Facebook noscript imageVeckans poet: Stefan Albrektsson – ”Poesin ska vara fylld av fåglar”
Kultur
Veckans poet: Stefan Albrektsson – ”Poesin ska vara fylld av fåglar”
Foto: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle.
Foto: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle.

Som barn

jag var så tunn då

vände mig bort från stanken
bland maskrosorna
på spindlande ben
försvann, ensam i glaskupan

så tunn

Att vilja vara indian

Jag ville alltid vara indian
– underdog. Smygaren i gräset.
Lone Wolf. Hukande
i skuggorna – dold för de vita.

Växte till och ville alltid vara på väg från
men inte veta vart: ville vara
cirkusmusiker i husvagn, eller köra
skitstorlångtraderelyssnapåelvisätafettpåvägkrog.

Musik i ett dockhus

det regnar här

patienserna går inte ut

det regnar här
och det finns inte ett enda tonartsbyte i världen
som kan rädda detta hus

en tvehövdad hund och en röst i rösterna rör sig ut
mot marginalen
som en släpig skugga
över papper, poco a poco
du blir gammal

garderoberna med skelett
vi är dem

(Ur Upplysta mörkrum, 2017)

*

Pregnant maieutik

På nio månaders djup
lärde jag mig allt jag vet

om hjärtats dunkla trumslag,
hur luft låter inifrån,

vad varmt mörker är,
att vara i levande vagga,

hur ljudet av röster
dämpas genom hud.

Jag fostras fortfarande
från insidan och ut.

En mur mellan levande och döda

Det ringer ut. Efter att ha begravt oss
i böcker där allt var skrivet i sten
skakar vi dammet av oss med lek.

Vi sneglar över stenmuren och undrar:
Är vi här i morgon? Klivet är så kort,
och linden sträcker fingrarna över två gårdar.

På andra sidan har det ringt ut
till en sista rast. Stenarna står tigande i gräset.
Vi stavade oss fram till deras namn.

Palpation

(Jag håller upp min öppna hand)

Jag är fem fingrar gammal.
Jag vill ha en orange cykel
med ett rött och ett grönt handtag.
Jag vill inte vuxna.

Det är långt till kusinernas Borensberg
eftersom man först åker till Paris.
Med bil tar det längre än en Fruxo-ask.
När vi är framme spelar Björn Borg tennis på TV.

Björn Borg vinner.
Björn Borg är bra.
Jag har en lös tand.
Alla andra röker Glenn och tar en grogg.

Den röde baronen II (Ur Bitter svit)

här finns en oöppnad minneslucka

hej, tomtegubbar, slå i glasen
jag slog sönder alla leksaksbilar med hammare
när du stod på alla fyra på vardagsrumsgolvet
en kutryggig folkvagn
nypissad och plakat
flygplansmotorn varvade
fokker fokker fokker fokker

och låt oss lustiga vara!
avståndet lika exakt som vanligt: 75cl
och lite cocacola i duralexglas
de nedbitna naglarna, treorören

hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!
alla jular odlade sin ångest som skägg
och vore döden ett moln så var du regn
även om snön gnistrade hos grannen
hemma hos oss störtade den röde baronen
inne i mig vred sig alligatorn

en liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär?
du somnade i fosterställning
en upprullad vinbergssnäcka med invändig natt
någon timma innan Arne påannonserade
lyckan i fyrfärg – alla-bardi-japp-japp-japp-japp
aracuan hänger sig själv

hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara?
resterna av de krossade julklappsbilarna gömde jag
i en låda som jag viskade ned i:
aldrig som dom, aldrig som dom,
aldrig som dom, aldrig som dom

lilla ö

här har inga kända och stora slag stått
här har alla slag stått, du lilla ö

gammal tid ligger och skvalpar
omkring dig, du lilla ö

alla minnen simmar tysta i djupen
omkring dig, du lilla ö

om havet tar ett djupt andetag
försvinner du, du lilla ö

du finns inte på kartan, ingen nål
kan märka dig, du lilla ö

du är en liten lycklig ö, obetydlig,
på dig lägger jag alla mina ägg

Asteroidea

Redan då insåg jag att nu
skulle komma. De många
ögonblicken som jag kallar mitt liv
träds på tråd.

Så mycket lättare och så mycket
svårare att se tillbaka, sammanfatta.
Så mycket lättare och så mycket
svårare att se vart ögonblicken
som kommer går.

Det sägs att sjöstjärnor,
om en av deras armar huggs av,
låter en ny växa ut och den gamla
bli en ny sjöstjärna.

