För några år sedan debatterades Sverigebilden på det sätt som blivit det gängse: man pratade om hur saker framställdes och inte om de verkliga förhållandena bakom framställningen.

På något bakvänt vis förutsattes det att de som ville diskutera faktiska problem hade skumma syften och inte, vilket annars kunde vara en möjlighet, hoppades att diskussionen skulle leda till kloka beslut och goda resultat. Regeringsföreträdare betecknade det som svartmålning om någon pekade på samhälleliga kristecken som var uppenbara för de flesta, och särskilt illa var det om kritiska uttalanden smet över gränsen och publicerades utomlands.

Ett tag vägrade Malmös kommunstyrelseordförande att låta sig intervjuas av utländska journalister med motiveringen att medier i andra länder bara skrev så negativt om staden.

Bilden av staden, landet, tillståndet – det är ingen slump att kommunikationsavdelningarna byggts ut snabbare än någon skolverksamhet eller polismyndighet de senaste åren.

Läs även: Altstadt: Det som tidigare stämplades som rasism är nu accepterade sanningar

När man nu tar del av olika ministrars reaktioner på kriminalitet och våldsbrott går de att tolka som att en tillfällig störning i systemet registrerats och att den snart kommer att kunna rättas till. Det är bara några musik- och vapenintresserade ungdomar som lyckats tränga sig in på festen. Precis som i Tage Danielssons Harrisburg-monolog händer det som sker egentligen inte alls och är det så att det ändå händer pågår det inte här, i alla fall inte på riktigt, eftersom sannolikheten för detta är så utomordentligt låg.

Man hör dock också något annat, mer överraskande, minst lika uppseendeväckande.

När Stefan Löfven på Facebook skriver att ”alla barn har rätt till ett liv fritt från våld” och att ”vi kommer aldrig att backa” tror man först att han beskriver Afghanistan, Colombia eller Sydafrika. På Twitter ger Märta Stenevi eldunderstöd: ”Våldet, vapnen och gängen har ingen plats i vårt samhälle!” De och andra i ansvarig ställning låter här väldigt mycket som de personer, som tidigare påstods ha skumma syften med sina skildringar av ett samhälle i kris.

Läs även: Luai Ahmed: Inte ens Afghanistan vill bli som Sverige

Svartmålningen av Sverige har flyttat in i regeringskansliet. Det mesta fungerar så dåligt att restaurationsarbete krävs.

Någon annan slutsats kan man inte heller dra av Morgan Johanssons tweet häromdagen: ”…för långsiktiga resultat så måste roten till problemen åtgärdas. Och då handlar det t ex om bättre skola och fritidsverksamhet för barn och ungdomar, en starkare socialtjänst och fler jobb. Och inte minst: en politik för ökad jämlikhet.”

Varför ser sig ministrar nödsakade att tala om barns rätt att slippa våld eller om att vapen och gäng inte hör hemma här (vilket de högst påtagligt ändå gör)? Är det något som har hänt i samhället, något vi borde ha uppmärksammat tidigare och försökt göra någonting åt?

Den självlysande frågan är varför det har blivit så dåligt i Sverige som regeringen säger. Det står illa till med skolan, fritidsverksamheten, socialtjänsten, vården, bostäderna och rättsväsendet. Jobben är för få. Jämlikheten har minskat. Pensionerna ska vi bara inte tala om.

Regeringens bild av Sverige – förmodligen tvättad och redigerad av ett väl tilltaget kommunikatörskollektiv – är att det mesta behöver fixas. Det har slarvats med underhållet eftersom man inte sett sprickorna komma. Detta kan liknas vid avtalsbrott; medlemmarna i föreningen har lämnat ansvaret till den arvoderade styrelsen, som sedan inte handskats med budgeten på det sätt som kunde förväntas. Kruxet är att ansvarsfrihet numera är en del av det svenska systemet och att det utgör en förutsättning för att personer i beslutande ställning så lätt kan två sina händer och framställa sig som offer för omständigheterna.

Läs även: Makram: Dagens invandring har blivit en belastning för alla

Vi kommer aldrig att backa, skriver Stefan Löfven väl medveten om den pågående, långvariga, mångåriga positionsförflyttningen. Ingenting som händer nu kommer ur tomma intet. I decennier har staten och kommunerna också lagt oöverblickbara resurser på att motverka sociala problem vars existens de samtidigt inte riktigt velat erkänna. För den intresserade har det alltid funnits utredningar, rapporter, dokumentationer och reportage om sakernas tillstånd. Men när det uppenbara ändå förnekats har behovet växt av att framkalla bilder av verkligheten som inte stämt med vardagens erfarenheter.

Ett exempel i mängden, ur högen med papper, från 2004 års ”Skolplan för Malmö”: ”Framtidens Malmö formas i den pedagogiska verksamheten. Skolan är den främsta arenan för möten och gränsöverskridanden, ett rum för elevernas personliga växande och den plats där delaktighet grundlägger det demokratiska tänkandet.”

Ett år tidigare hade rektorerna i Rosengård lämnat en gemensam rapport till stadsdelsfullmäktige om ”mycket dålig arbetsmiljö” och ”mycket trött personal”. De skrev att ”det har talats om strejk bland medarbetarna” och beskrev ”ett mycket tufft klimat med fönsterkrossning, sönderslagning av toaletter och allmän stökighet i dess fotspår” som ”också lett till ett ovanligt stort antal polisanmälningar”. De oroade sig för att ”problematiken kring barnen har blivit tyngre för varje år” och att ”våldet har trappats upp och går i dag långt ner i åldrarna”. De konstaterade att ”många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation”.

Nästan tjugo år senare tar regeringen klivet från kontoret ut i sociala medier och sällar sig till dem som porträtterar Sverige som ett land på dekis.

Läs även: Åberg: Utanförskapet är den nya hembygden

Det är som om den gick i opposition mot sig själv. För vilka om inte regeringen – en lång följd av regeringar, med olika politiska färger – kan hållas ansvariga för de samhälleliga strukturer, som av åtminstone vissa ministrar beskrivs som diskriminerande och allmänt klandervärda?

I detta land som setts som modernare och mer jämlikt och jämställt än de flesta, och som lockat så många att flytta hit, har det således skapats ett samhälle som krackelerar tvärs över hela självbilden och där, med justitieministerns ord, ”roten till problemen” måste åtgärdas.

Varför är det då nödvändigt att nu satsa extra på skolan, fritiden, socialtjänsten och jobben? Vid vilken tidpunkt uppstod de behoven? Är det inte satsningar som borde ha gjorts löpande i en stabil välfärdsstat?

Eftersom många svårigheter kunde förutses förvånar det att så lite tankemöda lades på att förebygga och undvika dem. När bilden av Sverige sent omsider blir mer lik den verklighet vi lever i, inträffar detta anmärkningsvärda: de som borde ta ansvar för samhällsbygget tar avstånd från sin egen skapelse.

Känslan av overklighet blir man trots allt inte riktigt kvitt. Det här landet är fortfarande en smula sömndrucket, förstummat, avskärmat, som om det som händer sker på andra sidan av pandemins plexiglasskivor. Sannolikheten för att det faktiskt pågår är fortfarande låg.

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu