
Man kan kritisera Kalla faktas reportage för överdriven dramatisering hur mycket man vill. Faktum kvarstår att partier bör vara transparenta i sin opinionsbildning, som bör ha en tydlig avsändare. Inte minst partier som får skattefinansierat partistöd. Och Jimmie Åkesson måste förstå att journalistrugby inte vinner nya väljare, skriver August von Seth.
Några dagar efter att TV4: Kalla fakta släppte sitt reportage “Undercover i trollfabriken” publicerades en film på Sverigedemokraternas Youtubekanal. I ett fem minuter långt försvarstal skyr SD-ledaren Jimmie Åkesson närmast inga medel för att diskreditera dokumentärseriens slutsatser. Det råder ingen brist på invektiv, antydningar eller anklagelser i vare sig reportage eller försvarstal, men till syvende och sist är det en part som drar det kortaste strået – och det är inte “kampanjjournalisterna”.
Läs även: Hjort: SD:s troll är inget mot Socialdemokraternas
Anledningarna till att TV4:s överambitiösa dokumentärserie fått så stor spridning är i ganska hög grad egentligen dess brister. Klick och tittarintresse höstas bäst in när innehållet är engagerande och svepande. Men när journalistiken överdramatiserar på det sätt man gjort i “Undercover i trollfabriken” riskerar förtroendet bör både politik och media att ta skada.
I serien figurerar planritningar, hemliga kameror och mystiska personer i luva, allt av begränsad journalistisk betydelse. Det opassande och laddade begreppet “trollfabrik” strösslas in överallt. Utöver Kalla fakta-redaktionens dubiösa arbetssätt verkar det dessutom som om de sig tagit vatten över huvudet, och hängt ut personer som inte haft med ämnet att göra: Komikern Viktor Klemming förtjänade inte att möta professionella konsekvenser för sin partilösa humor.
Programmet möttes alltså av ett kraftigt gensvar den 14 maj. I sitt tal, som föreföll ovanligt intensivt, menade Jimmie Åkesson (SD) att media bedriver en påverkansoperation med udden riktad mot partiet. Det gjordes gällande att TV4, möjligtvis redaktionen bakom Kalla fakta i synnerhet, har förstört Sverige. Hur då? Genom att slå ihop sig med eliten, förstås. Vilken annan förklaring som helst hade varit förvånande.
Om partiledarens tonläge i talet kunde beskrivas som konfrontativt, var detta bara förnamnet när det kom till intervjun med TV4-reportern Jens B Nordström samma dag. Intervjuobjektet ger sig hör tolkningsföreträde över vad kanalen “avslöjat”, samt rätten att bedöma intervjuarens sinne för humor. De båda avbryter varandra och utbyter invektiv – är Sverigedemokraterna en måhända “ståuppkomikklubb” och Nordström en “besatt” desinformatör?
Oaktat svaren är nivån slående låg, i höjd med regelrätt pajkastning. Det tål att påminnas om att varje politiker som ger sig in i ordstrid med en journalist redan har förlorat.
Samtidigt står vad som antagligen är en partiarbetare och parallellfilmar intervjun med egen kamera. Senare landar filmen i partiets (officiella) kanaler på sociala medier, paketerad som “svar på tal”.
Läs även: Komiker visades i TV4:s SD-program – blev av med sponsor
En nyckelfråga som lämnades obesvarad, tillika orsaken till att intervjun bröts i förtid, är hur man ska se på ett obekvämt faktum: Sverigedemokraterna erhöll förra året 29 656 972 kronor i partistöd. En andel av detta stöd tilldelades partiets kommunikationsavdelning, som enligt uppgift i sin tur rekryterar partimedlemmar till särskilda positioner.
Positioner vars uppgiftsbeskrivning tycks inbegripa att driva anonyma konton på Tiktok, Facebook, Instagram och Youtube, till för att “opinionsbilda” för partiets räkning. Dessa är anonyma eftersom innehållet inte skulle vara värdigt ett riksdagspartis officiella dito – bland det mest gräsliga återfinns exempelvis skämt på bekostnad av offret i Skärholmen, om uppgifterna om att detta konto skulle vara SD-administrerat stämmer.
De flesta håller förmodligen med om att denna kommunikationsstrategi inte håller måttet. Allt som finansieras med skattepengar bör omfattas av offentlig insyn, vilken omöjliggörs när partier för kampanjer och påverkar anonymt. Därtill är det oseriöst att försöka undgå ansvar för innehåll som man själv orkestrerat varenda detalj av. Seriositet och transparens – det som TV4 utpekades för att sakna – framstår som en bristvara i delar av den partistyrda kommunikationsavdelningen.
Vad detta kan få för effekt på väljaropinionen är ännu skrivet i stjärnorna, även om en första opinionsmätning efter reportaget inte visade på något tapp. En kvalificerad gissning är hur som helst att Kalla faktas reportage inte rubbar Sverigedemokraternas existerande väljare, men att det avskräcker nya sådana. Genomsnittliga personer som står och väger mellan partierna imponeras sannolikt inte av politiker som går i hård, otrevlig polemik med journalister, grumliga verksamheter och benhård revanschism. Antalet uteblivna kryss i sverigevänliga rutor i valtider kan bli svindlande.
Idag är SD det näst mest ogillade riksdagspartiet i landet. 2021 ansåg en femtedel av befolkningen att sverigedemokrater är den enskilt mest misshagliga samhällsgruppen. Lösningen på det stavas definitivt inte journalistrugby.
Den politiska sverigedemokratin, nationalismen och socialkonservatismen är i trängande behov av normalisering. Ingen ska behöva “komma ut” som sverigedemokrat, det ska vara en politisk profil bland andra. Tron att det enda sättet att växa innebär hemliga informationsspridare och envis kompromisslöshet inför offentlig press är en relik från mer än tio år sedan.
Idag är dock Sverigedemokraterna näst största parti, med stor potential – och stort behov av – att öka sin attraktionskraft. Aspirationerna på statsministerposten kommer inte långsiktigt gå i uppfyllelse om inte fler kvinnliga väljare strömmar till partiet, till exempel.
Fungerar då inte hårt skruvade memes på unga väljare? Uppenbarligen gör de det, jo. Men de kan lika gärna läggas ut på det sverigedemokratiska partikontot. När dessa ungdomar växer upp och socialiseras in i vuxenvärlden löper SD en risk att åter bli föremål för stigmatisering och efterföljande väljartapp – om man inte tar konkreta steg för att åtgärda problemen.
Det innebär inte främst ett skifte i retorik, utan bättre metoder: de tekniskt kunniga anställda kan befrias från uppdrag som innefattar “kattflickor” och dinosaurier (klicka länkarna för bakgrund) och istället tillåtas bidra till kreativt, professionellt material, som kanske är aningen mer statsmannamässigt. Och vars avsändare är tydlig.
Ska Sverigedemokraterna bli en maktfaktor eller en parentes i svensk politik? Partiet står inför ett vägval mellan en brett accepterad opinionsmässig uppgång, alternativt kräftgång, följt av väljartapp som ett resultat av hemlighetsmakeri, överdriven outsider-mentalitet och revanschistiska vendettor.
Läs även: Skogkär: Det är inte anonyma konton som lockar väljare att rösta SD
Stöd oss genom att bli prenumerant.