I veckan hade jag ett läkarbesök i Kista inbokat. Jag bor inte i Kista, men vårdcentralen där jag bor i Bromma har dåligt med lediga tider, och särkilt nu under sommaren när många sjuksköterskor och läkare går på semester blir det ännu svårare att få tid. Lagom kul att behöva vänta på läkartid i månader i ett land med ett av världens högsta skattetryck.

Läs även: Gustavsson: Var fick Fredrik Reinfeldt luft ifrån?

Den första lediga tid jag kunde få var således i Kista, vilket innebär att det endast blev en månads väntetid. Det fick mig att tänka på 2016 när jag skulle träffa en psykolog i lilla Halmstad eftersom jag mådde psykiskt dåligt. Jag fick vänta hela fyra månader. Jag mådde inte bättre av det kan man lugnt säga. Idag fruktar jag inför dagen jag börjar må psykiskt dåligt igen, eftersom jag inte kan lita på att svensk vård kommer att ha tid med mig.

Jag flyttade till Bromma nyligen. Jag valde inte Bromma, det bara råkade finnas en tillgänglig lägenhet där och mitt gamla lägenhetskontrakt tog slut, så jag var tvungen att ta det första som kom upp. Jag ska inte tjata om bostadskrisen just nu, det blir en annan dag och en annan krönika, och tro mig, jag kan tjata om bostadskrisen i evigheter. Hur kunde man komma på att ta emot två miljoner invandrare när man redan tidigare hade en bostadskris? Nåja, tillbaka till kulturkrisen…

Skämtet mina vänner drar om Bromma är att det är där alla lattekulturskribenter bor, bland annat Aftonbladets Jonna Sima. Ni vet, de där som vurmar för mångkultur, sedan flyr från den.

Bromma är onekligen vitare än något annat område jag har bott i tidigare i Sverige. Sådant brukar jag inte tänka på. Jag brukar inte tänka på hudfärg eller etnicitet, men bussfärden till Kista gjorde det oundvikligt att tänka en hel del kring ämnet. Faktum är att svensk politiks möte med verkligheten får en att tänka mycket på hudfärg och etnictet. Identitetspolitiken håller sig inte bara till finrummen.

Läs även: Altstadt: En riktig karl bränner sin damcykel själv

Så jag tog mig för första gången från Bromma till Kista. Det blev två bussar och ungefär en halvtimmes färd. När vi avlöpte från Bromma runt 08.15 var jag den enda mörkhyade personen på bussen. När jag anlände i Kista cirka 08.48 så var det i sällskap med mestadels araber och afrikaner, med majoriteten av kvinnorna i slöja, och inte en enda majoritetssvensk i sikte. Jag har varit i ”utsatta områden” förr, men att uppleva den snabba demografiska förändringen under en kort bussfärd kändes annorlunda. Och tungt.

På vägen mot Kista passerar bussen genom Rinkeby. Området, liksom Rosengård som jag har varit i förr, påminner om Al-Misbahi. Al-Misbahi är en gata i Sanaa, Jemens huvudstad, där somalier och andra afrikaner bodde.

En övertydlig skillnad är att är dock att jemeniter säger rakt ut att de inte vill bo med andra folkslag. Medan det svenskar ropar rakt ut är ”Inga rasister på våra gator!”, varefter de flyr hals över huvud så fort andra folkslag börjar trilla in i deras bostadsområden.

Resan från Bromma till Kista var högst obehaglig. Den fick mig att begrunda termen ”massinvandring”, och varför det tog tre decennier innan ordet lyckades ta sig ur giftskåpet. Eller när jag tänker rätt på saken har väl glosan egentligen inte riktigt ”normaliserats” än, det finns gott om genier som fortfarande menar att uttrycket är rasistiskt.

Läs även: Brinkemo: Journalistikens Eddie Meduza förtjänar respekt

Men det enda som jag ser som rasistiskt är hur Sverige ser ut idag. Den politik som ledde fram till detta: Områden fulla med majoritetssvenskar, etniskt och kulturellt, som bara ligger 30 minuters bussresa bort från områden som är exakt allt annat än svenska.

Sverige är inget multikulturellt land. Sverige är ett land där olika kulturer existerar i parallella världar, världar som då och då krockar med varandra.