KRÖNIKA. Trots att politikerna i Malmö skulle vilja slippa prata om antisemitismen gnager den på samvetet och vill inte ge sig av. I denna stad som länge varit upptagen av hur den uppfattas utifrån – bilden av staden – har de reellt existerande problemen setts som besvärande när de inte kunnat lösas.

En aktuell kommunal rapport vill göra antisemitismen till en rasism bland andra och ansluter på så sätt väldigt väl till en mångårig malmöitisk verklighetsbeskrivning. Hotbilden mot stadens judar relativiseras. Överraskande placeras i rapporten ansvaret för att bekämpa antisemitismen hos lärarna, som uppmanas att normkritiskt se över sin egen värdegrund – som om det var hos dem problemet ligger.

Under de senaste tjugo åren har judiska församlingen i Malmö förlorat nästan två tredjedelar av sina medlemmar; många har helt enkelt flyttat från staden. Under Ilmar Reepalus (S) tid som kommunstyrelsens ordförande (1994-2013) fördjupades misstron mot den politiska ledningens förmåga – och vilja – att gå emot de växande antijudiska stämningar som följde med den ökande invandringen från Mellanöstern.

I januari 2009 avbröts en Israelvänlig manifestation på Stortorget i Malmö av motdemonstranter som kastade flaskor och raketer. Efteråt drog unga Hamassupportrar runt på de närliggande gatorna. En pojke med blossande kinder, kanske tio år gammal, småsprang förbi åskådarna som samlats och stirrade upp i deras ansikten med en febrig fråga på läpparna: ”Är du jude?”

Ilmar Reepalu gav intervjuer i lokalpressen där han beskrev Israel som ”en varböld” och genom att på ett grumligt sätt koppla ihop israelisk politik med judar bosatta i Malmö försåg han den sortens attacker med ett slags legitimitet. Från hans stadshus hördes aldrig några fördömanden av det som hände på Stortorget. Till brittiska Sunday Telegraph sade han: ”Det har inte förekommit några angrepp på judar och om judar från stan vill flytta till Israel är det inte någon fråga som berör Malmö.” I dansk tv betonade han att kritiken mot honom underblåstes av ”den israeliska lobbyn”.

Året därpå, på minnesdagen för Förintelsens offer, förklarade Reepalu i Skånska Dagbladet att judar inte kan räkna med någon särbehandling – som om någon hade begärt detta.

De senaste åren, med Reepalus efterträdare Katrin Stjernfeldt Jammeh, har insatser gjorts: upplysningskampanjer, gemensamma imam- och rabbinbesök i skolorna, kippavandringar, utbyggt skydd runt byggnader, försöket att få Förintelsemuseet förlagt till Malmö i syfte att visa att kritiken tagits på allvar och att det blivit dags att få någon form av avslut.

Men obehaget har inte velat ge med sig. 2018 avslöjades antisemitiska uttalanden hos det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU i Skåne och i december 2017 demonstrerade Palestinasympatisörer på Möllevångstorget i Malmö, där det bland annat ropades ”Vi har utlyst intifada från Malmö. Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”.

Är antisemitismen en rasistisk föreställning bland andra eller bör den ses i ett annat sammanhang än exempelvis fördomar mot svarta? Frågan ges nytt bränsle i rapporten som Malmö stad publicerade förra veckan, ”Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap”. Rapportförfattaren Mirjam Katzin fick i somras en ny tjänst i kommunen för att ”stärka förskolor och skolor” i arbetet mot antisemitism. Hon var tidigare Vänsterpartiets Malmöordförande 2017-2019.

Katzin har intervjuat skolpersonal och judiska elever och fram träder en sedan länge bekant bild av hur enskilda elever trakasseras och lärare möter invändningar i klassrummet när de talar om Förintelsen. En slutsats i rapporten är att det behövs mer kunskap.

Men Mirjam Katzin vill också något annat, nämligen föra in antisemitismen i en normkritisk och intersektionell fåra med ett flytande och svårfångat utanförskap: ”En central utgångspunkt i studien är att antisemitismen är en del av en historisk rasistisk struktur i samhället.” Det är enligt henne denna oidentifierade struktur som skapar ”en brist på erkännande av majoritetssamhället för många barn och unga i Malmö”.

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem?

Katzin skriver att det finns en tendens att placera problemet ”utanför majoritetssamhället” för att i stället peka ut dem som ”betraktas som mindre civiliserade”. Hon påminner en hel del om regeringens gamla självdestruerande diskrimineringsutredare Masoud Kamali när hon kommer fram till att mycket är lärarnas fel:

”Lärare och annan skolpersonal behöver, för att inte reproducera rasistiska strukturer, arbeta med sin egen värdegrund och med en normkritisk blick på sig själva och det egna förhållningssättet.”

Den mästrande tonen återkommer på flera ställen:

”Såväl skolpersonal som elever skulle gynnas av en bättre förståelse för rasism och verktyg för att motarbeta att rasism reproduceras. […] Många ungdomar i Malmö upplever också rasism i sin vardag, genom diskriminering, ifrågasättande och rasprofilering. Det kan här behövas en antirasistisk normkritisk fortbildning.”

Men är det inte någonting som är väldigt skevt med den här beskrivningen och fördelningen av skuldbördan?

Hur gick det till när lärarna blev ett antisemitiskt problem? Hur vet man att deras normer är så problematiska att de behöver omprogrammeras? Någon undersökning?

När antisemitismen sägs bero på ”segregation, ojämlikhet och normer som tar sig uttryck i staden och i skolan” rör sig rapporten både bort från ämnet och ut i en banaliserad samhällsanalys. Det Mirjam Katzin egentligen vill ha sagt är att hela Sverige är impregnerat med rasism och att ”många andra elever i Malmös skolor också har erfarenheter av rasism av olika slag, genom diskriminering, fördomar och rasprofilering”. Här nämns specifikt ”elever med muslimsk bakgrund” som ”kan uppleva att det förtryck de själva utsätts för är osynliggjort”.

Och då har vi än en gång på något märkligt vis avlägsnat oss från det som skulle diskuteras och göras något åt: antisemitismen i Malmö.

TEXT: LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu