Så ledde då diskussionen om en svensk kanon till slut till konkret politik i och med regeringens beslut om ett uppdrag till historieprofessorn Lars Trägårdh. Under hans ledning kommer en expertkommitté både bestämma vilka kulturområden som ska omfattas och utse de verk som ska ingå. Allmänheten kommer få lämna förslag, så allt talar för att diskussionen både fortsätter och blir alltmer vildvuxen.

Läs även: Brinkemo: Självmedvetenhetens uppvaknande är nyckeln till mognad

För den som gick i folkskolan på 1940-talet är begreppet kanon välkänt. Så hette nämligen den bok som stod uppställd på tramporgeln bredvid frökens kateder. Men det var inte en kanon med litterära verk, utan en samling noter och text till utvalda psalmer. Tack vare Kanon kunde alla svenska skolbarn sjunga med i ”tryggare kan ingen vara…”, ”den blomstertid nu kommer…” och ”hosianna Davids son…”.

Kanon erbjöd en gemensam grund, men var inte begränsande. Vår fröken lärde oss också ”morgon mellan fjällen…” eftersom hon tyckte om att fjällvandra. Det var också en vacker psalm, men den kunde inte barn som hade andra fröknar.

I högre klasser handlade det inte om psalmer utan om litterära verk. Modersmålsundervisningen (ja, modersmål betydde självfallet svenska) handlade om språkets grammatik och syntax, vi nosade också en smula på de övriga nordiska språken, men framför allt lärde vi oss den svenska litteraturen. Vad jag vet styrdes inte lärarna av någon litterär kanon. Genom läroböckerna i svenskundervisningen och förmodligen också lärarnas gemensamma referensram fungerade det ändå som en kanon i praktiken.

På så sätt fick också vi elever en gemensam referensram när det gällde litteraturen. Om jag säger ”släpp ingen djävul över bron” vet de flesta av mina jämnåriga, och många av mina yngre vänner, att jag syftar på Runebergs Fänrik Ståls sägner. Sak samma med ”emot ett mål fördolt för dig” (Rydberg, Kantat), ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort” (Tegnér, Det eviga), ”oändligt är vårt stora äventyr” (Boye, I rörelse) eller ”solen glimmar blank och trind” (Bellman, Fredmans epistel n:o 48).

Diskussionen om en svensk kanon handlade från början bara om en litterär kanon. Den idén förkastades raskt av 35 upprörda författare som i ett upprop förklarade att en statlig litterär kanon skulle vara förödande för det fria ordet. Uppenbarligen utgick uppropet från att en kanon skulle betyda en betygssättning av dagens litterära utbud och att den som inte kom med på listan skulle kunna drabbas av vikande försäljningssiffror. Förhoppningsvis kommer Trägårdhs kommitté visa att det är en pyramidal missuppfattning från de 35 författarnas sida.

Vad det i stället bör handla om är den litteratur och andra kulturyttringar som prövats av tidens tand och visat sig vara mer än en dagslända. Många verk har i det förgångna vunnit stor omedelbar uppskattning men i längden inte hållit måttet. Annat har förbisetts eller ringaktats, men i ett längre perspektiv visat sig ha en bestående kvalitet. En kanon får inte vara en dagsaktuell tio-i-topp-lista.

Regeringens initiativ att ta fram en kulturkanon har naturligtvis kritiserats och fördömts av inte bara oppositionen utan också förmenta experter. Bland annat menar man att en kanon skulle vara exkluderande. Själv tror jag tvärtom. Vi har levt i en tid då existensen av en svensk kultur har förnekats och intresset för en svensk identitet har skambelagts. Ordet nationalism har blivit snudd på ett n-ord, ett ord som inte får uttalas.

Läs även: DEBATT: Litterär kanon – identitetspolitikens fiende nummer ett

Men ett land behöver någon form av sammanhållande kitt som knyter oss till det territorium vars lagar vi följer, som vi betalar skatt till och som vi – i värsta fall – är beredda att försvara mot angrepp utifrån.

En inkluderande nationalism välkomnar alla som vill ingå i den svenska gemenskapen, och jag tror att en kulturkanon kan vara ett viktigt verktyg för att förklara för både gamla och nya svenskar vad det är som förenar oss.

På årets sista dag är det fritt fram att önska. Här är mina nyårsönskningar om några verk som jag gärna vill se i en svensk kulturkanon:

Litteratur: CM Bellmans epistlar
Musik: Polskor och annan folkmusik
Teknik: Ingenjörerna – J Ericsson, A Nobel, LM Ericsson, J Wenström, G Dahlén, G de Laval, JP Johansson, CE Johansson med flera
Entreprenörskap: JA Gripenstedts liberalisering av närings- och handelspolitiken
Politik: Axel Oxenstiernas grundande av den svenska statsapparaten

Läs även: Korn: Kulturkanons motståndare övertygar om att den är viktig