I New York Times djupa nyhetsarkiv finns en artikel från 1978 med namnet “An Appeal for Thought”. Den är dels ett personporträtt, dels en intervju med den före detta amerikanske ambassadören George F Kennan, en av arkitekterna bakom USA:s konfrontativa strategi gentemot Sovjetunionen efter andra världskriget.

Läs även: Koraszewski: Moralen och kärnvapenkriget

Det framgår dock av artikeln att han hade ändrat sig sedan dess. Han bekänner sig snarare till kortsiktiga föreställningar om att det brådskade att trappa ned konfrontationen till Moskva, och ekade dagens republikaner i farhågor om att “USA dras in i en konfrontation”. Militaristisk kraftmätning låg runt hörnet, och USA måste lära känna motståndaren bättre, utbrast han oroligt. Han summerade sina ståndpunkter med frasen “hellre röd än död”, i referens till de röda sovjeterna.

Under Jimmy Carters första år slog USA in på en liknande linje, präglad av försiktig diplomati. Men framgångarna var begränsade och presidenten bytte fot efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Undfallenhet av den naiva typen hade lämnat dörren öppen för fiendens framfart.

Faktum är att samtliga politiker och organisationer som inte entydigt tar ställning för den västerländska militära alliansen hyser åsikter som liknar George F Kennans räddhågsna aktsamhet, en paralyserande illusion om överlägsenhet genom fruktlösa övningar i förment etiskt uppförande, oaktat motståndarens cynism.

Exemplen på detta är i Sverige oräkneliga. Putins besök i Stockholm 2011, åratal efter invasionen av Georgien, och varningarna för destabilisering vid svenskt Natointräde, som Magdalena Andersson (S) utfärdade efter starten på det fullskaliga Ukrainakriget, ligger nära till hands. Organisationer som Svenska freds, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är fortfarande emot Nato.

Det är inte ett sammanträffande att många som historiskt värderat positionering över att kalla en spade för en spade, har befunnit sig på den vänstra politiska planhalvan: socialismens omvärldssyn är i grunden pacifistisk.

Krig är hemskt. Samtidigt kan militär konfrontation i vissa fall vara nödvändigt och i längden gynnsam för kommande generationer: Ukraina sätter idag stopp för Putins imperialism och korrigerar sitt historiska misstag att inte ha gått med i Nato vid sekelskiftet. Med stödet från Väst kommer också framtida ukrainare omfattas av militäralliansens skydd. Kriget är i sig bedrövligt, men ukrainarnas hjältemod kan vända det till deras fördel när de besegrar ryssarna.

Läs även: Brinkemo: En fredsfloskulös fridsfurste i FN

Utrikespolitiska duvor brukar ofta marschera under slagord som “nedrustning” och “nedtrappning”. Denna retorik från fredsrörelsen har huvudsakligen berört kärnvapen och har haft stort genomslag i Sverige. Men efter Natointrädet måste dessa ideal anpassas efter verkligheten på marken; visst kan de sakerna vara bra, men bara i en viss kontext.

Nedrustning kan vara utmärkt, men bara om den sker ömsesidigt när spänningarna kyls ned. Nedtrappning kan inte innebära eskaleringsstopp för sakens skull, den får inte göra en själv svagare i relation till motståndaren.

Att avväpna sig själv gör en varken starkare, säkrare eller moraliskt överlägsen. Fråga bara Ukraina, som förmodligen bittert ångrar överlämningen av kärnvapen till Moskva efter Sovjetunionens fall i utbyte mot “säkerhetsgarantier”.

Ens egen välvilja kan även resultera i utnyttjande. Efter Kubakrisen 1962 ville USA försäkra sig om att något liknande aldrig skulle hända igen. Fem år senare undertecknades Tlatelolcofördraget, där inte bara Kuba utan hela Syd- och Centralamerika utropade sig till en kärnvapenfri zon. Allt enligt uppgift på det amerikanska grannlandet Mexikos initiativ.

Mot den bakgrunden framstår Sveriges och Nordens ambition att vara kärnvapenfria i dåligt dager. Det så kallade “Stockholmsinitiativet”, som sjösattes under regeringen Löfven 2019, syftar än idag till nedrustning och att förhindra spridning av kärnvapen. Avtalet är också en stor anomali i det pågående utrikespolitiska paradigmskiftet.

Om “Stockholmsinitiativet” är en S-märkt pacifistisk kvarleva från en annan era är DCA-avtalet med USA ett steg i rätt riktning. Att kroka arm med världens starkaste militärmakt är inget annat än positivt för Sverige. Men det var fel av regeringen att ge vika för det röda trycket utifrån och insistera på förbud mot kärnvapen på svensk mark i fredstid. Framgent borde landet följa i bland annat Belgiens, Tysklands, Italiens och Nederländernas fotspår och istället gå med i Natos nuclear sharing-program.

En sak hade George F Kennan dock rätt om: risken för dödliga kedjereaktioner i krigets dimma är särskilt allvarlig när det gäller kärnvapen. Givet kärnvapnens förstärkande effekt på det nationella försvaret är nedrustning emellertid inte en hållbar lösning. Nukleär nedtrappning, innan och under krigstider, skulle förslagsvis kunna gå ut på avskräckning, inkapacitering och noggrann planering.

Kärnvapeninnehav i sig och regelbundna övningar garanterar det första. Inkapacitering skulle innefatta upprustning av storskaliga defensiva teknologier, på marknivå och i rymden. Den försvarsindustriella basen skulle få i uppdrag att utveckla nya och existerande system likt amerikanska Midcourse, utformat för att motverka långdistansballistiska missiler.

I händelse av kärnvapenanfall är praktiskt och cybertekniskt sabotage centralt. Efter att den initiala anfallsvågen neutraliserats, fiendens försvarsförmåga begränsats och skadeläget hemma utvärderats, kan gensvaret övervägas. Det är inte tal om ömsesidig förstörelse – den paranoiaframkallande krigsdimman har skingrats sedan länge och krigets konsekvenser kan vägas på guldvåg.

En ansvarstagande kärnvapennation kan gå vägen Harry S Truman valde i exempelvis Hiroshima 1945 eller göra som George HW Bush under Kuwaitkriget 1990 och istället tillkalla en bred koalition länder för vedergällning med internationell legitimitet.

Krig är aldrig önskvärt och medför alltid oerhört mänskligt lidande. Det må låta bakvänt, men strategisk upptrappning och militär innovation är den enskilt viktigaste garanten mot storskaligt krig. Som Natomedlemmar har Sverige och de nordiska länderna en plikt att inse och bli en del i denna hörnsten i världsordningen.

Utvecklingen börjar med att släppa beröringsskräcken med kärnvapen, och fullbordas när ansvarstagande kärnvapennationer tar fram en modell för gensvar på nukleära anfall utan ömsesidig förstörelse – om kriget kommer. Allt annat vore att stoppa huvudet i sanden.

Läs även: Henriksson: Bör vi utveckla svenska kärnvapen?