Efter en närmare två år lång Natoprocess ser förutsättningarna för slutgiltigt inträde unikt goda ut. Turkiets kovändning i frågan kom för många som en blixt från klar himmel, i en situation då inga nya sakpolitiska “motprestationer” hade presenterats från svensk sida. Ulf Kristerssons inställsamma statsbesök hade sedan länge ägt rum, och skärpningen av terrorlagstiftningen var svensk lag sedan i maj. Sannolikt blev det samlade internationella trycket för mycket för den turkiske presidenten Erdoğan, som kontinuerligt spelar dubbelspel mellan dels EU och USA, dels Ryssland – en strategi som ännu ser ut att löna sig; president Biden var snabb med att färdigställa den omtalade F16-stridsplansaffären efter beskedet tillkännagavs för några veckor sedan.

Läs även: Ungern röstar om Nato på måndag

Svenska utrikesdepartementet har hållit låg profil om Natoansökan i flertalet månader, i princip ända sedan statsministern skrev om landets åtaganden i brittiska Financial Times inför sommaren 2023. Man har tagit ett steg tillbaka för att låta allierade sätta press på motstridiga länder, vilket ligger i linje med taktiken jag förordade i en krönika (22/1) från ifjol, då marken skakade som mest under fötterna på utrikesminister Tobias Billström (M):

Den geopolitiska matematiken är inte extremt svårförståelig. Ulf Kristerssons regering använder sig av samma strategi som den tidigare gjorde – att upprätthålla så goda relationer till Turkiet som möjligt, för att på så vis desarmera Erdoğans skeptiska retorik i förhandlingsrummen, där tunga aktörer som USA lobbar hårt för Sveriges inträde. [...] För ju snällare retorik från svenskt håll, desto bättre blir amerikanernas, fransosernas och britternas förhandlingsposition till förmån för vårt Natointräde.

Efter en period av falskt kelande med Erdoğan bytte alltså regeringen och UD till ett slags tyst behandling, en tid där höjden av utrikespolitiskt kommenterande innebar ett blygt leende när processen gick framåt – ett arbetssätt närmast nyttjat under neutralitetstidens svåraste ögonblick. Men med Turkiets ratificering säkrad bör denna tid vara bakom oss.

Beslutet att gå med i Nato är lika historiskt som det är banbrytande för Sverige. När samtliga medlemsländer godkänt ansökan cementeras det svenska geopolitiska sidbytet, vilket också blir bokslutet för den otidsenliga neutraliteten. Väst, en samling självständiga, demokratiska stater med rötter i Europa, är den enda civilisationen som entydigt försvarar en upplyst samhällsmodell och nationellt självbestämmande. Det råder inget tvivel om att Sverige tillhör Väst, så det ligger i rikets ultimata intresse att sluta upp i militär solidaritet för att beskydda de norra transatlantiska länderna, kärnan i den västerländska civilisationen.

Den argumentationslinjen är inte ny. Borgerliga partier har i decennier förespråkat inträde i Nato. Idag betyder dock ett svenskt Natointräde något mer: en revitaliserad självrespekt. I och med policyskiftet bort från migrationsliberalism, enorma, ovillkorade biståndssummor och exklusivt deltagande i FN:s fredsbevarande insatser, dödförklaras den socialdemokratiska föreställningen om en “humanitär stormakt”. Viljan att uppnå relativ stormaktsstatus är riktig, men ingen som aspirerar på auktoritet kan vara snäll mot alla. Man måste skydda och fullfölja nationella intressen.

Vad innebär detta för den gissningsvis korta bit av Natoprocessen som återstår? Den utrikespolitiska tystnadsperioden gentemot Turkiet demonstrerar att även stora länder så småningom ger med sig efter påtryckningar utifrån. EU:s svarta får Ungern har redan gjort bort sig: Viktor Orbán lyckades inte koordinera det ryssvänliga Natodödläget med Erdoğan, och blev sist på bollen med ratificering. Om turerna kring förhandlingarna om EU:s bistånd till Ukraina visade någonting, så är det att han svårligen känner sig som en del av den europeiska gemenskapen. Europeiska kommissionens Ursula von der Leyen och USA:s Joe Biden kommer att mala ned det ungerska motstånd som återstår.