(Ur Sjöstjärna, 2019)

*

Ghazal till Ökenfäderna

Jag försöker dölja mitt eget fördömda glashus
och tjyvkikar gärna in i andras tömda glashus.
Det finns så mycket ensamhet i mina ögon
och frukter av skam i dessa bortglömda glashus.
Adam ansåg sig leva i den yttersta tiden.
Tillsammans bidar vi vår tid i drömda glashus.
Jag har fast anställning hos trädgårdsmästaren Kain.
Jag sorterar sten i hans världsberömda glashus.
Varför blir mitt finger en pistol då jag pekar?
Vi är hyresgäster i samma dödsdömda glashus.
Stefan, du är en eländig gam som lever gott
på andras misär i ditt undangömda glashus.

(Ur De törstande ökenfäderna, en kommande diktsamling)

*

Talltal

Eftersom jag är längre än en tjuvfiskares armar har jag sett det mesta, varit i princip överallt och mött dem alla: Chuck Berry? Check. Rilke? Check. Gessle? Check. Alla tre gillade bröd som kunde rulla, ja, som frallor fast fastare, och utan vallmofrön. Det är bara för fransmän. Vallmofrön alltså. På tal om fransmän: Breton? Check. En hopplöst skelögd och kobent man med barock syn på isbjörnar och många manifest. Han lyssnade till glesa röster och ville röra vid mina kottar, trots att jag satte ned foten både en och två gånger. Osympatisk. Lika galen som Nero och generaliserade hejvilt då han påstod att alla som heter Kenneth kör lastbil och går i träskor, och alla som heter Rickard är rödhåriga, har soleksem och älskar Nazareths ”Love hurts”. (Jag är benägen att ge honom rätt till en del – det är en bedrövlig låt.) Jag reste därifrån i vredesmod. Jag sprang dock på honom igen under en grillkväll hos Böhme, där han var mycket svag men lika skelögd som vanligt. Nu slog det mig att det inte var han! Sartre? Check. Tjeck? Kafka.
som varje morgon vaknade
av några ängsliga drömmar
vände sig på rygg
såg filten glida
många ben, ynkligt tunna
”vad har hänt med mig”
ett ordentligt rum för en människa
låg tyst mellan de fyra kända väggarna
med ett ruttnande äpple i ryggen
i väntan på Elvis come back

Med tre hjärtan

halmstad med din midja av fukt
och lösa tänders torg
halmstad med anonymitet i ansiktet
du böjer dig då havet trycker din rygg
du som hostar av vågornas bultande
och hus pressas fram ur rynkorna
där ditt vidriga discohjärta målar vykort
som ljuger om hur många slag som vunnits
och hänger hösten på galgberget
stad vars trottoarer säljer illusioner om nästa sommar
stad som gräver gropar åt andra
stad som dränker sorg i sand
stad vars barlast är förskjuten
om knogarna vitnar mer blir de grå
om klockorna dras upp stannar de
om skeppet går i kvav fylls ditt torg av blod

Vargen som inte

Det var igår.
Om han inte försökt korsa vägen
hade det blivit höst.
Följt av vinter.
En ny vår med kärestan,
och redan i eftermiddag något litet rov
innan han hade sniffat sig fram i snåren,
inspekterat revirgränserna och lagt sig
att sova under någon skuggande gran,
drömmande framåt.
Han skulle ha jagat åt sina små om ett år.
Nyfödda, härligt lurviga,
på vingliga ben, bjäbbiga munnar
med sylvassa tänder. Ostyriga svansar.
Han hade gett dem kärleksfulla namn
och nosat på dem tills det kittlade.
Han skulle ha förmanat dem att aldrig
aldrig aldrig aldrig

(Opublicerade dikter)

*

Poesin tar sig fram på olika vägar utan att låta sig hejdas. Terrängen må vara svårforcerad, några marknadsstånd syns sällan, inte ens vid horisonten, men poesin är envis och bryr sig inte om bristen på kommers. Det är annat som driver på och som inte gör halt för att intresset ibland kan te sig svalt. Det är med poesin som med oss människor – vi ska väl inte inskränka och hejda vår mänsklighet för att vi tämligen ofta rör oss i skuggan av det som ges den stora uppmärksamheten? Ett land utan poesi är hur som helst inget kulturland, en kultur utan poesi skulle aldrig kunna fungera som en sann och innebördsrik mänsklig aktivitet.

Veckans poet i Bulletin/Kultur, Stefan Albrektsson (f. 1969), är en av de där riktiga entusiasterna som inte räds genrens skuggsidor. Tvärtom, får man säga. Med en uttalad ambition om att tala med läsaren och med en oförtröttlig vilja att utvecklas för att det egna skrivandet ska få större värde och betyda något för läsarna, som ju också är ens medmänniskor, har Albrektsson stakat ut sin väg i terrängen. Det går att komma fram, man kan ställa in sig på värde och värme, bortom skuggorna. Man kan värna och tro på dikt. Man kan allt man vill, man kan också ljusgöra – om man vet att ljuset vill människor något.

