Medan vänstern ägnat åratal åt att hacka upp befolkningen i allt fler tänkta och konkurrerande offer- och förtryckargrupper, har SD återskapat en tagning på arbetarrörelsens traditionella gemenskap. Och frågan är vad vänstern har att sätta emot, skriver Ann Charlott Altstadt.
Till er som fortfarande kliar er i huvudet eller sliter ert hår efter SD:s framgångar: Här kommer den ultimata sammanfattande förklaringen!
Läs även: Hjort: Facket normaliserar SD efter en månad
Hur lyckades ett litet föraktat, utstött och smutskastat parti på drygt ett decennium bli näst störst i riksdagen? Nej, det handlar inte om att det var för snålt med nazianklagelser i debatten, om överflödet av trollarméer på nätet eller högerextrema agendor i public service. Och, ja, sakfrågor spelade roll. Brott och straff, befolkningsexplosion och demografi, invandring, bidragstagare, drivmedelspriser och effektbrist i elsystemet samt förstås extra bonusar för underdogposition och Åkessoneffekt. Allt detta är viktigt, men politik är så mycket mer.
När politiska partier allt mer blivit pr-kampanjer som fragmentiserat väljarna i fokusgrupper och deras politiska beslut slitit isär samhället erbjöd SD något unikt annorlunda.
Jag tror inte, tvärtemot alla tyckonomers retoriska defaultläge, att Sverigedemokraterna växt för att de ställer grupper mot varandra. De vann inte på splittring. Nej, det rakt motsatta faktiskt.
Sverigedemokraterna är det enda parti som utlovar något människor saknar och på djupet efterlängtar – en stor, bred och omfattande känsla av ett Vi. Och faktum är, hur konträrt konstigt mitt påstående än låter, att SD erbjöd det fetaste och mest inkluderande Vi:et som existerar i dagens politiska landskap. Ett Vi som baserar sig på nationen och på en svenskhet öppen för alla.
Betänk att välfärdsstaten som samlande kraft har raserats. Den nyliberala vågen och 90-talskrisen rev upp samhällsväven. Samtidigt som den alltför stora invandringen skapat enklaver där folk inte är svenskar i någon meningsfull betydelse.
Och som lök på laxtårtan har den vänsterliberala identitetspolitiken vunnit hegemoni över politiska och kulturbärande institutioner och splittrat oss utifrån etnicitet, hudfärg, kön, sexuella preferenser, könsidentitet, funktionskapacitet med mera.
Voilà, manegen har krattats för SD!
När identiteter vänsterpolitiserats låter svenskhet onekligen som fascism. Men hur mycket partiets motståndare än önskar att svarta, bruna och bögar ska vara exkluderade så kan alla som vill rymmas inom den definitionen. Men på villkoret dock att de är beredda att ingå i det fordom socialdemokratiska projektet att bli “den skötsamma arbetaren”. SD har alltså med framgång approprierat det sossarna högertriangulerade bort som en av många EU-anpassningar, när de i slutet av 80-talet övergav målet om full sysselsättning.
Och den enkla men traditionstyngda formuleringen att ”arbeta och göra rätt för sig”, utövar en lika stark attraktionskraft som någonsin den amerikanska drömmens alla retoriska högtidstal. Och SD lyckades därmed slå alla partistrategers drömgräns: att locka väljare på superbred front. LO-kollektivet, landsbygdsbefolkningen och företagare. Partiet blev också exempelvis näst störst i skolvalet och bland ungdomsväljarna men även bland dem med invandrarbakgrund, också från icke-europeiska länder.
Läs även: Sjölander: Sverigedemokraterna – fågel, fisk eller mittemellan?
SD:s Vi är historiskt konventionellt och dagspolitiskt sällsynt också på ett annat vis. Man är det enda parti som blickar bakåt och slår en bro till det förgångna. Det band som andra partier klippt använder SD för att retoriskt binda ihop nationen. En lockande politisk underström som drar genom sakfrågorna och fångar upp något djupt känslomässigt. Ett tabubelagt politiskt område fyllt av natur, hembygd, kulturarv och som förstås kan avfärdas som i bästa fall töntigt och värsta blut unt boden.
