För över sextio år sedan satt jag och en studiekamrat från universitetet och begrundade essensen av begreppet moral. Den första tanken som slog mig var redan då att det handlar om att det finns ett ”något” som människor är beredda att riskera sina liv för. Vi hade då ingen aning om att vi skulle kommat att bli ett par, och än mindre att vi skulle återkomma till den här frågan åtskilliga gånger under årtiondena.

Läs även: Ahmed: Extremisternas avsky för judar och humor

Ett av de senaste av mina återbesök till frågan om moralens kärna var i samband med Gallups undersökning från november 2023, där amerikanska respondenter hade tillfrågats om de frivilligt skulle ställa upp på att försvara sitt land med vapen i hand i händelse av en allvarlig konflikt. 72 procent av de tillfrågade amerikanerna svarade nej. I en annan undersökning från samma tid svarade 30 procent av de unga amerikanerna (18–29 år) att de var beredda att ge upp hellre för att slåss för sitt land, och i ytterligare en studie svarade 38 procent av de tillfrågade att de skulle försöka att fly till ett annat land.

Det påstås att Adolf Hitler ska ha tagit det slutgiltiga beslutet att invadera Storbritannien efter att ha fått information om att Oxfords studentkår hade gått ut med ett uttalande om att studenterna inte hade för avsikt att ta till vapen för kung och fosterland. Han ska ha dragit slutsatsen att britterna saknade viljan att slåss för sitt land och Storbritannien var en papperstiger som skulle bli ett lika lätt byte som Frankrike. Han tog som bekant väldigt fel, precis som han senare skulle missbedöma Sovjetunionen.

Frågan om moralen kom också upp i samtal hemma hos oss i samband med en artikel av Steve Salernos artikel i nättidskriften Quillette. Salerno är medieexpert och föreläsare vid institutionen för journalistik på University of Las Vegas och skriver om den närmast otänkbara mardrömmen: Kärnvapenkrig.

Den store Tjechov skrev att om du i första akten hänger en pistol på väggen, så måste denna pistol avfyras i tredje akten. Den första text som jag någonsin fick publicerad publicerats i en tidning var en dikt som inleddes med orden: ”Träd till våra kistor växer ingenstans.” Jag var en rädd sextonåring, helt övertygad om den annalkande kärnvapenförintelsen. De kommunistiska medierna hävdade att amerikanska imperialister hotade med kärnvapenanfall, och i den miljö där jag växte upp härskade en övertygelse om att Sovjetunionen blir först med att använda kärnvapen.

Med tiden började dock termen ”kärnvapenparaply” att användas istället eftersom kärnvapnen snarare verkade skydda mot ett nytt världskrig, och medan supermakterna slogs mot varandra i på otaliga arenor i otaliga lokala krig, så undvek de den direkta konfrontation som hotade att förgöra planeten. Detta kallades för ett ”kallt krig” trots att tiotals miljoner människor dog i. Så vi hade tur. Vi levde visserligen under ett otäckt system, men ändå långt bort ifrån det verkliga krigets fasor.

Ovan nämnde Steve Salerno inleder sin artikel med att påminna oss om att USA:s grundare trodde att det finns saker värre än döden. Det amerikanska självständighetskriget krävde runt 50 000 döda och skadade på den amerikanska sidan. Det var ”bara” lite under en procent av den dåvarande befolkningen, vilket idag skulle motsvara nästan tre miljoner människor. I detta krig dog amerikaner för sin frihet. I andra världskriget dog 28 000 amerikaner vid landstigningen och slaget om Normandie.

Läs även: Sjunnesson: EU-valet och Europas märkliga självmord

Kärnvapen förändrade världen och dess militära doktriner i grunden. Steve Salerno uttrycker det inte så, men han verkar anse att kärnvapenpistolen har hängt på väggen sedan första akten och att vi nu befinner oss i inledningen av den tredje akten, och detta gör att många nya frågor uppstår, frågor som vi har inte vågat ställa tidigare.

I oktober 1962 försökte Chrusjtjov i hemlighet placera ut sovjetiska kärnvapen på Kuba, och John F. Kennedy valde att ta risken att konfrontativt agera mot denna kärnvapenutpressning. Och Sovjets ledarskap stirrade ner i den egenskapade avgrunden och valde att backa.

Flera faktorer påverkar den amerikanska moralen idag. Två verkar särskilt viktiga. Tv, som av många betraktar som den främsta orsaken till det amerikanska nederlaget i Vietnam, liksom att landet numer sett tre generationer växa upp utan att ha behövt uppleva något omedelbart hot. Salerno fokuserar i sin artikel på den sistnämnda faktorn. Dessa generationer tycks redo att slåss sinsemellan, men är tvekar däremot över huruvida det skulle vara beredda att mot en extern inkräktare. Salerno genomförde ett test bland sina elever och frågade dem vad de skulle göra om den kinesiska armén ockuperade USA. Det vanligaste svaret var att de skulle börja lära sig kinesiska. Som han skriver:

Vi har nått en punkt i det amerikanska experimentet där vår blotta existens verkar vara det viktigaste. Skuggan från kärnvapen har förstärkt detta sätt att tänka. Det sägs att i Amerika idag är en kärnvapenkonflikt en idé som är omöjlig att tänka sig, och detta ställningstagande leder till att alla eftergifter är tillåtna och ingen eftergift är utesluten. Grunden för geopolitiska beslut bygger på rädslan för kärnvapenkrig.

