Först ut att utsättas för oppositionens skoningslösa drev mot regeringens ministrar var Romina Pourmokhtari. Narrativet som spreds av såväl Twitterprofiler som högt uppsatta oppositionspolitiker var då att Sveriges nya styre ignorerar alla utsläppsmål och att miljöministern var en klimatförrädisk hycklare. Nu, några månader senare, lyser kritiken med sin frånvaro. Oppositionen har inte tystnat det allra minsta – de har bara tillfälligt bytt hatobjekt; näst på tur är nämligen utrikesminister Tobias Billström. Hans uppdrag kan vara ett av de tuffaste en minister haft i modern tid och han förtjänar beröm för den stabiliserande roll han spelat under Natoprocessen – inte personangrepp och försök till sabotage från vänsterhåll, som tidigare hade lovat att sluta upp bakom en svensk Natoansökan.

Läs även: Ny ”Erdoğandocka” under demonstration mot svenskt Natomedlemskap

Magdalena Andersson har sedan Socialdemokraterna bytte fot i Natofrågan för mindre än ett år sedan bedyrat att det råder bred enighet kring att gå med i försvarsalliansen. Hennes partis långa historia av att motverka försök att tydligt ta ställning för Väst inom geopolitiken, som när Olof Palme öppet gav sitt stöd till kommunisterna i Vietnam, vill man helst sopa under mattan. Likaså råder det tystnadsplikt på vänstersidan om vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet faktiskt tycker om Nato som organisation – vad anser egentligen MP med bakgrund i hippierörelsen om den atlantiska fördragsorganisationens inneboende militarism?

Före valet lade V och MP band på sig och menade att de inte tänkte motarbeta ansökan trots principiella invändningar. Ur ett strategiskt perspektiv var denna självcensur nödvändig då svenskarna snabbt började vänja sig vid tanken på ett Natointräde, men när valet är över är det inget som stoppar alliansfrihetsvurmarna från att hetsa och sabotera för regeringen.

Vänstertidningen Flamman har nyligen utlyst en tävling som går ut på att teckna Turkiets president Recep Erdoğan på ett “satirisk” sätt. Den som skickar in den vassaste sketchen blir belönad med en vinstsumma på 10 000 kronor. Givetvis är det ingen slump att denna kampanj startas i detta nu, när Natoprocessen är som skörast. Tidningens chefredaktör Leonidas Aretakis har själv sagt att idén är en “protest mot regeringen” och tydliggör således att Flammans satirtävling inte först och främst handlar om humor eller nöje – utan att försvåra för Sveriges inträde i Nato. Återigen förmår sig inte den politiska vänstern att begripa faktumet att folkets vilja trumfar deras pacifistiska ideologiska dogmer.

Hur skulle Sverige reagerat om turkiska aktivister hängde en docka som skulle föreställa exempelvis kungen upp-och-ner i en lyktstolpe? Jag uppfattar det som fullt rimligt att statsministern i ett sådant scenario offentligt skulle fördöma aktionen och kalla upp landets ambassadör för att höra vad man gör åt saken. Turkiets president är så långt ifrån felfri som man kan vara, men hans svar på aktivistgruppen Rojavakommittéernas djupt smaklösa aktion har i stort sett varit hyfsat rimlig.

Och nu har alltså ännu en demonstration med Erdoğandocka i spetsen hållits utanför den turkiska ambassaden i Stockholm, denna gång föregicks det dessutom av att Rasmus Paludan lite tidigare på dagen brände en koran på samma plats, med resultatet att försvarsminister Pål Jonsons planerade resa till Turkiet ställts in från turkisk sida.