*

I bagaget finns två diktsamlingar, två är på väg. Debuten på eget förlag heter Upplysta mörkrum (2017), tillkommen i samarbete med fotografen Gunnar Sjödin. Nästa bok, utgiven på Fri Press 2019, Sjöstjärna, är en ömsom pratig och ojämn, ömsom substantiell och överraskande diktsamling. Till det intrycket bidrar ett slags lekfull yvighet vilken lätt kunnat översvämma dikterna och göra dem till en slav under den egna bildrikedomen.

En mindre skicklig poet än Stefan Albrektsson hade inte kunnat hantera och förverkliga sådan poesi.

Sjöstjärna gestaltar hur en svår barndom kan övertrumfas genom att gestaltas, och trots att dikterna kan vara mörka är det påfallande hur starkt diktjaget drivs av en vilja att nå fram till ett meningsfullt livstillstånd. Diktjaget, medvetet om vad ”varmt mörker” är ”fostras fortfarande / från insidan och ut.”

Med en språklig precision som stundtals leder tanken såväl till Werner Aspenström som till Tomas Tranströmer får vi som läsare vara med om flera hisnande ögonblick.

Som i dessa avslutande rader ur dikten ”Sända vykort”:

Tummade kort, som felstavat berättar
om vädret på ytan. Krypterat:
under bläcket flyter
inälvorna från slaktdjuren.
Skriver under med mitt namn.
Jag frankerar med fjärilar.

Blicken i Sjöstjärnan är ofta barnets, vilket ger dikterna ett slags naivitet som överraskar i kraft av just detta: barnets iakttagelser värdesätts inte bara som fantasi utan i lika hög grad som medvetandeströmmar och som innerlig andlighet – som religion på riktigt så att säga. Det heter ju att barnet är den enda hela människa som existerar, medvetet om att allt hör samman med allt. Stefan Albrektsson tycks i sin diktsamling ha fått korn på detta. Barnet i en dikt föreställer sig självt, men börjar överge denna genuina identitet i detsamma som det måste förställa sig. Man får tänka sig att det är ungdom och vuxenhet som trängt på och som pockar på barnets uppmärksamhet. Skörheten kommer sig av den tvingande metamorfosen, skörhet finns inte i det oskyldiga, ohotade och trygga barnet i sig självt.

Foto: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle.

I en kommande bok, De törstande ökenfäderna, anspelar Stefan Albrektsson på de första kristna som drog ut i öknen inte för att isolera sig, utan tvärtom för att genom Gud möta och öppna sig för människorna. Dessa kristna bildade ökenkommuniteter vilka i sinom tid förvandlades till de första klostren. Poeten använder denna historia som ett slags mönster för en annan tid och ett annat problemkomplex – alkoholiserade bröder och systrar umgås på allmän plats, sitter på bänkar och super och grälar och/eller skojar med varandra. Kanske är detta i Halmstad, poetens hemort. Denna torgkommunitet fungerar i vilket fall i Albrektssons tappning både som en offentlig arena där människorna måste slåss mot sina inre demoner och som en helig plats där Gud måste visa sig om han alls äger ett världsligt värde. Den intresserade läsaren ges ett prov ur denna samling i urvalet ovan, ”Ghazal till Ökenfäderna”.

Jag har inte funnit belägg för det i någon intervju, men vågar åtminstone tro att Stefan Albrektsson är kristen på det där meningsfulla sättet.

Ni vet – Gud bor inte i katedraler och är inget trappsteg i kyrkliga hierarkier.

Gud finns inom oss.

*

Stefan Albrektssons är också musikpedagog, musiker och översättare. Dikternas rytm, klang och formkänsla har stärkts av vad som sker i dessa professioner, och det är uppenbart att poeten ytterst medvetet skapar dikt. Utöver detta vill poeten att hans poesi ska vara ”fylld av fåglar”. Det må vara ironiskt menat, men är i själva verket ett träffande uttryck.

Läs även: Sorgesång över en förlorad värld

För i dikterna flyger jaget mellan barndom och ungdom, mellan drömmar och mardrömmar, mellan bistert vuxentillstånd och leklustig hoppfullhet. Att ha tillgång till vingars kraft är förutsättning och stärkande för detta spel mellan tillstånd, men det är riskfyllt: man kan ju krascha och slå sönder sig själv.

Då kan dikten i sig möjliggöra ett slags mjuklandning, ett milt emottagande som i det långa loppet får fungera som ett katharsis:

Med rödtjut i blodet
kastade jag Strindberg på dig:
”Näst små barn och blommor
är musik det djävligaste jag vet”.

Och du, du slog alltid tillbaka med
Nietzsche: ”Vissa människor
föds postumt”. Sedan spottade vi
i nävarna och grävde invärtes.

(Dikten ”Rödtjutsoraklen” ur Sjöstjärna)

Michael Economou

michaelec@bulletin.nu

kultur@bulletin.nu

Läs även: Veckans poet – Ylva Eggehorn: Åtta dikter med träd