Det kunde höras flera kollektiva suckar av lättnad i slutet av förra året. Joe Biden vann. Ordningen var återställd. USA hade helats. Samtidigt illustrerade pandemin globalt hur den inskränkta nationalismen var fel väg att gå – med internationellt samarbete gick det ju att ta fram vaccin på mindre än ett år! 

Och här hemma hade Sverigedemokraterna slutat växa när sjukvård och äldreomsorg blivit de viktigaste ämnena för politiken.

Nu var det väl ändå bara en tidsfråga tills britterna sökte återinträde i EU? Tills väljarna kom tillbaka till de traditionella partierna?

Knappast, säger statsvetaren Johan Wennström. Hans artikel ”Moral Consensus and Antiestablishment Politics”, som publiceras i Independent Review i sommar, visar att det politiska missnöjet ligger djupare förankrat än så.

De traditionella partierna har enats om en liberal samhällsutveckling och därmed övergett de konservativa väljarna. De missnöjda kommer inte att återvända förrän de gamla partierna inser att det finns andra värden än rättvisa, omsorg och individuell frihet, menar Wennström. Han syftar på undanstuvade begrepp som lojalitet, auktoritet och helighet.

Samma utveckling går att skönja i en rad länder där väljarna till slut drivit fram en reaktion och röstat fram antietablissemangsföreträdare.

Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt menar att det finns sex byggstenar för vår grundläggande moraluppfattning, men att den politiska vänstern endast betonar tre av dem. Det vänsterliberala samhällsprojektet vilar således på föreställningar om individens uttrycksmöjligheter, ekonomisk rättvisa och omhändertagande. 

Men konservativa människor grundar sin moraluppfattning på alla sex byggstenarna. Konservativa reagerar med starka känslor också på politiska frågor som rör grupplojaliteter, respekt för auktoriteter och upplevt okränkbara värden.

Läs också: Skuggsamhället urholkar själva idén om vad ett samhälle är

Johan Wennström applicerar Haidts moraluppfattningsteori på Sverige och finner att det har utvecklats politisk konsensus i landet. Alla riksdagspartier – utom ett – betonar de tre liberala värdena. Det gör att konservativa väljare flyr till det alternativ som ensamt förmår skapa resonans med deras moraluppfattning. 

I en mycket hörvärd intervju i samband med artikeln förklarar han: ”I min forskning har jag kunnat visa att de etablerade vänster-högerpartierna i Sverige, men sannolikt också i USA och Europa, har betonat de tre liberala moraliska värdena frihet, omsorg och rättvisa på bekostnad av auktoritet, lojalitet och helighet.” 

Wennström har specifikt studerat hur Socialdemokraterna och Moderaterna närmat sig varandra. Analysen utgår från skolpolitik och invandringsfrågor, två fält där det på ett ytligt plan kan framstå som att det finns en tydlig konflikt mellan höger och vänster. Men Wennström finner tvärtom att S och M i själva verket är överens om exempelvis elevinflytande och marknadisering av skolan eller öppna gränser och fri rörlighet som ideal. Den sortens konvergens skrämmer bort väljare.

Till skillnad från vissa andra betraktare ser han inte nödvändigtvis framväxten av antietablissemangspartier som ett hot. ”Det är väl bra för samhället, kan jag tycka, att det dyker upp alternativ som kan härbärgera den konservativa väljargruppen. Det är viktigt för det demokratiska samhället”.

Wennström ger inte mycket för Moderaternas påstådda omstöpning. ”Det talas mycket, exempelvis, om att Moderaterna rör sig i en konservativ riktning. Men jag skulle säga att det i hög utsträckning fortfarande är ett liberalt eller till och med nyliberalt parti.”

Något konservativt block kan ännu inte skönjas. ”Inom högeroppositionen så finns det enormt stora skillnader och slitningar. Det finns ingen samsyn på relationen mellan individ och samhälle, hur vi ska förstå Sverige och vad det är för någonting, vilken framtid vi vill ha för Sverige.”

Och i en tänkt TV-debatt där podierna arrangerades efter moraluppfattningsskalan snarare än höger-vänster skulle något blocktänkande knappast bli aktuellt. ”Vi skulle vara tillbaka i en situation där vi har sju partier mot ett.”

Så nej, väljarna kommer inte att återvända. De kollektiva suckarna av lättnad var bara tillfälliga. Snart kommer det politiska etablissemanget att hyperventilera igen, alltmedan avståndet till de konservativa blir längre och längre. 

Läs också: Den ensamme bowlaren har fått sällskap av den ensamme drinkaren