Som journalist intervjuade jag för mer än 20 år sen människor som levt ”alternativt”. Jag besökte bland annat det avsomnade gamla hippiekollektivet från 1970-talet – ”Moder Jord”. Där på skånska Linderösåsen i sagolikt vacker natur bodde nu bara grundaren och några få kvar. Men under storhetstiden levde en ansenlig mängd vuxna och barn i cirkusvagnar och hus som de byggt själva av virke från rivningskåkar.

Läs även: Sjölander: Nazitestet som kunde ge likhet inför lagen

De hade försökt bli självförsörjande så långt det bara gick, idkat byteshandel för att komma bort från det kapitalistiska samhället, värmt husen med ved för att uppnå ”naturlig känsla”, rivit ut toaletterna och gjort utedass av samma ”naturliga” skäl, ätit vegetariskt och hyst misstro mot politiker som aldrig skulle kunna lösa vare sig deras eller världens problem.

I Lund fanns kollektivet ”Östervången lyser röd” som låg i det gamla, fashionabla Professorstaden. I andra delar av Skåne; Amerika-kollektivet och ett som hette ProVie, för att nämna några. Mest känt var ändå det danska Christiania i Köpenhamn.

Devisen för dåtidens kollektiv, oavsett om de var kristna, politiska eller grönavågen-kollektiv, kan till dels sammanfattas med repliken från Lukas Moodyssons film Tillsammans: ”Hellre gröt tillsammans än oxfilé ensam.”

Trots att frihet och tolerans var ledord uppstod ändå likriktning där individens önskningar och behov fick stå tillbaka för gruppens beslut. Om kollektivet bestämt att det var fel att äta kött, skulle alla äta grönsaker. Om man bestämt att tv var demoraliserande var det förbjudet med allt tv-tittande.

Några som jag intervjuade hade levt med kaffeförbud. Men kollektivmedlemmar smög iväg till grannsamhällets kafé för att tillfredsställa koffeinsuget.

Eller annan kollektivist berättade:

– Plötsligt hörde jag ett tjut från en av snickarbodarna och öppnade dörren. Där satt 15 hippies och tjuvtittade på tv när Björn Borg spelade Wimbledonfinal, helt i strid mot reglerna.

När jag var yngre ville jag flytta ut på landet, kanske inte till ett kollektiv, men för att göra mig oberoende. Hela statsapparaten, alla myndigheter som la sig i, regelverk som jag inte förstod, datum att hålla reda på för när räkningar skulle betalas, deklarationen lämnas in och bilen besiktigas, hela detta opersonliga, krångliga system kändes som ett tryck över sinnet, lade sordin på livsglädjen och berövade frihetskänslan.

Jag ville bo så billigt som möjligt, amortera bort banklån, minimera kostnaderna för att slippa dra in så mycket pengar varje månad eftersom det mesta tycktes gå till att täcka fasta kostnader. Jag ville vara fri, komma bort från hela skiten!

Läs även: Sandström: Identitetspolitiken och det öppna samtalets kris

Hur mänsklig är inte denna längtan. Hur svår är den inte att uppfylla i ett land som Sverige.

Jag glömmer aldrig Ali, en somalisk medelålders man som jag träffade i Rosengårdsföreningen jag arbetade i. Vi möttes då och då, pratade och skämtade med varandra och jag tyckte mycket om honom. Det var tufft för honom i Sverige. Vid ett tillfälle såg han osedvanligt stressad ut. På knackig men hyfsat begriplig svenska sa han att i Somalia var han aldrig stressad.

Han jobbade ena delen av året som lastbilschaufför, den andra vallade han släktens kameler och getter i öknen. ”Jag var aldrig stressad där, jag var med djuren i naturen under guds himmel, fri. Här!? Jag är stressad hela tiden, får brev från myndigheter som jag inte förstår, ska betala räkningar och svara på skrivelser och bor i en låda uppe i luften. Fy, fan!” utbrast han.

Jag kände med honom.

Alla de uppfinningar som mänskligheten frambringat; skriftspråket, klockan, rättsstaten, den tekniska och vetenskapliga revolutionen, byråkratin, ideologier, principer om yttrandefrihet och demokrati, allt detta är nytt i mänsklighetens historia. Några hundra år, tusen, tvåtusen, är en vindpust i jämförelse med hur länge homo sapiens har trampat jorden utan allt detta.

Inte konstigt att minnet av något annat, mer naturligt, lever kvar i det kollektivt undermedvetna. För en del svagare, andra starkare, trots att de flesta har vetskapen om att dessa förändringar radikalt har förbättrat livsvillkoren. Människan lever både längre och friskare och samhällen där både byrå- och demokratin fungerar är livet långt mer jämställt, rättvist och gynnsamt än i fornstora dar, om än det också kommer med ett pris.

En kollektivistisk sammanslutning, oavsett om det handlar om en regelrätt klan eller försök till att återskapa något liknande i modern tappning, är på många sätt lättare att förklara i mänskliga termer än en modern liberal stat som den svenska. Sådana svarar mot djupt liggande behov. Man kan förstå motståndet.

Men där kollektivism utövas uppstår förtryck och intolerans. Det är det ”naturligas” baksida. Det spelar ingen roll om det handlar om ursprungliga klaner, utpräglade kollektivboenden, kommunism eller kriminella Mc-gäng som är extremt kollektivistiska och där individen måste underkasta sig gruppen. Individens fri- och rättigheter undergrävs om än andra vinster görs i form av mening, trygghet, tillhörighet.

Den demokratiska liberala statens fördelar och modernitetens vinster är tveklöst stora, för att inte säga enorma. Men oj vad jag på ett mänskligt plan kan förstå alla ”Ali” som inte från barnsben försetts med karta och kompass för att navigera i ett landskap som faktiskt i många avseenden är onaturliga, sett i den historiska backspegeln. De återkommande försöken från också västerlänningar att ställa sig utanför samhället så långt det bara går för att återskapa ”det gamla”, åtminstone något av det, visar väl människans inneboende splittring.

Det förklarar väl också varför det kommunistiska idealet gång på gång väcks till liv, trots att alla historiska försök har lett till fattigdom och totalitära, intoleranta samhällen där varje yppad tanke i trots mot kollektivet obönhörligt leder till, i bästa fall uteslutning (fängelse), annars död.

I ett land där det mesta är reglerat, där myndigheter kan räknas till 342 och där regeringen plötsligt meddelar 25 nyupptäckta och hittills okända, kan man nog hävda att risken är överhängande för uppkomsten av nya kollektivistiska rörelser och fortsatt främlingskap för alla ”Ali” som aldrig fick någon karta och kompass.

Läs även: Brinkemo: Skamkulturers tystnad och skuldkulturers bikt