Halva svenska folket röstar på partier som vill ta pengar från den andra halvan och ge till sig själva och de sina. Den andra halvan knyter näven i byxfickan och tvingas betala för kalaset.

Nu vet vänstern förvisso att det inte finns något alternativ till den sociala marknadsekonomin. Utan profit finns det inget att fördela. Dessutom domineras börsen av allas våra pensionspengar, så kravet på att krossa kapitalismen är uppskjutet tills vidare.

Högern å sin sida har insett att vi är bundna vid den generella välfärdsstaten även om den är problematisk. Samt att om man inte ger vänstern en del pengar – då kommer den bara tillbaka för att ta ännu mer, med de medel som då krävs.

För övrigt är högern inte alls så elak och egoistisk som vänstern vill tro. Bara rationell.

Läs även: Lars Åberg: Skördetid för sekterna när identitetspolitiken styr

Vänstern måste lära sig att lyssna till sakliga och logiska argument innan den springer iväg för att skapa sitt nästa paradis. Grundproblemet är vanligtvis att dess utopi kräver ett stort mått av tvång och förtryck för att omforma den mänskliga naturen. Lika utfall är inte förenligt med lika rättigheter.

Högern skulle för övrigt må bra av att studera sina idémässiga rötter. Stor individuell frihet, vars gräns går där man kränker någon annan människas liv, säkerhet eller egendom. Både social och ekonomisk frihet, eftersom det i grunden är samma idé. Lika rättigheter. Få lagar, men mycket ordning. Krångligare behöver det inte vara. Det räcker till och med för en allmänt begriplig vision om ett gott samhälle.

Dessutom bör hela den politiska sfären fokusera på att samhällelig kärnverksamhet fungerar, istället för att ständigt sätta makten över andra i främsta rummet. Maktkampen överskuggar i dag allmänintresset och blockerar nödvändiga politiska beslut.

Politik är inte till för att ge vissa människor makt över alla andra – utan för att politikerna skall tjäna medborgarna genom att se till att samhällsapparaten fungerar. Och just nu är det som bekant lite si och så med den saken. Istället ägnar man sig åt ideologiskt betingade experiment.

I detta sammanhang förtjänar identitetspolitiken en kommentar. Den åberopar arvsynd och gör skillnad mellan folk – inte på grundval av deras handlingar, utan med utgångspunkt i deras hudfärg, kön och andra yttre kännetecken. Vilket är en precis lika dum tanke som rasismen.

Dessutom riskerar man att skapa verklig rasism och andra motsättningar om man ständigt är konfrontativ, ställer grupp mot grupp och anklagar vanliga, hederliga, hyggliga människor för att vara onda genom sin blotta existens. Människor som från början är de kanske mest toleranta i hela världen.

Läs även: Lekander: Identitetspolitik – för bortskämda överklassungdomar

Klimatfrågan är en annan onödig konfliktyta. Alla är redan överens om att det är bra om vi kan göra oss av med bränslen som gör oss beroende av andra länder och som kan vara skadliga för miljön.

Vi kommer att behöva både kärnkraft och vattenkraft för att garantera en stabil elförsörjning. Sedan kan vindkraftverken producera så mycket el den orkar för export och för all vätgasproduktion till den nya CO2-fria tunga industrin.

Ett problem med klimatfrågan är att den till stor del bygger på känslor. Vilket leder till att många förslag som kastas fram är dåligt genomtänkta.

Det visar sig till exempel att ett CO2-fritt samhälle kommer att kräva kopiösa mängder elektricitet. Vilket Miljöpartiet inte riktigt verkat förstå. Konsekvensanalys är inte deras starka sida.

Lyckligtvis kan nya kärnkraftverk – som inte kan explodera – drivas med gammalt kärnavfall, reducera dess volym till en hundradel och dess lagringstid till en tusendel. På köpet får vi all CO2-fri el vi kan behöva under överskådlig framtid. Låt oss hoppas att detta sjunker in även hos klimataktivisterna.

Läs även: DEBATT: Klimataktivismen har blivit en religion

Tillvarata gärna de förnybara energikällorna, men riskera inte landets basbehov av elektricitet. Vilket även tycks vara vad svenska folket anser. Minst 70 procent av svenskarna tycker att vi bör behålla och/eller bygga ut kärnkraften. Endast 15 procent vill avveckla den.

Om vi är rationella och ser verkligheten för vad den är istället för hur vi tycker att den borde vara – då bör det mesta vara hanterbart. Men det bygger på att vi tar oss samman.

Tyvärr är det inte där ribban ligger idag. Istället sätts narrativet om de rödgröna mot de blåbruna. Som om alla människor som tycker att socialism är en dålig idé skulle vara nazister?

Henrik Alexandersson
Frihetlig debattör och skribent, baserad i Berlin
Twitter: @HAX