det svenska blivit en fråga och trevande börjat verbaliseras.
Varför?
Helt enkelt för att Sverige numera består av människor med en annan erfarenhet av samhällsorganisering än den vi är vana vid.

Det är i brytningen med ”det andra” som man får syn på ”det egna.”

Läs även: Brinkemo: När ordet vann över våldet och människan pånyttföddes