Facebook noscript imageAhmed: Bränn Sverige men inte koranen
Luai Ahmed
Krönikörer
Ahmed: Bränn Sverige men inte koranen
Koranen. Bilbränning. Luai Ahmed. Foto: Adel Hana/TT, Johan Nilsson/TT, Jocke Ekelöf.
Koranen. Bilbränning. Luai Ahmed. Foto: Adel Hana/TT, Johan Nilsson/TT, Jocke Ekelöf.

I ett stort antal dysfunktionella muslimska länder misshandlas, fängslas eller lynchas hädare. I Långbortistan är koraner mycket mer värda än människoliv. I Sverige har vi inte kommit dit än, men vi är på god väg, skriver Luai Ahmed.

”De som bränner koranen ska fängslas!”, ropade talaren vid en demonstration som arrangerades av Partiet Nyans i lördags, den 23 april 2022. Cirka 200 islamister som deltog nickade eller jublade.

Vilken retorik. Vilken politik. Vilka tider – och vilket nytt Sverige.
Vi ska återkomma till Sverige lite senare.

Men låt mig backa bandet och inleda med en berättelse från Afghanistan.

Läs även: Brinkemo: Civilisationens fernissa är tunn

Någonstans i utkanten av Kabul hittar man Farkhunda Malikzadas grav.

Malikzada var en 27-årig afghansk lärare i islamska studier.

Tidigare under dagen hade hon kommit i gräl med en imam framför Shah Do-moskén vid Kabulfloden. Grälet handlade om hans försäljning av amuletter – i många kulturer tänker man sig att ett lyckoarmband kan ge skydd åt den som bär det. Imamen ansåg att det var halal (tillåtet enligt islamiskt lag) att sälja sådana amuletter. Malikzada ansåg att det var haram (islamiskt olagligt). Imamen blev rasande över hennes invändningar.

När hon lämnade moskén så omringades hon från ingenstans av en mobb bestående av män som började slå och sparka henne.

Långsamt växte pöbeln från något tiotal människor till hundratals, som slog och piskade henne med allt de kom åt. Männen drog henne från den ena till andra sidan av gatan och blodet flödade.

”Hon brände Koranen!”, fortsatte männen att skrika för att rättfärdiga straffet, och fler och fler anslöt sig till den våldsamma scenen.

Hundratals män stod vid sidan och bara såg på medan katastrofen inträffade, medan Malikzada blev slagen sönder och samman. Då och då klev någon in i ringen för att sparka eller slå på henne, för att sedan dra sig tillbaka och betrakta scenen – som om det var en realitysåpa. Inte en enda människa försökte hjälpa och skydda en vacker ung kvinna från det förkrossande övervåldet.

”Jag svär att jag inte brände Koranen!”, fortsatte hon att skrika, men ingen sympati från hundratals afghanska män gavs.

De dödade henne.

Efter att de hade slagit ihjäl henne stenade de och brände upp hennes kropp för att eliminera henne en gång för alla – eftersom hon brände koranen.

Det visade sig senare att hon inte brände koranen alls.

Denna berättelse ägde inte rum på 800-talet. Detta var 2015.

Sju år senare och tillbaka till ett Sverige där den danske provokatören Rasmus Paludan, ökänd bland annat för att ägna sig åt att sexchatta med barn – planerade att bränna koranen. Varvid något liknande inträffade. En skara arga islamister försökte döda honom.

En pöbel, precis som pöbeln som dödade Malikzadas, skrek ”Allah Akbar”.

Många i Sverige har som vanligt relativiserat det inträffade.

Vesna Prekopic på DN skrev exempelvis en suverän text om händelsen, men avslutade den mycket märkligt med: ”Bakom helgens blåljussabotage, våldsamma upplopp, mordbränder och mordförsök fanns inget budskap.”

”Inget budskap”?

Inte när männen skrek ”Allahu Akbar” medan de försökte döda våra poliser. På samma sätt som afghanerna som skrek ”Allahu Akbar” när de dödade Malikzada. Då fanns inget budskap?

Läs även: Altstadt: Om koranen blir helig enligt lag måste den censureras

När jag beskriver vad som händer i muslimska samhällen får jag ofta höra att ”det finns två miljarder muslimer i världen”. Som om populariteten hos en idé eller hur spridd den är skulle vara ett bevis på att den är god, klok eller rättvis.

Som om att tala om en utbredd mentalitet inom en kultur och en grupp skulle innebära att varje enskild person som tillhör den gruppen tror på samma sak.

Som om ”det finns två miljarder muslimer i världen” är ett rimligt argument som på något sätt ursäktar mordet på Malikzada eller de miljontals människor som förtrycks, fängslas och dödas i islams namn.

Man skyller gärna islams dysfunktionalitet på fattigdom och diktatur. De välkända socioekonomiska faktorerna.

Men Saudiarabien, Qatar och Bahrain är inga fattiga länder, långt därifrån. Ändå har de drakoniska blasfemilagar.

Sverige, Danmark och Storbritannien är inga diktaturer. Ändå råder drakoniska blasfemilagar här också. Åtminstone i muslimskt dominerade områden och förorter.

Det är sjävklart att det finns muslimer som står emot galenskapen. Men de blir ofta kritiserade, tystade, fängslade och lynchade. Det är ju hela problemet.

Jag kommer ofta på mig själv med att bråka med mina muslimska vänner och familjemedlemmar. De säger till mig: ”Du har rätt, men det får alla muslimer att se dåliga ut.”

Jag skjuter tillbaka: ”Jaha, borde inte muslimerna själva göra uppror mot islamisterna? Var är den moderata muslimska revolutionen mot ISIS? Var är de moderata muslimska protesterna mot islamiskt våld? Varför är den fridfulla muslimen så tyst?”

Vissa svarar: ”Det är inte alla muslimers ansvar”, vilket stämmer.

Andra svarar: ”Om vanliga muslimer slår tillbaka mot islamister, så blir de själva tystade eller straffade”, vilket också stämmer.

Läs även: Makram: Paludans påskturné och revorna i samhällsväven

Ordet islam betyder inte fred som många muslimer falskt påstår. Ordet salam betyder fred. Ordet ”islam” däremot betyder underkastelse.

Jag kan förstå hur mitt folk underkastade sig Muhammads religion på 700-talet. Men vad är svenskens ursäkt i dag 2022?

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu