I år kan vi fira femtioårsjubileet för en av våra grundlagar, 1974 års regeringsform. Om det nu är något att fira. Det finns många saker som väcker allmänhetens intresse; grundlagarna hör inte till dem. Det ligger närmre till hands att ha synpunkter på vanliga lagar som handlar om saker som jakt, trafik, alkohol, miljöskydd och annat som kan påverka oss till vardags. Hur fosterlandet regeras får specialisterna sköta.

Läs även: Sjunnesson: Från Jesus till Kristus på tre dagar

Så var det också för 50 år sedan. Grunderna för rikets styre utformades av en liten grupp politiker – Grundlagsberedningen – under ledning av landshövdingen och före detta LO-mannen Valter Åhman (S). Arbetet med ny grundlag väckte inte något nämnvärt intresse hos allmänheten, och inte heller förekom någon engagerad och upprörd samhällsdebatt.

Den förändring som mest uppmärksammades var att statschefen – kungen – skulle berövas alla rester av politisk makt på ett sätt som saknade motsvarighet i andra parlamentariska demokratier och som för övrigt helt saknade stöd hos medborgarna.

Men det finns allvarligare problem med 1974 års regeringsform som borde lyftas fram och diskuteras. Ett är att folksuveränitetsprincipen slog igenom fullt ut.

Det här med att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” är inte fullt så sympatiskt som det låter. Det betyder i praktiken att makten följer ett odelat spår, från väljare som utser riksdagsledamöter som de inte vet mycket om, till en riksdag som fungerar som ett knapptryckarkompani, därefter vidare till regeringen, för att till sist hamna hos högsta ledningen för det parti som kontrollerar regeringen.

Det är en ordning som är som klippt och skuren för en ”enpartidemokrati” där ”politik är att vilja” – det statsbärande partiets vilja. Men så ser inte det politiska landskapet ut idag.

Alternativet till folksuveränitetsprincipen är maktdelningsprincipen. Den formulerades och utvecklades av bland andra den franske upplysningsfilosofen Montesquieu, och är fortfarande en dominerande princip för många länders konstitution. Grundtanken är en balans mellan den lagstiftande makten (riksdagen), den verkställande makten (regeringen) och den dömande makten (domstolsväsendet).

En modell där ”checks-and-balances” bland annat ska förhindra att en majoritet missbrukar sin makt mot en minoritet.

Läs även: Brinkemo: Vår längtan tillbaka till klan och kollektiv

1974 års grundlagsreform handlade alltså inte bara om att vingklippa statschefen. Viktigare var att begränsa domstolarnas möjligheter att balansera den politiska makten. I motsats till de flesta andra länder räknas inte domstolarna till de fyra statsmakterna i Sverige, vi räknar bara med tre. Vi har ingen författningsdomstol, och kommunala politiker ser regeringsformens ord om ”kommunal självstyrelse” som en frisedel att sätta sig över domstolsbeslut.

Det finns också mycket annat i 1974 års regeringsform som förtjänar att vi tänker till. Vad är egentligen innebörden av de så kallade positiva rättigheterna? Kan verkligen staten anses ha skyldighet att förse mig med arbete och bostad? Hur långt bör staten ha ansvar för att ”främja” etniska, språkliga och religiösa minoriteters kultur- och samfundsliv?

Så länge den svenska politiska scenen var stabil kändes det inte påkallat att bekymra sig över grundlagen. Socialdemokratin höll för det mesta stadigt i rorkulten och skutan kunde hålla rak kurs. Perioder med borgerlig regering gjorde ingen större skillnad och oavsett vem som hade makten satt man gärna still i båten utan att efterfråga någon självsvåldig riksdag eller något mästrande domstolsväsende.

Men duger verkligen folksuveränitetsprincipen om den politiska kartan förändras radikalt? Vill vi verkligen att en tillfällig politisk majoritet ska kunna sätta grundläggande rättsprinciper ur spel om man bestämmer sig för det?

Vill vi att lagar ska kunna drivas igenom av ett aktivistiskt partikansli utan att manglas och ifrågasättas av folkvalda med ansvar inför sina väljare?

Det finns inga givna svar, men det är angeläget att vi börjar ställa frågorna på allvar nu.

Läs även: Sandström: Identitetspolitiken och det öppna samtalets kris