Läs även: Altstadt: Dags att sluta dalta med islamisten Erdoğan

Dock borde Erdoğan begripa att svenska staten, till skillnad från Turkiets auktoritära dito, inte har makten att stoppa varken aktivistiska demonstrationer eller satirtävlingar med dåligt förtäckta politiska motiv. Rojavakommittéerna och alla andra aktivister som kampanjar mot Nato vet så klart att Erdoğan är lättkränkt och söker att profitera på det genom att sätta i rullning så extrema och vulgära drev som möjligt. “Klart man blir skadeglad”, som en medarbetare inom den tidigare nämnda aktivistgruppen uttryckte det.

Det är för övrigt inte bara mot Natoländer som aktivisterna riktar sina hatkampanjer. Utrikesminister Tobias Billström har tvingats utstå oräkneliga påhopp och krav på avgång under den senaste tiden. Plötsligt dyker 17 år gamla artiklar upp om hur han tidigare missat att betala sin tv-licens. Plötsligt sätter vänsterskribenter igång en hatstorm för att han blockat en medarbetare på LO och klagar på hans påstådda “radikaliserade blockfinger”. Uppenbarligen har de inte kommit i kontakt med Morgan Johanssons blockvanor på Twitter.

Ärligt talat är den geopolitiska matematiken inte extremt svårförståelig. Ulf Kristerssons regering använder sig av samma strategi som den tidigare gjorde – att upprätthålla så goda relationer till Turkiet som möjligt, för att på så vis desarmera Erdoğans skeptiska retorik i förhandlingsrummen, där tunga aktörer som USA lobbar hårt för Sveriges inträde. Detta har dessutom en klar och tydlig tidsram: till och med presidentvalet i Turkiet den 18 juni.

Många bedömare noterar att skepsisen mot de svenska och finska Natonansökningarna inte grundar sig i principiella skäl, utan att Turkiets president enbart tar vara på chansen att tvinga fram eftergifter från kandidatländerna för att hävda sig inför den turkiska väljarkåren – något slags diktatoriskt valfläsk. De inställsamma uttalandena man får göra i nuläget är att bita i det sura äpplet, men det är strategiskt gångbart och kommer att vara högst några månader till. Nato har nämligen ingen mekanism för att utesluta medlemsländer. Den dagen Sverige är Natomedlem har Erdoğan ingen som helst förhandlingsposition.

När Ryssland invaderade Ukraina 24 februari förra året motbevisades alla tidigare liberala och gröna föreställningar om nedrustning och pacifism. 2000-talet kommer inte att präglas av fred och rent mjöl i påsen. Europeiska politiker kommer att vara tvungna att förlika sig med tanken att tillfälligt kompromissa med värderingsmässiga övertygelser för att flytta fram sina geopolitiska positioner.

I krigets Europa torde få höja på ögonbrynen när Sveriges utrikesminister kallar Turkiet för en demokratisk stat – det är en del i spelet om Nato, helt enkelt. För ju snällare retorik från svenskt håll, desto bättre blir amerikanernas, fransosernas och britternas förhandlingsposition till förmån för vårt natointräde.

“Det blir inga ansökningar om ett svenskt Natomedlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering.” Så sammanfattade den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist vänsterns förhållningssätt under en S-stämma så sent som i november 2021. Precis som partiets militära nedrustningspolitik möttes löftet med rungande applåder bland partivännerna. Är ett parti och den sida av politiken som till nyligen stöttat sådana uttalanden och sådan fredsskadad politik att lita på i frågor som rör landets säkerhetspolitik?

Mitt svar är nej, och jag tackar gudarna för att Socialdemokraterna och deras kumpaner på vänstersidan inte leder landet in i Nato. Det går inte att göra något åt “protesterna” som genomförs i syfte att sabotera för Sveriges inträde i försvarsalliansen – men man kan iallafall ställa sig på rätt sida i konflikten: Billströms och Natos.

Oavsett vad skadeglada aktivister utan grundläggande geopolitisk kunskap har att säga så står vår utrikesminister för en sund och gångbar strategi som nyttjar våra lierade och är garanterad att få in oss i Nato.

Läs även: Intervju: Charlie Weimers (SD) om Iran, Nato och Erdoğan