Rysk utpressning med kärnvapen i kriget med Ukraina hindrar USA från att ge ett mer avgörande stöd med offensiva vapen. Man levererar visserligen långdistansmissiler men USA har föreskrivit att amerikanska vapen inte får användas för att attackera ryskt territorium. Utpressning med kärnvapen är idag den mest effektiva taktiken för skurkstater.

Har Steve Salerno rätt när han skriver att ”den tvångsmässiga rädslan idag för kärnvapenkrig paradoxalt nog ökar sannolikheten för ett sådant krig”? Och att ”kortsiktiga eftergifter som görs i fredens namn faktiskt ökar risken för förödande konflikter”? Eller att den ”rådande föreställningen är att gester av god vilja räcker för att upprätthålla freden”?

Uppkomsten av dessa attityder demonstreras perfekt av en sång av den skabröse satirikern Tom Lehrer från 1960-talet – Vem står näst på tur. I låten förvärvar allt fler länder ”bomben”, och sången slutar med en skämtsam förutspåelse om att även Alabama kommer att skaffa sig en atombomb. Sången skrev på den tid då Kina skaffade kärnvapen, men då det fortfarande var svårt att föreställa sig att Nordkorea, Pakistan eller Iran skulle beväpna sig med kärnvapen.

Idag närmar vi oss med stormsteg ögonblicket då vi får ett kärnvapenbeväpnat Iran, och kärnvapeninnehav resulterar i att skurkstater mer eller mindre ostraffat kommer att kunna göra som de önskar, genom att vi andra hålls som gisslan av skräcken för kärnvapenkrig. Idag utnyttjar länder som Ryssland och Kina, och snart även Iran, kärnvapenparaplyet bättre än demokratiska länder.

Antagandet att atombomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki var den första och sista gången kärnvapen kommer att användas någonsin är absurt. Det finns så många av dessa vapen idag att de förr eller senare kommer att användas, och troligen av den mest hänsynslösa sidan.

Läs även: Edwardsson: USA som Sveriges och Europas säkerhetspolitiska napp

Militära teoretiker hävdar att en kärnvapenkonfrontation inte nödvändigtvis behöver leda till total förstörelse, och att det inte heller behöver inte heller innebära att man slår mot befolkningscentra. Rädslan för ett beslutsamt använt våld kan visa sig vara farligare än viljan att agera.

I tredje akten måste pistolen avfyras, och då är det bättre att den är i våra händer än i händerna på dem som vill döda oss. Det är nog bäst att vi är förberedda på det både tekniskt och mentalt.

Steve Salerno skriver att vi har lämnat över initiativet till fienden. I näst sista stycket av sin artikel åberopar han ett avskedsbrev som en israelisk soldat hade skrivit innan han begav sig ivä för att strida i Gaza. Soldaten skriver att om han blir tillfångatagen så förbjuder han att man utväxlar honom mot dömda palestinska fångar eftersom det uppmuntrar terrorister att ta gisslan.

Brevets författare dödades den 2 december. Han satte sitt lands intressen före sina egna. Och inte bara han. Den israeliska historikern Gadi Taub beskriver skriver om ett parallellt fenomen fast i betydligt större omfattning. I många år har vetenskapsmän och skenhelighetens helgon fällt krokodiltårar över den förment låga kvaliteten på generation Z. Det som blott ansågs stirra på sin egen navelsträng, egoistiska, nedsänkta i infantil pseudomoral och fixerade vid den amerikanska offerkulten.

Men chocken orsakad av folkmordshotet och deltagandet i kriget har visat ett helt nytt ansikte hos denna generation som du drar i strid under utropet lo noflim midor tachach! (fritt översatt: Inte sämre än 48-generationen! Den generation som slogs i självständighetskriget). De vill vara som grundarnas generation och i sin dagliga kamp visar de att det finns saker som är viktigare än livet.

Jag tror inte att den här situationen gäller på någon enda annan plats i världen. Det ständiga existentiella hotet, den obligatoriska militärtjänsten och hela den judiska nationens historia skapar en nästan odödlig moral.

Västvärlden verkar stå vid ett vägskäl. Många skriver om dekadens, och många av demokratins fiender tror allt mer på dessa utsagor, och de testar allt oftare hur långt de kan gå. ”Ingen vill ha kärnvapenkrig”, skriver Steve Salerno i slutet av sin artikel.

Skräcken för kärnvapenförintelsen har funnits med oss sedan andra världskrigets slut. Men fortsatta eftergifter uppmuntrar alltmer aggressiva fiender, och förmågan att svara på hot beror på vår moral.

Läs även: Koraszewski: Krig i Ukraina och Mellanöstern och den fria världens öde