Således finns det ingen godtagbar anledning att anordna ett statsbesök i Ungern. Statsminister Ulf Kristersson tycks redan ha en beklaglig tendens till underkastelse vid möten med utländska stats- och regeringschefer, något som blev tydligt när Frankrikes Emmanuel Macron kom på besök i januari. Ett nytt statsbesök likt dito till Ankara 2023 skulle vara ett överflödigt faux pas.

Läs även: PODD: Media och politiker fultolkar Donald Trump om Nato

Natointrädet är ett oumbärligt steg mot ett paradigmskifte inom svensk utrikespolitik. En utrikespolitik med självrespekt begränsar överdriven eller kontraproduktiv diplomatisk verksamhet och ersätter den med reellt, effektivt inflytande till försvar av nationella intressen. Regeringens indragning av UNRWA-stödet, omstöpningen av Sida och biståndsvillkorande rättar in diplomatin efter dessa, och lämnar dogmen om “universell humanism” bakom sig.

Det pågående utrikespolitiska paradigmskiftet förvisar neutralitetspolitiken till historieböckerna, och med det uppstår ett behov av att dela in världen i vänner, ovänner, neutrala och ambivalenta. Washingtons Natofördrag och relaterade bilaterala amerikanska försvarspakter tjänar som vägledning i den strävan. Regeringens historiska öppnande för svenskt deltagande i allierade styrkeuppvisningar mot Huthirebellerna i Jemen tackar adjö till otidsenlig pacifism, och skyddar dels internationella handelskedjor, dels den för Väst omistliga Suezkanalen. Gemensamma insatser mot terrorister i Mellanöstern skulle integrera Sverige djupare in i den västerländska gemenskapen.

Men Sverige ska inte nöja sig med att få vara med i EU, Nato, och att bistå USA-ledda militära kampanjer. För att fullborda korrigeringen av utrikespolitiken måste framtida svenska regeringar inte bara agera som en del av Europa och Väst, utan även identifiera och hävda egna intressen internationellt. En sådan doktrin aktualiserar verkandet för en uteslutningsmekanism inom Nato, en expansion av handlingsalternativen rörande Natos kärnvapenhantering och en svensk ambition att avancera till europeisk maktspelare i klass med Frankrike eller Tyskland. Svenskar som grundlöst fängslade av främmande makt skulle kunna fritas med andra medel än diplomatiska sådana; om utvecklingen hade börjat tidigare skulle den av Iran kidnappade svensken Johan Floderus ha god chans att se sina nära och kära igen.

En sista illustration: Om det utrikespolitiska paradigmskiftet redan hade varit fullbordat, skulle Sveriges statsminister ha åkt till Finland och uttalat sitt stöd för Alexander Stubb – innan presidentvalet. Givet att Stubb tillhör Kristerssons systerparti, att han är halvsvensk och att Finland ligger i Sveriges proverbiala bakgård, skulle det ligga i regeringens intresse att se honom vinna. De som ojar sig över demokratiska principer gör gott i att bekanta sig med den politiska kulturen på resten av kontinenten: Ordföranden för EU-kommissionen deklarerade helhjärtat stöd för oppositionsledaren mitt under brinnande valrörelse i Polen. Nu är han landets premiärminister.

En monumental korrigering av sättet som Sverige interagerar politiskt med omvärlden står för dörren. Den innebär ett skrotande av “den humanitära stormakten” samt geopolitisk schizofreni, exemplifierat av statsbesöket i Iran 2017 under Löfven eller vietnamesiskt kommuniststöd under Palme.

Istället kommer framtida regeringars världsbild delas in i tre kategorier: svenska medborgare, västerlänningar/allierade, och icke-allierade. Jag förutser också att få medel kommer skys för att skydda deras intressen. Visserligen är vi inte där ännu, och utvecklingen kommer sannolikt inte vara snötät eller utan felsteg, men där är ditåt utrikespolitiken rör sig – och dominobrickan som sätter allt i rullning är Sveriges historiska inträde i Nato.

Läs även: Hjort: Natomedlemskapet är nästan löst