Franska oppositionsledaren Marine Le Pens kommentarer angående det tyska nationalistpartiet Alternative für Deutschland belyser en ödesmättad spricka i Europas höger. Det står mellan lyhörda krafter som växer till sig i rollen som statsbärande parti och förstår vikten av kontinentalt samarbete, respektive bakåtblickande historierevisionister med inget annat än oseriösa förslag och imperialistiska önskedrömmar i bagaget.

Europeisk nationalism har varit som starkast när de enskilda nationerna kämpade för en gemensam sak. Nationernas vår, som inleddes under 1800-talets andra hälft, såg förtryckta folk kroka arm i strid mot despotiska härskare och dysfunktionella regimer. Det var ett stort steg för självbestämmande och demokrati, en folkrörelse som lade grunden för den moderna nationalstaten, som idag är en av världsordningens grundpelare.

Läs även: Sjölander: Zelenskyj vs. Putin – två sorters nationalism

En annan av historiens många lärdomar under den epoken har att göra med Tysklands cykliska törst efter imperiebyggande; Otto von Bismarck, tysk rikskansler under åren 1871–1890, ägnade sig åt riskabla annekteringar och slöt opportunistiska militärpakter i syfte att krossa misshagliga grannländer. Pakter som resulterade i antipatier som sedermera lade grunden för första världskriget. Händelseförloppet i upptakten till andra världskriget behöver få européer påminnas om. Men uppenbarligen tillräckligt många för att få ihop en partiledning.

Synen på europeisk historia inom tyska AfD skiljer sig väsentligt från resten av Europas. Istället för att förstå nazisternas framväxt med den vedertagna förklaringsmodellen, med antisemitiska syndabockar, demagogi, militarism och pseudovetenskaplig raslära, har detta partis företrädare en tendens till överdriven relativisering och obefogat offerskap. Världen var orättvis, och Versaillesfördraget “förslavade ett land i kedjor”, heter det.

Naturligtvis är historiesyn av begränsad betydelse i jämförelse med ett partis aktiviteter i dagsläget. Problemet är att AfD:s radikala tolkningar utgör grunden för verksamheten än idag, vilket exempelvis gestaltas i partiets villighet att diskutera politikutveckling med kända nynazister vid en konferens i Potsdam. De slår sig för bröstet med imperialistiska tendenser, som genom att skriva under på Vladimir Putins narrativ om Ukraina och att vilja dra sig ur EU för att bygga egna intressesfärer i Centraleuropa.

I sakpolitiska termer framstår inte AfD:s träffar med nynazister som särdeles produktiva eller originella. Diskuterade förslag inkluderar statliga register över samtliga medborgare, klassificering av dessas integration utifrån juridiskt odefinierbara kulturella faktorer, och efterföljande massdeportering till ett ospecificerat land i Afrika. Förslag som är lika ogenomförbara som de är historie- och huvudlösa.

Det rimliga sättet att få individer som inte önskar assimileras att resa hem är kulturella restriktioner i lag, som till exempel förbud mot oskuldskontroller och förtryckande religiösa symboler på offentlig plats, kombinerat med finansiella restriktioner som bidragstak och storskaliga återvandringsprogram. Mest effektivt är att sätta tillräcklig press på oassimilerade att utvisa sig själva, inte att sitta i rökiga rum och drömma om att Egypten ska ta emot flera miljoner dumpade människor utan vidare.

Läs även: Göranson: En kanon för en inkluderande nationalism

Av naturliga skäl gick Marine Le Pen, ledargestalt för franska högern Rassemblement National, som sitter i samma partigrupp som AfD i Europaparlamentet, ut och fördömde partiets senaste ställningstaganden. Hon öppnade även upp för parlamentariska konsekvenser.

– Vi kommer vara tvungna att diskutera fundamentala skiljaktigheter och se om de medför konsekvenser för vår samarbetsförmåga inom ramen för vår gemensamma partigrupp, sade hon allvarsamt på en pressträff i Paris.

De massiva demonstrationerna i spåren av Potsdamkonferensen som äger rum i Tyskland, i kombination med europeiska högerledares avståndstagande, kan få konsekvenser i det kommande Europavalet. Interna stridigheter inom partigruppen Identity and Democracy, till höger om ECR och EPP, kan skada den högervåg som många opinionsmätningar just nu förutspår. Ansvaret skulle varken bäras av den tyska befolkningen eller Marine Le Pen, utan av historielösa AfD-företrädare med politisk hybris samt en tysk politikerklass som alltför länge förlitat sig på en antidemokratisk cordon sanitaire.

Bilden av nationalistiska partier som populistiska och farliga utmanas i växande utsträckning, såväl i Sverige som i resten av Europa. Internationell media skriver i positiva ordalag om högerns inflytande i Skandinavien och Giorgia Melonis Italien. Samtidigt möter alternativa avknoppningar av nationell konservatism ökad motvind. Partier som försvårar för europeiskt samarbete, som polska PiS, tyska AfD, och ungerska Fidesz, som till slut blev den sista regeringen att ratificera Sveriges Natoansökan, kletar allt oftare in sig i skandaler. Det står i skarp kontrast till statsbärande, produktiv nationalism i Sverige, Frankrike och Italien.

Sprickan inom den europeiska högern delar inte upp politiska konstellationer efter ideologi. Det visar Tidösamarbetets stora takhöjd med all önskvärd tydlighet. Avgörande är folklig förankring och samarbetsvilja. Förmågan att pragmatiskt slå sig samman på hemmaplan såväl som i Bryssel, och att inte provocera fram hundratusentals motdemonstranter efter katastrofala partiskandaler. Det är den typen av nationalism som kommer att få mest gjort, och vinna mest stöd.

Läs även: Dan Korn: Nationalism är kärlek