Det hävdas ofta att massinvandringen lett till att vi i Sverige inte kan ta hand om våra äldre. På pappret är detta sant: Ökade omkostnader har mycket riktigt lett till finansiella problem, inte minst för kommunerna. Utan dessa omkostnader hade resurserna för att säkerställa en värdig ålderdom säkerligen funnits. Jag vill dock hävda att det finns ett mycket mer grundläggande problem: I Sverige tycker vi inte om äldre.

Vad detta innebär är att, även om Sverige inte tagit emot en enda asylsökande de senaste 40 åren, så hade kvalitén på äldreomsorgen och nivån på pensionerna ändå varit väldigt dåliga. Säkerligen bättre, men ändå dåliga. Visst hade vi haft mer resurser, men vad är sannolikheten att dessa resurser i praktiken gått till äldreomsorgen, till hemtjänsten och till pensioner som gick att leva på? Beroende på vem som styrt under denna alternativa tidslinje så hade vi sannolikt antingen fått lägre skatter eller högre bidrag istället.

Tänk efter: När har Sverige någonsin prioriterat de äldre? I början av pandemin så valde vi, till skillnad från större delen av världen, att inte stänga ner samhället. Det var ju övervägande äldre som skulle dö, så varför bry sig? Om vi går tillbaka i historien till 1990-talet så ledde krispaket och budgetsaneringar till kraftigt försämrade villkor för de äldre, villkor som inte blev mycket bättre när konjunkturen vände uppåt. Det fanns helt enkelt ingen politisk vilja till det.

Läs även: Gustavsson: krisen i äldreomsorgen kan sänka Sveriges ekonomi

Att politiker inte bryr sig om de äldre lär till stor del bero på att många svenskar inte heller innerst inne gör det. 60 procent av de som bor på äldreboenden uppger i undersökningar att de ibland känner sig ensamma, och 18 procent att de ofta gör det. Bland de med hemtjänst upplever sig 13 procent ofta ensamma. Mörkertalet är sannolikt stort då många äldre växte upp med en helt annan mentalitet än dagens unga – en mentalitet där man biter ihop, inte gnäller i onödan och inte ska vara till besvär.

Inom nationalekonomin utgår vi generellt från att dina val – inte dina ord – avslöjar dina preferenser. Om du säger att du gillar sallad mer än pizza, men ändå väljer pizza när båda alternativen finns tillgängliga, så vet jag att du ljuger. Att snacka går ju, men ditt val visar vad du tycker egentligen, i skarpt läge.

Självklart skulle ingen i Sverige, och allra minst någon politiker, säga rätt ut att vi inte gillar äldre. Men när valet står mellan att hjälpa de äldre och att ha en generös invandringspolitik, så väljer vi en generös invandringspolitik. När valet står mellan äldre och skattesänkningar, så väljer vi skattesänkningar.

Läs även: Låt äldre få dricka läsk om de vill – stoppa byråkratiskt förmynderi

När valet står mellan äldre och allehanda kommunala skrytbyggen, så väljer vi… ja, du fattar. Som nationalekonom kan jag inte dra någon annan slutsats än att Sveriges äldre rankas ganska långt ner på listan – i princip allting verkar när det kommer till kritan vara viktigare än deras välbefinnande, trots alla fina ord.

Det är tydligt att vi alla måste bli påminda om just varför vi ska bry oss om de äldre. Utöver den rent moraliska plikten som jag anser finns, så är det ett faktum att vi alla en dag ska bli gamla. Kanske är vår ovilja att hantera äldrefrågor delvis ett resultat av att vi inte vill bli påminda om vår egen dödlighet? Att tanten på demenshemmet en dag kan vara du. Ett problem i ultrasekulära kulturer likt den svenska är just att döden är skrämmande, och åldrande – och allt som påminner oss om det, som gamla människor – påminner oss också indirekt om döden. Vår ovilja att konfrontera att vi alla en dag ska bli skröpliga gör det svårt för oss att på allvar greppa att en god äldreomsorg och vettiga pensioner ligger i allas våra självintressen.

Läs även: Göteborg inför språktest i äldreomsorgen

Detta gör såklart inte en åtstramad invandringspolitik till en dålig idé, men vill vi på allvar förstå varför vi hamnat där vi är, så måste vi rannsaka oss själva och vårt kulturella förakt mot de gamla. Vi måste, kort sagt, lära oss att tycka om våra äldre.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist