Kabul har fallit och med staden en bit av drömmen om att förändring kan effektueras utifrån. Johan Grant drar paralleller till sitt arbete inom organisationspsykologi, och hoppas på en förändring inifrån som omvärlden kan stödja.
Förändring kommer inifrån! Det låter som en klyscha men sällan blir det så tydligt som i den katastrof vi nu bevittnar i Afghanistan. En liten men djupt förankrad talibansk milis lyckades på nio dagar smula sönder det statsskick som västvärlden, med USA i spetsen, under stora åthävor försökt införa under 20 år.
“Ni har klockorna, - vi har tiden” var talibanernas budskap till amerikanska armén när insatsen startade för 20 år sedan.
Det är ett suggestivt uttryck som kan tolkas på två olika sätt. Den ena är att talibanerna helt enkelt tänkte vänta ut USA och slå till när de schappat. Det andra är att yttre kontroll av formen (klockan), är betydelselös utan en djup inre relation till innehållet (tiden).
Läs även: Brinkemo: Afghanistan är inte ett land
I mitt arbete som organisationskonsult ser jag ofta hur ledningar som saknar relation till verksamheten (innehållet) försöker skapa sig en känsla av kontroll genom att kontrollera det yttre (formen). De blir då besatta av sådant som omorganisationer, processer och styrningsmodeller. Men ju mer besatta de blir av form, desto mer kapar de förtöjningarna till innehållet. De blir tandlösa och åstadkommer inget bestående. Det enda som brukar bli kvar är minnet av en gigantisk räkning från en konsultfirma. Vi ser det ofta i offentlig verksamhet.
Polisen är ett exempel på en organisation som präglas av denna sjuka. Ledningen befolkas till för stor del av byråkrater som saknar förtrogenhet med verksamheten och som kompenserar denna brist med yttre åthävor som liknar kontroll. Policyer och processer ersätter samtal och byråkraterna låtsas att siffrorna, som i grund och botten bara är representationer av verkligheten, är lika verkliga som den verkliga verkligheten. Byråkraterna fylkar sig kring klockan, och den illusoriska upplevelsen av att leda medan poliserna på fältet, som upplever sig stå i kontakt med tiden och känslan av att veta vad som egentligen pågår, protesterar. Eller låtsas att de känner sig ledda för att bespara byråkraterna i toppen pinsamheten.
Läs även: Gudmundson: Högerns hemläxa efter Afghanistan
Som organisationspsykolog vet jag att när olikheten blir för stor mellan dem som driver förändring och dem som skall förändras slår försvarsmekanismerna till och förändringen blir ytlig eller uteblir.
Det finns en klassisk organisationspsykologisk fallstudie av Isabel Menzies Lyth (”Det sociala systemet som försvar mot ångest”) som beskriver denna process på djupet. En sjukhusledning som var för distanserad från verksamheten utformade undermedvetet arbetet på ett sätt som ytterst syftar till att skydda sig själva från det obehag som alltid lurar runt hörnet när man kommer nära sjuka människor. Man upprättade till exempel scheman och rutiner på ett sätt som gjorde att sjuksköterskorna aldrig kunde etablera en djupare kontakt med patienterna. Men eftersom obehag och ständiga påminnelser om livets förgänglighet är en helt naturlig och djupt meningsfull del av arbetet som sjuksköterska förstördes också den sociala struktur som var en viktig del av sköterskornas identitet och drivkraft. Den djupare meningen i arbetet försvann och de bäst lämpade slutade medan de mindre lämpliga blev kvar.
Jag tror att västvärldens vilja att förändra Afghanistan (av goda skäl) drivits mer av rädsla än omsorg och därför har den fått kolonial prägel. Det är uppenbart att den afghanska nationens demokratiska institutioner, inklusive dess armé, ANA, inte blivit mer än en kuliss och att den därför inte kunnat fullgöra sin uppgift: Att skydda den afghanska nationen mot ett auktoritärt tillbakasträvande styre. Därför kunde de sluga och tålmodiga talibanerna när de fann tiden rätt “återuppstå” och återerövra den nation de uppfattar som sin.
Läs även: Flera EU-länder varnar för flyktingvåg från Afghanistan
Den goda nyheten är att vice president Amrullah Saleh klivit fram som en stark inhemsk ledare efter president Ashraf Ghani som flytt fältet. Utan att kunna mycket om Afghanistan, och därmed riskera att ha helt fel, uppfattar jag nu ett frö av hopp i det till synes hopplösa. På Twitter skriver Saleh:
“I will never, ever & under no circumstances bow to d Talib terrorists. I will never betray d soul & legacy of my hero Ahmad Shah Masoud, the commander, the legend & the guide. I won’t dis-appoint millions who listened to me. I will never be under one ceiling with Taliban. NEVER.”
Ingen vet i skrivande stund var Saleh befinner sig, men han anses befinna sig i landet. Och i denna tweet hör jag trots allt det stridsrop som jag hoppas ska mobilisera den afghanska nationens egen dröm och kompetens att ta striden med de sluga talibanerna som lyckats skjuta upp denna nödvändiga strid i 20 år.
Må västvärlden stå vid de goda krafternas sida. Fast denna gång utan att låtsas kunna göra hela jobbet att reformera en stat som varken kan eller vill reformeras enligt vår modell. Klockan har slagit och tiden är inne för ett bättre sätt att stödja den del av det afghanska folket som längtar efter frihet och civilisation.
Johan Grant
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.
Johan Grant besvarar även läsarfrågor. Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.
