På DN-kultur fick nyligen Gellert Tamas åter förtroendet – trots hans medvetna lögner om de apatiska barnen – att ta ut den politiska kursen åt läsekretsens finmedelklass. När Tamas i artikeln re-cyklade lasermannen och 90-talet för dagspolitiska syften fullföljde han en tradition som präglat vänstern i decennier. Istället för att angripa SD med sakpolitik ska väljarna förfäras över hoten mot våra självklara rättigheter och det demokratiska systemet.

Det är förstås politiskt lockande att skrämmas med en hemvävd svensk variant av Hitler i form av Åkesson. Men att vi i valet 2022 skulle rösta om nazismen är inte bara i sig helt galet. Den rödgrönblåa Jöken-strategin kan också vara rent av farlig.

Förutom att Sverige är Weimarrepublikens själva antites, är risken med att projicera drömmarna om en perfekt önskemotståndare på SD, att de kan gå i uppfyllelse.

Läs även: Dahlman: SD-beröringsskräcken skadar Sverige

Inte endast politiska frågor utan också populärkulturella fenomen har approprierats för antifascistisk tjänstgöring. Och inget kan väl tydligare belysa vänsterstrategin att besegra SD med en armé av halmgubbar, än den svenska mellofinalen i våras.

Det jag först tog för lördagsunderhållning visade sig efteråt, på sociala medier, ha varit ett slagfält. SD hade tydligen ställt upp som tävlande och lidit en förödande förlust i en melaninfestival. Enligt politiker, inflytelserika skribenter och opinionsbildare var det inte främst Tusse som vann med rätt låt, utan en rasifierad med rätt pigment, och förlorarna påstods vrida sig i svåra plågor.

För en gångs skull var dock höger och vänster rörande eniga. Med undantag för en pytteminoritet kantfringisar så flödade nätet av hyllningar till Tusse, till och med hans flashbacktråd fylldes med superlativ.

Läs även: Luai Ahmed: Att öla med oliktänkande

Partier anpassas alltid till varandra och i fallet SD även till en rekordsnabb tillväxt av väljarskaran. Men det utmärkande för vänsterstrategin är att vi ska tro att SD varken kan eller har förändrats. Enligt Gellert Tamas med flera är partiet fortfarande etnonationalister, som hävdar nedärvd kulturell essens och därför vill kasta ut invandrare som Tusse. Partiet vill också avskaffa fri abort, de homosexuellas rättigheter liksom demokratin som sådan.

Smutskastningskampanjen kan både gå hem och samtidigt rekylera i en fet backlash, om resultatet blir att folk till slut ändå rycker på axlarna åt åsiktsepitet som rasism, fascism och nazism.

Läs även: Lindberg: Godhetssignalering får människor att riskera livet

Väljare är inte alltid välinformerade och de tenderar att ta till sig och hysa åsikter i kluster. Och eftersom den misslyckade invandrings- och integrationspolitiken är en så central fråga för många, är faran att åtskilliga kan förledas att godta de åsikter som pådyvlats SD som sina egna. Ett politiskt paket de tror man måste acceptera på köpet med en annan invandringspolitik.

Risken finns att det därmed är vänstern som radikaliserar väljarna och det politiska klimatet. Dystopin kan alltså bli verklighet, men paradoxalt nog genom en självuppfyllande profetia.