De vardagliga och festliga traditioner människor vill vårda och upprätthålla kan man dock inte beskylla SD för att ha politiserat. Partiet har istället kapitaliserat på att de kulturbärande skikten sedan länge har avskaffat eller bortrelativiserat något de flesta upplever som svenskhet. Man använder helt enkelt ett politiskt tilltal som de andra partierna förlorade när de förvandlades till spelstrategiska teknokratiska apparater.
Men SD:s historiska Vi handlar inte om hjältekungar och heroiska slag utan är också en före detta socialdemokratisk berättelse: Våra förfäder byggde under stort slit landet och vår välfärd och dess frukter bör tillfalla det arbetande folket. Och alla oavsett hudfärg och etnisk bakgrund är välkomna att vara stolta över detta och bidra med sitt arbete.
Det som idag tolkas som fascism var levande bara för några decennier sedan. Som politisk- retorisk figur dog väl idealet under den nyliberala erans individuella självförverkligande. Men jag är säker på att värderingarna och känslorna överlevde där nere i folkdjupen. SD övertog alltså en politisk nisch Socialdemokraterna övergett, minus de gamla politiska löftena som jobb åt alla, men med identitet och bärande värdering i behåll. Självfallet en konservativ approach, men har den upprörda låtsasförskrämda vänstern några egna alternativ att sätta emot detta samhälls-Vi?
Jag misstänker faktiskt att de dominerande vänsterströmningarna saknar ett språk för att beskriva och förstå SD:s framgångar förutom då i nedsättande eller alarmerande termer. För dagens vänster har faktiskt själv avsagt sig möjligheten att konstruera något brett inkluderande Vi som kan matcha SD:s.
Det går ju inte att skapa en känsla av samhällsgemenskap med identitetspolitik och en postkolonial intersektionell maktanalys. Det vill säga om man utgår från att samhället hela tiden reproducerar Vi och Dom-relationer där vanliga människor beskrivs som förtryckare bara för att de tillhör majoriteten eller normen. Det splittrar så klart befolkningen. Vita mot rasifierade, män mot kvinnor och cispersoner mot trans och binära, homo mot hetero, strejta mot queers, veganer mot köttätare, bilister mot klimatalarmister, normkroppar mot feta, med mera med mera. Och målet för kampen verkar inte vara samhällsförändring utan att massproducera kränkta offer.
Vänstern gjorde misstaget att beskriva varje samhällsproblem inom den identitetspolitiska diskursens besatthet av våra skillnader och olikheter. Det går att samla små exklusiva klubbar och bilda politiska lobbyorganisationer med denna verktygslåda, men det går knappast att mobilisera folkrörelser utifrån ett ständigt växande antal exkluderande och konkurrerande gruppidentiteter.
Det funkar inte heller med massmobilsering till ett brett Vi kring viktiga frågor när utgångspunkten är att vanliga vita människor, främst män, är privilegierade förtryckare. Särskilt inte när det kulturbärande skikt som står för den upplysningen försörjs av de privilegierade förtryckarna.
Men något nytt kanske tyvärr kvävts i sin vagga. För det anmärkningsvärda med årets val var att Vänsterpartiet faktiskt lämnat rollen som antirasismens stolta härförare och SD:s självutnämnda baneman, vilket jag skrev om här förra hösten. Partiet försökte, dock i skymundan, föra fram en mer inkluderande politik, där stad och land, för- och landsort skulle bindas ihop av den gröna industrialiseringen.
Både utförsäkrade ensamstående mammor, veganska välutbildade kvinnor som köttätande industriarbetarmän skulle med i samma båt. Men oturligt för V handlade även detta val om att rösta ja eller nej till SD. Och ursäkta en inopportun tanke men jag är övertygad om att skräckkampanjerna om säkerhetshot och fascism räddade inte bara Annie Lööf kvar i riksdagen utan faktiskt också Magdalena Andersson från att underprestera på Löfvennivå.
Men trots att demokratin tydligen var hotad kunde vänstern inte ens mäkta med att skapa ett Vi och en folkrörelse mot SD. Och nu står istället en hel kaderkår av välutbildade viktigpettrar i predikstolen och fascist-skammar menigheten, helt oförstående inför samtiden.
Jag kanske i realtid upplever världens sämsta vänster, men varje gång jag tänker så undrar jag, när var den någonsin bättre?
