Det ambitiösa tvådagarsprogrammet i slutet på maj innehöll sju parallella scener och mötesplatser, plus utomhusaktiviteter i regi av bland andra Tekniska Museets turnerande barnaktiviteter. Två av scenerna innehöll program, högläsningar, pyssel och andra aktiviteter riktade till barn. De övriga fem var mer traditionella författarträffar och diskussioner riktade till oss vuxna, allt givetvis med fri entré.

Läs även: Sjölander: Södermalms SD-hipsters och våra politiska fördomar

Jag bevistade ett samtal mellan författaren, frilansjournalisten och den tidigare läraren och rektorn Vesa Prekovic och hennes förläggare. Hon ligger bakom den hyllade och samtidigt alarmerande boken om skolan som brottsplats.

Medan jag satt kvar i rummet efter samtalet hann Pascalidou ta plats på scenen, ungefär fyra meter från mig. En sak jag noterade var att för att ta sig fram till sin stol på den lilla scenen fick hon klämma sig in i rummet. Ty bredvid dörren stod Prekopic och signerade sin bok under synligt engagemang med hugade läsare som passade på att fortsätta det tidigare samtalet på scenen med henne.

Strax innan Pascalidou inledde det påföljande samtalet med Svante Weyler gick jag ut i korridoren innanför entrén till Folkets hus. Där var det trångt av två skäl. Dels för att det stod bokförlag med sina bokbord där de bjöd ut delar av sitt sortiment till försäljning, men framför allt för att det var så många besökare på plats, som alla mer eller mindre förde engagerade diskussioner.

Så här beskriver Pascalidou i en kulturartikel i DN, dagen efter sitt framträdande, det hela. ”Det är märkbart tyst överallt och folk tassar runt på tårna.”

Jag och Prekopic såg raka motsatsen till vad Pascalidou påstår sig ha sett. Ett intensivt engagemang för litteraturen, många besökare, läsandets glädje som märktes i varje vrå och en varm nyfikenhet på författarnas närvaro och vad de hade att säga. Det var som om vi tre samtidigt besökt två helt olika bokfester.

Sannolikt var det denna observation som fick just Prekopic att skriva en kritisk replik till Pascalidou i DN.

Solen sken hur som helst från klarblå himmel och själv kom jag att tänka på Almedalsveckan när den är som bäst. Bland annat för den höga polisnärvaron som tyvärr är en realitet numera, som kom sig av att statsministern var i antågande. Han skulle samtala om Sveriges historia under andra världskriget med historikern och författaren Henrik Berggren, som nyligen lagt sista handen vid ett blivande standardverk i tre delar om denna epok.

Det föll nu inte Pascalidou på läppen. I DN gick hon till angrepp mot statsministern för att han pratade om det han var inbjuden att prata om, alltså svensk nutidshistoria, istället för att hålla ett brandtal om litteraturen och läsandet, vilket statsministern alltså borde ha gjort, alltså pratat om något annat än vad han var inbjuden att prata om, enligt Pascalidous grumliga logik, eller som hon skriver:

Statsministern skulle ha kunnat inviga Bokfestivalen med ett brandtal om läsandet och skrivandet som en nyckel för att öka förståelsen, skapa identifikation och stärka gemenskapen i tider av splittring. Han skulle ha kunnat tala om det skriande behovet av läsfrämjande insatser bland barn som saknar böcker i sina bokhyllor och daglig exponering för svenska språket.

Det märks att det var länge sedan Pascalidou bodde i Orten. Ta Hjulstaskolan som exempel. Belägen på gångavstånd från festivalen. Jag har själv sett vilka intensiva insatser för att främja läsandet som sker där, varje skoldag, under hela läsåret, vilket J också träffsäkert påpekar när jag sätter Pascalidous kultursidessvammel i händerna på henne och ber henne läsa.

Läs även: Pascalidou fick 35 000 kr för föreläsning: ”Slöseri med skattemedel”

Ett par detaljer till. Pascalidou igen:

Jag håller tummarna för jag hör redan på förhand trollarméernas och olyckskorparnas kraxande om ociviliserade, odemokratiska och osvenska betongbusar […] Inget annat parti är för övrigt representerat på Bokfestivalen, vilket är egendomligt mitt i en valrörelse som kan försegla Europas öde.

För det första skrev hon ”jag hör redan på förhand”. För det andra ”inget annat parti är för övrigt representerat”.

1. Hon har redan på förhand bestämt sig vad som ska skrivas, tyckas och tänkas om festivalen. I en artikel som jag misstänker är skriven nästan helt på just förhand. Tiden när den är publicerad på DN-webben på söndag förmiddag, alltså dagen efter, indikerar nämligen detta.
2. För det första var inget parti inbjudet, statsministern var där, inte Moderaterna som parti. Men också här lyckas hon göra ett dubbelfel. Anna Ekström var där, i sin egenskap av tidigare skolminister (S). Alltså var flera politiker på plats, vilket Pascalidou hade noterat om hon ens orkat öppna festivalprogrammet, vilket hon bevisligen inte gjort.

Tiraden om att Kristersson borde ha gjort ett annat framträdande än det han var inbjuden till återges också med gillande av politiktrollet Jonna Sima på Aftonbladets ledarsida. Som om det inte finns riktig regeringspolitik signerad Tidöligan som kulturskribenter och AB:s ledarredaktion kan kritisera i sak. Nu ska man alltså från vänsterhåll tydligen också kritisera statsministern för att han artigt håller sig till dagordningen och pratar om det han tackat ja till att prata om.

En märklig form av politisk kritik mitt under en valrörelse, för att uttrycka det milt.

Det är då jag inser varför Pascalidou ljuger om såväl den lyckade bokfestivalen som om Rinkeby i stort. Det är det som gjort henne till en framgångsrik företagare med en lyckad klassresa till en bostadsrätt i centrala Östermalm i bagaget. Hennes bolag Frontback redovisade en omsättning om tre miljoner kronor med en vinst om 1 miljon kronor år 2019, alltså året innan viruskrisen kraschade föreläsarbranschen.

Med bara henne själv som anställd gör det hennes lilla firma till ett framgångsrikt konsultbolag när jag tittar på nyckeltalen i det.

Låt mig tala klarspråk. Pascalidou har som en enkel affärsidé att genom olika forum sprida fördomar om de som bor i Rinkeby, Tensta, Hjulsta och andra svenska Orter där alla ses som utsatta, nedtryckta och tystade och därmed i behov av en talesperson som oombedd försvarar deras påstådda intressen bättre än de själva, och närhelst hon får chansen att ta till orda i ämnet.

I det narrativet får lyckade initiativ som Rinkebys bokfestival helt enkelt inte plats. Ty det pajar den underliggande storyn som hon framgångsrikt livnär sig på. Men det på litteratur utsvultna Rinkeby med noll läsfrämjande aktiviteter som hon talar om finns inte längre. Men det är den falska bild hon desperat tvingas kämpa för att bevara, annars försvinner hennes generösa intäktskällor som föreläsare.

Och det oavsett hur mycket hon som bekant plagierar sina krönikor och dubbelfakturerar sina uppdragsgivare.

Läs även: Brinkemo: Kulturell klientelism och infiltrerade myndigheter