Det hände förra sommaren.

En taxichaufför vid namn Basil Fakhri al-Jabari från klanen Jabari mördades.
Kaos utbröt i den palestinska staden Hebron på Västbanken – områdets ekonomiska motor.

Hans släkt anklagade Awiwi-klanen och hävdade att mordet var en hämnd för ett 15 år gammalt mord på en av deras medlemmar.

De brände bilar och butiker som tillhörde Awiwi-klanen och i en maktdemonstration visade de upp sig offentligt med vapen för att ingjuta skräck och visa på sin kapacitet att hämnas.

Läs även: Brinkemo: Sverige kan lära av Israel i kampen mot våldsbrotten

I samma stad, i slutet av förra året, uppstod ånyo kaos på grund av sommarens mord. Hus och bilar brändes. Den mördade taxichaufförens allierade anklagade den palestinska myndigheten för att inte försöka hitta och straffa den skyldige.

Ytterligare några dagar senare tvingades fyra universitet stänga ner efter våldsamma sammandrabbningar på campus mellan studenter och rivaliserande klaner där skottlossning mot bilar ägde rum och hus, företag och butiker brändes ner. Gång efter annan anklagar palestinska medborgare myndigheterna för deras oförmåga att upprätthålla lag och ordning.

”Situationen i Hebron är mycket farlig”, sade Abdel Wahab Gheith, ledare för en av Hebrons största klaner”, till Jerusalem Post. ”Vi håller den palestinska myndigheten ansvarig för säkerhetskaoset i Hebron.”

Statsbyggandet i Palestina vilar på skör grund. Som utomstående inbillar man sig lätt att den palestinska frågan bara handlar om landets konflikt med Israel. Men de interna problemen i landet är nog så svåra, och då syftar jag inte bara på de skarpa motsättningarna mellan de två dominerande partierna Hamas och Fatah. Grunden för varje statsbygge, oavsett var i världen, är rättsstaten. En sådan måste vila på en lag som i huvudsak har legitimitet hos befolkningen.

Men det räcker inte med en sådan, vilket jag försökt visa i en tidigare krönika om blodshämnden i det medeltida Sverige. Väpnade konflikter mellan familjer och ätter var en gång i tiden ett självklart inslag också hos oss. Där och då fanns visserligen en legitim lagstiftning på plats. Men det fanns ingen kraftfull eller fungerande verkställande makt – inget polisväsende. Därför förutsattes privat våldsutövning för att implementera lagar och domar. Jag skrev i min förra krönika:

Det fanns en hederskodex som alla hade att upprätthålla. Hedern krävde att man kunde försvara sig och sin familj. Om man inte ens försökte gick den förlorad. Hedern hade en konkret funktion, den var ett skydd mot att andra försökte kränka ens frihet. Om man visade sig ha ett svagt våldskapital var det ju fritt fram för andra att kränka ens heder.

Läs även: Brinkemo: Klanjustis gör sig bäst på film

I Palestina finns lag, polis och domstolar. Men rättsstaten saknar i stort legitimitet hos befolkningen. Klanväldet lever därför i hög utsträckning kvar. Där finns en hederskod (mithaq al-sharaf), liknande den i det forna Sverige, som kräver att medlemmar tar hämnd (tha’r) på dem som har brukat våld eller kränkt släktingar.

Låt mig citera ur Arab Human Development Report från 2004 som beskriver Palestina så här:

Klantänkandet frodas, och dess negativa inverkan på friheten och samhället blir starkare överallt där de civila eller politiska institutioner som skyddar rättigheter och friheter är svaga eller frånvarande.

I den norska landrapporten, ”Klankonflikter på det palestinska territoriet” kan man läsa:

Klankonflikter och konfliktlösning utanför det formella rättssystemet är utbredda i det palestinska territoriet, särskilt i Gaza och Hebrondistriktet på Västbanken. Detta beror delvis på att domstolssystemet och polisstyrkorna som inrättades av den israeliska ockupationsmakten saknar legitimitet.

Dessutom: de palestinska myndigheterna har uppmuntrat det informella rättssystemet. Det började med Yassir Arafat. Han initierade den palestinska vallagen 1996, där det beslutades att det nya palestinska parlamentet inte skulle väljas på nationell nivå utan på distriktsnivå, vilket ledde till blockröstning utifrån klantillhörighet. Därtill inrättade han ”Departementet för klanangelägenheter”. Han godkände att civil- och brottmål fick avgöras i klandomstolar.

Det palestinska folket befinner sig alltså inte bara i en konflikt med Israel. Den interna konflikten, kampen mellan klan och stat, splittrar landet och orsakar ständigt nya interna konflikter, främjar korruption, maktmissbruk, blodsfejder och instabilitet.

Jag har i flera texter under åren kritiserat Väst i allmänhet och Sverige i synnerhet för att inte ta tillräcklig hänsyn till de sociojuridiska strukturerna i de länder som man ger bistånd till. Jag har också kritiserat både forskare och journalister för att negligera dessa helt avgörande förhållanden.

Går man till utländsk forskning och press finner man hur mycket som helst.

I Al-Jazeera kan man läsa om hur klanjustis konkurrerar ut det statliga juridiska systemet. På den amerikanska oberoende Mellanösternsajten The Medialine berättas om hur klanjuridiken trumfar statliga domstolar och i The Jerusalem Post beskrivs hur klanerna många gånger är starkare än regeringen.

Inget enskilt perspektiv kan ensamt förklara ett mänskligt samhälle. En mångfald perspektiv måste tas med i beräkningen och beaktas. Men få skulle invända mot att hur rättskipningen fungerar och är utformad säger något avgörande om ett lands förmåga att upprätthålla intern stabilitet och säkerhet. En liberal demokratisk rättsstat är förutsättningen för det vi menar med ett åtminstone hyfsat fungerande land. I ett sådant dömer domstolar inte kollektiv utan individer, där har staten monopol på våldet, allt för att undvika privat rättskipning i form av blodshämnd som riskerar att leda till eskalerande fejder.

Läs även: Makram: Einár – en klankrigare utan klan

Människor har i en aldrig tidigare skådad omfattning kommit till Sverige från länder med klanvälde med dess säregna rättskipning. Om forskarvärlden hade haft sökarljuset mot dessa strukturer i Mellanöstern, om utrikeskorrespondenter hade rapporterat om svårigheten för staten i ett land som Palestina att etablera sig och äga våldsmonopol och rättskipning – ja, då hade Sverige kunnat vara mer förberett och stått bättre rustat inför migrationen.

Nu har så inte varit fallet.
Så nu står vi också frågande inför vad som sker i ett land som Palestina.
Liksom inför vad som sker i Sverige.