Man får vara arab eller afrikan och vara stolt över att vara arab eller afrikan. Men man får inte vara stolt över att vara svensk. En sådan orättvisa borde inte vara möjlig i ett jämställt samhälle, skriver Luai Ahmed.
Den tredje oktober publicerade Dagens Nyheter en intervju med Sverigedemokraternas före detta europaparlamentariker och nuvarande riksdagsledamot Jessica Stegrud. Rubriken löd: ”Jessica Stegrud (SD): ’Etniska svenskar måste få känna sig svenska’”.
Samma dag kommenterade Stegrud texten på Twitter, i en tråd om en krönika som handlade om medier som stryker läsarna medhårs: ”Klockrent. Bara att kolla DN:s intervju med mig – hur de fokuserade på några minuter ur ett nästan tre timmar långt samtal – för att tillfredsställa läsekretsen.”
I princip ägnade Stegrud tre timmar av sin dag åt att förklara anledningarna som förde henne in i politiken: invandring, energipolitiken, hederskultur, kvinnoförtryck och ett tryggt folkhem – men Dagens Nyheter valde att zooma in på etnicitet och svenskhet. Det ömma såret.
Stegruds syn är helt rimlig. Hon menar att man ska bjuda in invandrare till svenskheten, men också att det är primärt invandrarnas ansvar att anamma svenskheten och bli svenskar. Ändå väljer man en rubrik och ingress som får Stegrud att framstå som rasbesatt.
När vita svenskar engagerar sig för sitt folks intressen och sin egenart så anses de fiska i grumliga vatten per automatik. Det spelar ingen roll vad som sägs eller vilka argument som läggs fram. Allt som gynnar etniska svenskar eller ens försöker att lägga fram diskussionen om ”etniska svenskar” på bordet anses vara ondskefullt, rasistiskt och fördomsfullt.
När i verkligheten, och för alla som bryr sig om jämställdhet, så är det solklart att det är behandlingen av etniska svenskar i den offentliga debatten som är ondskefull, rasistisk och fördomsfull. Inte minst blir det tydligt när exempelvis afrikaner eller araber engagerar sig för sina intressen – då anses det vara beundransvärt, solidariskt och inspirerande att engagera sig för sina intressen och sin egenart. Det är sådant som till och med finansieras med svenska skattemedel.
Läs även: Brinkemo: Snacket om rasism skapar uppgivna förlorare
Jag tog mig tid att lyssna igenom Beyoncés nya album ”Renaissance”. Dels eftersom jag fann titeln intressant, och dels eftersom hennes förra skiva från 2016, ”Lemonade”, handlade om ett intressant tema: otrohet.
Jag läste jag dock in mig lite innan jag lyssnade på albumet. Det hade skrivits om albumet att det ”firar svarthet”. Vänta, vad för något?
Redan på andra låten möter lyssnaren poetiska tirader om hur fint det är med mörk hud. Jag uppfattade det som direkt obehagligt.
I’m dark brown, dark skin, light skin, beige. Fluorescent beige, bitch, I’m black.
I’m probably one of the blackest motherfuckers around here.
I’m black like that.
Jag kunde inte sluta tänka tanken. Om Taylor Swift, Ed Sheeran eller Lady Gaga släppte ett album för att ”fira vithet” med låtar som hyllade den egna vita hudfärgen. Det hade inte gått något vidare, gissningsvis?
I’m light white, bright skin, light skin, beige. Fluorescent beige, bitch, I’m white.
I’m probably one of the whitest motherfuckers around here.
I’m white like that.
Folk skulle få hjärnblödning. Och visst. Uttryck som ”White pride” och ”White power” har fläckats ner av högst uppenbara och inte sällan våldsinriktade rashatare. De är omöjliga. Men.
Vi lever i en tid där svarta och mörkhyade älskas och hyllas. På Instagram, det viktigaste sociala mediet för bilder, är de topp 10 mest följda kvinnorna latinamerikanska eller svarta kändisar, med det enda undantaget Taylor Swift, som hamnar på plats åtta.
Så varför trycka ner vita? Varför se vita som är stolta över att vara vita som nazister? När vi icke-vita får vara hur icke-vita vi vill? Och uppenbarligen släppa bästsäljande album i ämnet.
Det är hjärtskärande är att se hur vita tystas ner och behandlas orättvist bara för att deras förfäder råkade vara rasister i tider då rasism var defaultläget.
I dag kan diverse invandrade opinionsbildare och skribenter på kultursidor jubla över faktumet att vita svenskar inte föder lika många barn, och över att de kommer att bli en minoritet i landet – de svenskar alltså som en gång i tiden öppnade sitt land och sina hjärtan för dem. Det är bottenlöst gement.
Precis som araber och afrikaner tillåts vara stolta över sina rötter och hudfärg bör vita svenskar kunna vara stolta över sina rötter och hudfärg.
Antingen får alla grupper det, eller ingen alls.
Läs även: Makram: Den rasistiska antirasismen
