Jag studsade till och spärrade upp ögonen när jag såg rubriken på Aftonbladets ledarsida: ”Förbjud hederskultur i våra svenska skolor”.

Oj, har denna relativiseringens högborg slutligen rämnat, tänkte jag glatt.
Fantastiskt!

Jo, man ska alltid vara medveten om att människor kan göra fel, det gör vi alla. Man ska alltid vara öppen och tacksam för alla som är beredda till självrannsakan och omprövning och ha ett förlåtande sinnelag. Det är min grundläggande hållning som jag hoppas att människor har gentemot mig.

Läs även: Hederskultur: ”Det politiskt korrekta är att säga att det inte finns någon koppling till religion”

Jag läste texten, men sjönk ihop som ett bildäck just genomträngt av en spik. Texten handlade om den Internationella Engelska skolan i Täby som Aftonbladet tidigare besökt. Enligt reportaget har man där strikta klädkoder och reagerar på om flickor har för utmanande urringning och kjollängd.

I ledartexten som refererar till reportaget står att läsa:

Det pågår strikta klädkontroller på skolorna i ett av Sveriges mest segregerade områden. På Internationella Engelska Skolan i Täby får eleverna passa sig, särskilt flickorna. Om kjolen är för kort får de byta kläder, eller låna skolans svarta leggings. En hederskultur vi sällan pratar om.

Skolans policy kan man definitivt diskutera och göra reportage om. Men att kalla detta hederskultur!? Och att denna skola i Täby ligger i en av Sveriges mest segregerade områden?

Texten står i en seglivad tradition av att flytta fokus från reella problem. Den syftar till att avleda läsaren och så tvivel om hederskulturens säregna karaktär genom relativisering. Om man hävdar att väletablerade medborgare också är segregerade och att det finns en svensk hederskultur töms de båda begreppen på innehåll.

Resultatet leder till fortsatt sopning under mattan i frågor som är brännande och söker svar, till förfång för de människor som inte åtnjuter den frihet som de flesta tar för given.

Den är en sorglig illustration över det sannings- och kunskapsförakt som präglat den svenska debatten i decennier.

Ideologi före verklighet.

Petitesser och smådetaljer uppgraderade till generella mönster.
Självgodhet och arrogans förklädd till godhet, vidsynthet och omtanke.
Det är tragiskt, tramsigt och tondövt.
För att inte säga skadligt.
Var är omtanken om alla dem som verkligen är utsatta?

Vad hjälper det hedersutsatta om deras bekymmer likställs med elever i en skola som har en klädkod?

”Förtrycket” och kontrollen av klädsel är i Täby reducerat till just skolan. I en verklig hederskontext genomsyras hela livet och involverar familj, släkt och inte sällan övrig omgivning.

Hur många elever på skolan har könsstympats eller fått sina livsutrymmen begränsade och i värsta fall mördats av lärarkåren? Hur många elever skickas på somrarna till ett annat land för att gifta sig med någon som släkten valt? Hur många kvinnliga elever hämtas av bröder efter skolans slut för att lotsas hem, allt för att försäkra släkten om att flickorna inte umgås i ”fel” kretsar.

Och hur många elever på skolan kommer från familjer med lågt socialt kapital, svag utbildning och skör ekonomi som ”tvingar” dem att förbli i Täby?

Segregation!?

Texten publicerades dagarna före den 20:e minnesdagen för Fadime Sahindal, som infaller imorgon, 21 januari. Fadime var den unga kvinna som sköts ihjäl av sin pappa och kommit att bli en symbol för arbetet mot hederskultur. Samma dag som den famösa texten i Aftonbladet publicerades skrev Nalin Pekgul om Fadime i Expressen. Få är som hon inte bara kunnig, men varmhjärtad och inkännande i de hedersutsattas tillvaro. Hon berättade om stödet som hon och hennes man Cheko försökte ge Fadime och att hon redan för 30 år sen lyfte frågan om hederskultur. Men få, vare sig politiker eller journalister, förstod eller ville lyssna då.

Läs även: Dahlman: Hur många barn har hedersförnekarna skadat?

Under hela 00-talet bedrevs en strid i media om problemformuleringsprivilegiet. Liza Marklund, Gudrun Schyman, Jan Guillou, Mona Sahlin, Margaretha Winberg, för att nämna några, förnekade hederskulturen och i debatten hävdades att diskussionen om hederskulturella orsaker till våld låg farligt nära att återupprätta en ny raslära med kulturrasistiska förtecken. Dessutom skymde talet om hedersmord den verkliga orsaken, som var ett strukturellt förtryck där kvinnor är underordnade och män överordnade.

Idag har åtskilliga av dem backat från sina tidigare ståndpunkter, flera av dem utan att förklara vad som föranledde skiftet.

Idag är de flesta ense om det specifika i hederskulturen.
Men något nytt har hänt.

I stället för att förneka hederskulturen och motsätta sig att begreppet används trivialiseras det genom att man till exempel hävdar att Engelska skolan i Täby har en hederskultur. Eller som när programledaren Jenny Strömstedt i TV4 påstod att också frikyrkan är en hederskultur, vilket jag bemött här i Bulletin.

Läs även: Makram: Hedersförtrycket måste få ett slut

Man har alltså bytt taktik: Använd gärna begreppet men späd ut dess innehåll så att folk förblir förvirrade och kvar i okunskap.

Det enda man uppnår är att försinka de redan försenade åtgärderna.
Ny taktik men likgiltigheten för de utsatta består.
Den är fortsatt dold bakom förment tolerans och vidsynthet.

Vilken utstuderad ondska.

PS. Hedra Fadime Sahindal och alla hedersutsatta genom att läsa hennes gripande tal i riksdagen i november 2001. Få har så klargörande gett liv åt det som för många bara är en abstraktion. Talet hittar du här. DS.