En gång i den svenska televisionens barndom gjordes en serie program med ”dolda kameran”. I ett av dessa står en man på en gata i Stockholm och frågar förbipasserande om han får lov att ge dem en summa pengar. När folk förvånat undrar varför, säger han att han har gott om pengar och känner sig glad i dag, så han vill gärna dela med sig av glädjen.

Detta uppfattas av så gott som samtliga förbipasserande som ytterst suspekt. Kvinnor drar åt sig kappan och skyndar vidare, som om de fått ett skamligt förslag. Män säger saker som att de inte går på den lätte. Man kan tycka att man borde vara tacksam mot en människa som vill dela ut pengar utan motprestation, men i stället blir människor fulla av förakt. De utgår från att något är lurt. Till sist, efter att han undersökt pengarnas äkthet och förvissat sig om att den givmilde mannen inte begär någon som helst motprestation, tar en man emot pengarna. Men det sker i en anda av att den givmilde är en luring, men att han som tog emot pengarna lyckades överlista honom.

Läs även: Så köper politikerna väljare

Att ge bort något utan att begära något tillbaka sågs alltså som skojarfasoner i ett Sverige ännu i hög grad präglat av värderingar som att ”det är ingen skam att vara fattig, så länge man är hel och ren och gör rätt för sig”. Bara ett drygt årtionde tidigare hotade en gubbe i en västgötsk socken prästen med en glödhet stekpanna, när prästen förgäves förklarat för honom att han borde ta emot den folkpension han hade rätt till. Så länge man har så att man klarar sig, skall man inte ligga andra till last, var inställningen.

Knappt två årtionden senare, i slutet av 1970-talet, kunde vi i teveprogrammet Anslagstavlan se reklam från myndigheterna om att vi borde söka fler bidrag. Även människor som bodde i egen villa kunde ha rätt till hyresbidrag hette det och myndiga barn som bodde hemma och inte arbetade kunde ha rätt till socialbidrag. Sök bidrag, var slagordet. Den svenska staten framstod som mannen i Dolda kameran. Och människor i Sverige uppfattade därför staten som oansvarig, eller också som lurig. Det måste finnas något dolt motiv bakom frikostigheten. Så minns jag att min mormor resonerade innan hon, som drev en liten sybehörsaffär i Majorna i Göteborg och arbetade extra på nätterna som städerska, tog mod till sig och ansökte om hyresbidrag. Den ekonomiska friheten efteråt blev underbar, men den gnagande oron över att ligga till last, eller att någon skulle kräva tillbaka pengarna, fanns där.

Under samma tid, det vill säga slutet av 1970-talet, hade arbetskraftsinvandring till Sverige i stort sett upphört. Under 1960-talet hade den varit omfattande, med aktiva värvningskampanjer bland annat i Jugoslavien. Fackföreningsrörelsen idkade påtryckningar för att förhindra ytterligare arbetskraftsinvandring. Men under tiden hade Sverige fått en invandringspolitik i form av ett helt maskineri av regelverk, byråkrater och myndigheter. Detta i kombination med ökade oroligheter i världen bidrog till en flyktinginvandring. Sverige tillämpade mycket frikostiga regler för vem som räknades som flykting och vilken hjälp de kunde få.

Läs även: Strid mellan centrum och periferi

Om detta lär diplomaten Ingmar Karlsson ha skrivit i sin självbiografi Ett utrikes liv (Historiska Media 2021). Jag har inte hunnit läsa boken, men det har Bulletins Per Brinkemo, som skrivit om den. Karlsson skriver bland annat om sina minnen från Syrien på 1970-talet. Där började syrier och assyrier kalla Sverige ”Amu Djibu” eller farbror Djibu, ”en välbärgad man som försöker skaffa sig vänner och sympati genom att strö pengar omkring sig till människor, oavsett om de behöver hjälp eller inte”. Många från den kristna minoriteten utvandrade till Sverige och Karlsson varnade UD för att de uppgivna skälen, att kristna skulle vara förföljda, inte stämde, åtminstone inte så länge de inte aktivt motarbetade regimen.

Flera svenska assyrier har hört av sig till Bulletin och protesterat mot vad de menar är en text som utmålar dem som medvetna välfärdsbedragare och lögnare. Vad som står i Karlssons bok vet jag alltså inte, men det Per Brinkemo skriver är definitivt inte en beskrivning av någon folkgrupp som skojare. Kritiken är riktad mot den svenska politiken, mot den svenska viljan att framstå som världssamvete och frikostig, utan att tänka på konsekvenser för andra. Detta är kritiken och det är samma känsla av att myndigheter i Sverige agerar som skojare som mannen i Dolda kameran upplevde. Att dela ut pengar utan motkrav och att inte låta människor göra rätt för sig har präglat svensk politik i decennier.

Ingen skulle väl komma på idén att framställa de svenskar som nappade på erbjudandet om bostadsbidrag, trots att de inte behövde pengarna för att överleva, som medvetna bedragare? Samma sak gäller givetvis de som kom till Sverige som flyktingar. Det är inte de som skall kritiseras, utan svenska myndigheter.