Den 11 augusti fattade Justitiekanslern (JK) ett beslut om att ersätta Damir Al-Ali för felaktigt frihetsberövande, trots att han befunnits skyldig till grov våldtäkt. Under den vecka som passerat har avgörandet fått utstå en storm av kritik på sociala medier, och vindarna visar hitintills inga tecken på att mojna. Fallet med Al-Ali har på en och samma gång satt lagens djupgående brister i smärtsam blixtbelysning, men därtill också åskådliggjort en alltmer påträngande tendens bland jurister att snäsa åt folkligt missnöje.

Innan vi går in på allt detta, är dock en kort rekapitulering av fallet på sin plats. Al-Ali fälldes år 2018 av Hovrätten över Skåne och Blekinge för bland annat grov våldtäkt, och hovrätten mätte då ut Al-Alis straff under premissen att han var myndig. Sedermera framkom ny bevisning rörande Al-Alis ålder, varvid han beviljades resning (förnyad prövning av sitt fall). I den nya domen mätte hovrätten ut straffet utifrån Al-Alis verkliga och lägre ålder, vilket medförde att längden på Al-Alis fängelsestraff blev väsentligt kortare än i den första domen. Denna nya bedömning innebar att Al-Ali suttit frihetsberövad 14 månader “för länge”, vilket i sin tur föranledde JK:s beslut om skadestånd.

Läs även: Jan Emanuel Johansson: Om inte samhället skipar rättvisa finns risk att andra gör det

Ur rent juridisk synvinkel är JK:s beslut inom lagens ramar, även om det möjligen går att ifrågasätta storleken på ersättningen (som är långt högre än det genomsnittliga skadeståndet ett våldtäktsoffer erhåller) eller att ingen jämkning skedde. Moraliskt liknar däremot fallet med Damir Al-Ali närmast en rutten lök, som bara stinker värre ju fler lager man skalar bort, och det är svårt att inte känna djup indignation inför den nuvarande ordningens absurditet.

Icke desto mindre har ett förvånansvärt stort antal jurister i dagarna ridit ut till försvar för status quo, ofta med resonemang som kontrasterar bjärt mot det allmänna rättsmedvetandet. I en replik i Dagens Juridik uttrycker exempelvis bit. jur. Joakim Lundqvist stöd för skadeståndet till Al-Ali, med en överlägsen semi-juridisk ton som är typisk när jurister vill avfärda vanliga människors krav på reformer:

“Hans [Al-Alis, min anmärkning] rätt till ersättning följer av lag och rätten till ersättning för felaktiga frihetsberövanden bör för svenskt vidkommande, samt för andra stater som gör anspråk på att vara demokratiska rättsstater med respekt för mänskliga rättigheter, vara okontroversiellt [sic].”

Till skillnad från vad Lundqvist och vissa andra inom den juridiska expertisen låter påskina, är det emellertid knappast “okontroversiellt” att staten ska betala hundratusentals kronor till dömda våldtäktsmän. Tvärtom finns det utomordentligt goda argument för att den som erhållit resning och enbart fått sänkt påföljd (utan att ha blivit helt eller delvis frikänd) inte alls borde ha rätt till ersättning.

Läs även: Nu rasar politiker – har tidigare röstat ner lagförslag som hade stoppat Damir Al-Alis skadestånd

När en person bryter mot ett straffbud, så måste vederbörande alltid räkna med att behöva plikta med maxstraff. Varje avsteg nedåt från maximistraffet innebär därmed en slags eftergift från statens sida; straffet hade kunnat bli ännu strängare, men staten avstår från att kräva ut hela sitt anspråk mot den enskilde. Den som efter resning erhåller en lindring av straffet har därmed aldrig suttit frihetsberövad “för länge”, eftersom han aldrig åtnjöt någon rätt att avtjäna kortare tid än maxstraffet från första början.

Utöver detta principiella resonemang, är det även skadligt för samhället att den som begått ett grovt brott erhåller ersättning från staten. En sådan ordning kan av lättbegripliga skäl tolkas som att staten belönar illdåd, vilket naturligtvis riskerar att underminera förtroendet för rättsstaten och rättsordningen, med negativa konsekvenser för samhällets sammanhållning som följd.

Resonemangen ovan tycker i vart fall jag motiverar en lagändring, och att omvandla dem i juridik vore enkelt. Det hade egentligen räckt med att ändra i 4 § lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder och stipulera att skadestånd efter resning eller överklagande enbart kommer ifråga om den frihetsberövade frikänts från något åtal, eller om gärningen hänförts till en mindre grov rubricering. På så vis hade oskyldigt dömda inte gått miste om ersättning för sitt lidande, samtidigt som vi inte längre hade betalat stora summor till ogärningsmän likt Al-Ali.

Läs även: Justitiekanslern kommenterar skadeståndet till Damir Al-Ali

Avslutningsvis vill jag framhålla att den breda ilskan efter JK:s beslut, även om bakgrunden är synnerligen tragisk, faktiskt är hoppingivande. Det är i grund och botten konstruktivt att allmänheten blir upprörd när lagen producerat ett uppenbart absurt eller stötande resultat, och det är synd att åtskilliga lagkunniga numera bemöter dessa sunda missnöjesyttringar med illa dolt förakt. Att somliga jurister dessutom påfallande ofta smyger in sina högst privata politiska åsikter när de tar på sig uppgiften att “förklara” lagen för lekmän, gör definitivt inte saken bättre.

Ett sådant missbruk av juristtiteln riskerar i längden att underminera förtroendet för hela kåren. Istället för att avfärda vanligt folk som obildade plebejer, borde jurister använda sitt kunnande för att odla allmänhetens juridiska intresse, och ge förslag på hur folkliga önskemål kan förverkligas på ett juridiskt sunt sätt. Jurister får och bör såklart också ha sina helt egna åsikter om lagen, universum och allting – men vi måste framledes bli betydligt bättre på att skilja mellan våra juridiska analyser, och våra politiska uppfattningar.

Johannes Norrman
Juriststudent vid Lunds universitet, nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge samt svensk mästare i juridik 2021