I veckans Agenda påstod Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Tobias Andersson att assimilation skulle vara en viktig förebyggande åtgärd för att komma åt gängkriminalitet. När hans påstående blev ifrågasatt av Socialdemokraternas Maria Hind Alias på Twitter, svarade han att ”Känner man en gemenskap till varandra agerar man rimligtvis inte lika destruktivt”.

Deras diskussion svävade omedelbart iväg till att handla om våld i nära relationer. Som nästan alla politiska diskussioner brukar göra när de börjar handla om integration vs. assimilation.

Det beror på att vi i Sverige har svårt att greppa skillnaden mellan integration och assimilation och ännu svårare för att diskutera den.

Rädslan för Sverigedemokraternas politik grundar sig i att folk är rädda att partiet inte kommer att nöja sig med att folk betalar skatt och inte begår brott. Integration berör mest sociala, ekonomiska och politiska frågor medan assimilation, vilket SD vill ha, berör krav på beteendemässiga, språkliga och religiösa förändringar. Och hur mäter man sådant egentligen?

Som SvD:s Lena Andersson påpekade under en debatt med programledaren för SD:s YouTube-kanal, vill partiet ”ta bort” folk som inte kan passas in i en specifik assimilationsram, oavsett om de ”gör rätt för sig”, eftersom de saknar förmågan att assimileras.

Läs även: Brinkemo: Integrationsministern återuppstånden

För assimilation handlar om vilja och kärlek och då blir det ganska komplicerat. Man kan nämligen inte tvinga människor att älska ett land.

Sveriges assimilationsförutsättningar är sällsynt dåliga som det ser ut idag. Så går det när man för en gränslös invandringspolitik som förändrar bostadsområden i grunden, och stimulerar så kallad ”vit flykt”.

Assimilation handlar inte ens om det svenska språket utan om språkets betoning om intonation. När folk frågar mig hur det kommer sig att jag lärde mig så bra svenska på så kort tid svarar jag: Jag blev förälskad i det svenska språket och betoningen. Men ett annat och djupare svar är att jag var svältfödd på en annan identitet än min egen, eftersom min egen identitet inte accepterade mig för den jag är. Vilket den svenska identiteten gjorde.

Men till skillnad från ateister, homosexuella, kristna och liberala kvinnor ville majoriteten av flyktingarna som kom till Sverige inte komma hit för att bli svenskar – de kom inte för att assimileras, de kom till Sverige antingen för att de flydde krig eller svåra ekonomiska förhållanden. När Löfven berättade för syrier att de skulle få permanenta uppehållstillstånd 2013 hade de ingen aning om den assimilationspolitik som lär bli en stor diskussion i deras vardag framöver.

Det är inte SD som förrått flyktingarna, det är V, MP, S, C, L, KD och M som förrått flyktingarna.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Jag som själv kom till Sverige som vuxen kommer aldrig att kunna assimileras på riktigt. De kulturella referenser och beteenden som man suger i sig som barn och tonåring i Sverige är något som jag, och miljoner andra nysvenskar, har missat. Och det är inte vårt fel att vi antigen kommer hit sent i livet eller blir placerade i problemområden utan kontakt med majoritetssamhället. Det är, återigen, politikens fel.

Min centerpartistiske chef på mitt andra jobb i Sverige berättade för mig efter att jag jobbat där ett tag om den avgörande anledningen till att han anställde mig ”i stället för de andra araberna”, trots att andra hade jobbat på kontorshotell tidigare men inte jag:

”Fast du har bott kortare tid i Sverige än de andra så var du bättre integrerad än dem.”

Jag var inte nöjd med hans förklarlig.

”Hur förstod du det från en arbetsintervju?”

Han pausade lite och sa, ”Du försöker att betona svenska. Det gör inte de.”

”Du menar jag försöker att assimileras men det gör de inte?”

Han nickade lite blygt.

Det var fortfarande 2010-talet och A-ordet var oacceptabelt då. Det är det fortfarande.

Läs även: Lindén: Det handlar inte om gangsterromantik utan om bristen på integration

Ett utomstående vänsteröra skulle uppfatta konversationen som att jag betedde mig som chefens ”husblatte”, och att jag med min svenska försökte ”försvenskas” för att ”bli accepterad av svenskar” – en så kallad kritik som jag hela tiden får från vänster planhalva.

Faktum är att jag struntar i hur chefen, svenskar eller invandrare upplever mina försök till assimilation. Jag bara älskar Sverige och önskar att både svenskar och invandrare älskade och uppskattade landet som jag gör.

Assimilation handlar om kärlek, inte om fjäsk eller smicker.

Och man kan inte tvinga miljoner människor att älska Sverige.