Nuförtiden är det väl bara rappare som imponeras av folk med mycket pengar.

De nyrika, och sådana finns det många av i den digitala erans krogkvarter, har inga intressanta politiska eller kulturella uppfattningar, och även om deras rikedom gör livet komfortabelt skänker den inte någon status. Från de blanka sidorna i Svenska Dagbladets lördagsmagasin Perfect guide stirrar enbart tomhet.

Status är ingenting värd i ensamhet; det är när individer i grupp kan se upp till eller ner på andra som positionen blir viktig och möjlig att legitimera.

Hög status kan uppnås genom maktposition eller kompetens, men som den brittiske författaren Will Storr noterar i sin nya bok The status game (William Collins, 2021) har det i vår tid blivit allt viktigare att framstå som rättskaffens i bemärkelsen att hysa goda åsikter.

Läs även: Ahmed: Jag tänker skämta om islam om jag vill

Man skulle kunna säga att det flitiga producerandet av värdegrunder, i såväl privat som offentlig sektor, är ett uttryck för chefernas ambition att höja de anställdas omvärldsanalytiska status till en anständig nivå. Även om värdegrunden för det mesta innehåller självklarheter, som att det är bättre att vara snäll än elak, förmedlar den till dem som lär sig texten utantill en känsla av att ingå i ett sällskap av utvalda personer.

Finns det behov av en nedtecknad värdegrund måste det ju också finnas människor utan normal fattningsförmåga. Utanför de korrekta uppfattningarnas krets lurar det som är felaktigt och därför inte förtjänar någon status.

Med status är det nog lite som med bitcoin; man vet att den finns, men har svårt att förklara hur den fungerar.

Ofta handlar det om suggestion när omgivningen intalas att vissa klädmärken är coolare än andra. Det ger högre status att lyssna på jazz än på country. Vissa känner sig förmer när de skrattar åt dem som handlar i Ullared. Ändå är det inte självklart att överklassen har hög status eftersom den också skrattas åt och gärna framställs som lite fånig.

Läs även: Alexandersson: Kan vänster och höger lära sig leva tillsammans?

Satir och skämt har förmågan att nagga statusen i kanten. I humorlösa samhällen är både klass- och smakhierarkierna intakta och där stannar samhällsdebatten av. Alla vet då vilka meningsyttringar som har en officiell kvalitetsstämpel och vilka som är undermåliga. Att sjunga med kören leder inte nödvändigtvis till att man blir framstående solist, men man får åtminstone vara med i gänget.

Självsäkerhet brukar ge status medan sambandet inte är lika givet hos den som är självständig. Det som skänker hög status är rätt åsikter, och vilka åsikter som är de rätta bestäms av dem som söker status i deras skugga.

Eftersom det går moden och trender i det här positionerandet gäller det att vara på sin vakt. Vart tar man vägen när man har följt influencerns alla konsumtionsråd? Åt vilket håll rusar den sociala mediemobben i morgon? Några kanske reagerar negativt om en högstatusperson börjar propagera lite för högt eller för ensidigt för sin uppfattning. Det kan hända att politiker inser att de ljugit i många år och därför måste retirera och försöka skyla över det de sagt i det förgångna.

I debatterna om demokratins kris, om populism och eliter och folkliga opinioner, om landsbygden och innerstaden, är status en viktig komponent. Utbildning anses ge tolkningsföreträde, oavsett hur grund eller irrelevant för sammanhanget den än må vara. Föraktet för den obildade görs lätt till statusmarkör.

I sin redan uppmärksammade essä om den nya puritanismen, “The new puritans”, i oktobernumret av den amerikanska tidskriften The Atlantic skriver författaren Anne Applebaum om hur definitionen av vad som är acceptabelt, och vad som är godkända samtalsämnen, har förändrats radikalt på bara några få år.

Akademins och mediebranschens avstängningskultur har gjort otvunget umgänge mellan personer med olika social status – som lärare och elev, som chef och anställd – riskfyllt. Kritisk diskussion, med avsikt att förbättra någonting, att ifrågasätta etablerade sanningar, kan mycket lätt uppfattas som besvärlig och skadlig. Allt kan missförstås om bara viljan finns, och i nästa stund kan den missuppfattades liv ligga i spillror.

Vi vet förstås hur vi bör formulera oss om klimatet och migrationen för att inte halka ner i diket. De båda ämnena har länge utgjort lackmustestet vid inträdet genom statusgrinden. Här finns två lätt igenkännbara åsiktspaket, ett alarmistiskt och ett överslätande, och det krävs väldigt liten ansträngning av den som vill göra gemensam sak med dem som är rättskaffens.

Läs även: Åberg: Sverige – ett land utan åsiktsbredd

Rätt åsikt är på så vis hårdvaluta i det kontantlösa samhället. Det går att gömma sin överklassiga status bakom en skrynklig skjorta och oborstade skor, men i den offentlighet där alla med mobiltelefon numera uppträder blir det centralt att vara lojal mot de värderingar som ger den eftersträvade positionen.

Vilken simpel rappare som helst kan skaffa sig en alldeles för stor klocka. Hög åsiktsstatus är något helt annat och det fordrar att man filar både på sitt varumärke och på sin förmåga att inte sticka ut.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu